Eva Larsson, Lästvik, Steneby, Dalsland 14/6 1983. Visor. Från Steneby kyrka fortsätt väg 172 söderut drygt 1 km nedför backen, slätt, väg t. vänster, ingen skylt, kör 500m, stor plåtlagård, boningshus vid sidan om vägen, gaveln mot vägen, vinbärsbuskar.

Så kunde vägbeskrivningen se ut före GPS-åldern när Märta Ramsten med Nagra-bandspelare och mikrofon reste runt i landet för att dokumentera vårt folkmusikaliska kulturarv för Svenskt visarkiv. Framför mikrofonen satt sångare och spelmän från Överkalix i norr till sydligaste Skåne och delade med sig av sina musiktraditioner. Bakom mikrofonen fanns den lyssnande dokumentatören - det är också hon som kommer till tals i denna bok.

Här berättar författaren om det omfattande fältarbetet från 1968 till mitten av 1990-talet och reflekterar över inspelningarnas roll i fonogramutgivning, forskningssamarbeten och som förebilder i olika musikaliska sammanhang. Framställningen är samtidigt en vägledning in i ett kulturarv som lever och ständigt förändras.

Märta Ramsten är musiketnolog, docent i musikvetenskap och f.d. chef för Svenskt visarkiv. Hennes produktion av artiklar, skrifter och fonogram rör främst folkliga musiktraditioner. Hon är ledamot av Kungl. Musikaliska Akademien och Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur.

Skrifter utgivna av Svenskt visarkiv 52

Kungl. Musikaliska akademien stiftades av Gustav III år 1771. Den har allt sedan dess varit en självständig och viktig musikinstitution i landet. Dess främsta uppgift har varit att främja musiklivets olika områden och fram till 1971 även ha huvudansvaret för den högre musikutbildningen i Sverige. Det är framför allt tonkonsten, den så kallade konstmusiken, som stått i centrum för akademiens arbete. Hur har då akademien och dess ledamöter ställt sig till folkmusik, jazz och populärmusik i olika former?

I denna bok är det akademiens förhållande till landets folkliga musiktraditioner som står i fokus. Inom akademien betraktades folkmusiken till att börja med som fornminnen, senare som råvara i nationell tonkonst, som legitimation för svenskhet och idag som en musikgenre med konstnärliga utövare. Denna förflyttning i den musikaliska hierarkin är en process som författaren följer genom att väga initiativ och skeenden på folkmusikområdet mot akademiens relation till folkmusiken såsom den avspeglas i akademiens protokoll och handlingar från 1771 och fram till idag.

Boken är också försedd med en förteckning över de ledamöter som under olika perioder ägnat sig åt dokumentation och utgivning av folkliga musiktraditioner.

Utgiven i samarbete med Kungl. Musikaliska akademien och Svenskt visarkiv.

Eva Larsson, Lästvik, Steneby, Dalsland 14/6 1983. Visor. Från Steneby kyrka fortsätt väg 172 söderut drygt 1 km nedför backen, slätt, väg t. vänster, ingen skylt, kör 500m, stor plåtlagård, boningshus vid sidan om vägen, gaveln mot vägen, vinbärsbuskar.

Så kunde vägbeskrivningen se ut före GPS-åldern när Märta Ramsten med Nagra-bandspelare och mikrofon reste runt i landet för att dokumentera vårt folkmusikaliska kulturarv för Svenskt visarkiv. Framför mikrofonen satt sångare och spelmän från Överkalix i norr till sydligaste Skåne och delade med sig av sina musiktraditioner. Bakom mikrofonen fanns den lyssnande dokumentatören - det är också hon som kommer till tals i denna bok.

Här berättar författaren om det omfattande fältarbetet från 1968 till mitten av 1990-talet och reflekterar över inspelningarnas roll i fonogramutgivning, forskningssamarbeten och som förebilder i olika musikaliska sammanhang. Framställningen är samtidigt en vägledning in i ett kulturarv som lever och ständigt förändras.

Märta Ramsten är musiketnolog, docent i musikvetenskap och f.d. chef för Svenskt visarkiv. Hennes produktion av artiklar, skrifter och fonogram rör främst folkliga musiktraditioner. Hon är ledamot av Kungl. Musikaliska Akademien och Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur.

Skrifter utgivna av Svenskt visarkiv 52

Kungl. Musikaliska akademien stiftades av Gustav III år 1771. Den har allt sedan dess varit en självständig och viktig musikinstitution i landet. Dess främsta uppgift har varit att främja musiklivets olika områden och fram till 1971 även ha huvudansvaret för den högre musikutbildningen i Sverige. Det är framför allt tonkonsten, den så kallade konstmusiken, som stått i centrum för akademiens arbete. Hur har då akademien och dess ledamöter ställt sig till folkmusik, jazz och populärmusik i olika former?

I denna bok är det akademiens förhållande till landets folkliga musiktraditioner som står i fokus. Inom akademien betraktades folkmusiken till att börja med som fornminnen, senare som råvara i nationell tonkonst, som legitimation för svenskhet och idag som en musikgenre med konstnärliga utövare. Denna förflyttning i den musikaliska hierarkin är en process som författaren följer genom att väga initiativ och skeenden på folkmusikområdet mot akademiens relation till folkmusiken såsom den avspeglas i akademiens protokoll och handlingar från 1771 och fram till idag.

Boken är också försedd med en förteckning över de ledamöter som under olika perioder ägnat sig åt dokumentation och utgivning av folkliga musiktraditioner.

Utgiven i samarbete med Kungl. Musikaliska akademien och Svenskt visarkiv.