Antikvariska serien – serie

I det kristna kyrkorummet - det katolska såväl dom det lutherska - intar bilden en central plats. Här rör det sig inte om l'art pour l'art, "konst för konstens egen skull". Nog har man alltid bemödat sig om den yttre formens skönhet och kvalitet, även om smaken och förmågan har skiftat. Men viktigast har dock varit att bilden blev meningsbärande, att den tillsammans med det talade ordet i liturgi och predikan bidrog till att klargöra och konkretisera budskapet. Den ikonografiska forskningens sökarljus riktas oftast mot "den stora konsten", mot skulpterade portaler och målade kyrkvalv. Men vid sidan härav finns de många föremål, som är nödvändiga för liturgien; dopfunt och altarkärl, prästens skrud och altarets, böcker och klockor. De är av praktisk form, betingad av sin funktion. Men de har också en symbolisk laddning, ofta uttryckt i de bilder de bär - mindre dominerande, men i gudstjänsten samverkande med målningar och andaktsbilder. I själva verket är det först i den fungerande liturgien, i sig en levande "bild", som allt får sin rätta plats.

I April 1628 gav Gustav II Adolf i uppdrag till Anders Bure, nyutnämnd generalmatematiker, att genomföra en systematisk storskalig kartering av hela det dåvarande Sverige. Under två decennier utbildades en kår av statliga lantmätare och ett unikt arbete med att kartera den svenska landsbygden inleddes. Tack vare stormaktstidens arkivhållning och senare tiders lantmäteri har kartmaterialet bevarats - ensamt i sitt slag i världen. För första gången kan vi nu följa lantmätarnas idoga arbete och karteringens utveckling över tid. I de storskaliga kartorna framträder en detaljrik bild av landskapet, markanvändningen och olika slags bebyggelser och anläggningar i stormaktstidens Sverige.

Vadstena slott brukar betecknas som Nordens främsta renässansbyggnad. Påbörjat 1545 som ren befästning i inrikespolitiskt oroliga tider fick det snart en mera representativ karaktär som blivande residens för Gustav Vasas näst yngste son Magnus, hertig av Östergötland. Under den mycket byggnadsintresserade Johan III fick slottet sin slutliga form i modern renässansstil under ledning av framstående nederländska arkitekter och byggmästare som Arendt de Roy och senare Hans Fleming och under medverkan av konstnärer som Peter de la Roch för stenarbetena, målarna Arendt Lambrechtz och Håkan Wedbjörsson och snickarmästaren Claus Wolter. Byggnadsarbetena slutfördes kring 1620 under personlig ledning av Karl IX med de båda östra och västra praktgavlarna. EYVIND UNNERBÄCK, tidigare bl.a. länsantikvarie i Kristianstad resp. Nyköping, har forskat i slottets byggnadshistoria sedan 1958 och tidigare utgivit två volymer om slottsbyggets äldre historia. Föreliggande arbete är den avslutande och sammanfattande delen i denna trilogi och skildrar slottets historia fram till våra dagar. Han ger en i många avseenden helt ny syn på det mäktiga slottets successiva framväxt och dess plats i vår svenska och europeiska konsthistoria.

Vad skall man göra med gamla byggnader? Rekonstruera dem till deras ursprungliga skick, konservera dem sådana de är eller bygga om dem för moderna behov? Denna undersökning analyserar den diskussion som fördes under 1800-talet och kring sekelskiftet och presenterar kända och okända ideologer. Alla påverkade de tidens kulturella liv. Några av dem har genom sina restaureringar förändrat de historiska monumenten - en viktig aspekt på 1800-talets bidrag till arkitekturens utveckling.

Fanns det en hövisk kultur i det medeltida Norden? Med utgångspunkt från skriftliga källor och bevarade konsthistoriska föremål görs här ett försök att kartlägga ett förhållandevis okänt och mindre ofta uppmärksammat område inom den nordiska konst- och kulturhistorien. Undersökningen omfattar tiden från 1100-talets mitt till 1500-talets början, och behandlar såväl profana konst- och bruksföremål som kyrkliga utsmyckningar med anknytning till den kontinentala, höviska riddarkulturen. Omslagsbilden visar en detalj av en kalkmålning från omkring 1325 i Skibby kyrka på Själland.

Den 8 augusti 1661 utfärdade rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie order till sina anställda om att en fullständig omgestaltning av huvudbyggnaden och trädgården på Venngarn skulle inledas. Projektet tillhörde den samlade byggnadsplaneringen för hela De la Gardies godsbestånd. Överallt skulle godsen förses med nyuppförda eller moderniserade huvudbyggnader och anslutande lustträdgårdar. Magnus Gabriel De la Gardies Venngarn - Herresätet som byggnadsverk och spegelbild låter oss följa omvandlingen av Venngarn, sättet den i sitt sammanhang och analyserar interiörerna. Programmet för emblemmålningarna i det välbevarade kapellet ägnas särskild uppmärksamhet. Venngarn bildar även utgångspunkt för en granskning av sambanden mellan De la Gardies byggnadsprogram och hans vilja att framträda som statsman och medlem av landets absoluta elit. Lars Ljungström är 1:e intendent vid Kungl. Husgerådskammaren. Han har tidigare bland annat skrivit …aendnu gamblare. Fredrik Lilljekvists restaurering av Gripsholms slott och 1890-talets restaureringsdebatt. Boken om Magnus Gabriel De la Gardies Venngarn är Lars Ljungströms doktorsavhandling.

This book summarizes the history of the Swedish avifauna based on early publications and manuscripts (mostly written before AD 1800), as well as data obtained from archaeozoological analyses of bird remains recovered from more than 500 archaeological and natural deposits. The evolution and distribution of the Swedish bird fauna during the 14,000 years since deglaciation began are outlined based on these data. The results show that a large proportion of the species that inhabit Sweden today seemingly immigrated quite soon after the ice withdrew. The most important route of immigration was from the south and west, but later immigrants also followed northerly or easterly routes. Some species, traditionally regarded as very late immigrants (e.g., Mute Swan, Pochard and Partridge), are shown to have bred in Sweden for several thousand years. Other species, such as the White Stork and Black Stork, have no subfossil record and are suggested to have immigrated after the medieval period. The book also includes chapters on the history of domesticated birds and prehistoric falconry in Sweden.

The Havor hoard came to light in Gotland, Sweden in 1961, on the first day of the archaeological excavation of an ancient ringfort, in situ against the inner face of the fort wall. The hoard consists of a gold neckring (torc) in a situla along with Roman wine-serving utensils and a pair of bronze bells. The hoard belongs to the beginning of the first millennium A.D. The neckring is an outstanding piece of craftsmanship. It is argued that it was manufactured in the North, and its connections to the Southeast are pointed out. The bronze objects are described and discussed. Stamps on the vessel handles read /TOR, CANNIMASUIT, (P CI)PI POLYB and IPI(?). The pair of Roman bells, tied by leather straps to a bronze ring had probably served as a rattle. The ringfort was excavated over a number of years, as were the surrounding house foundations, etc. The fort's construction is detailed, and the nearby structures and features placed in context. One of the house foundations produced seven denarii, minted A.D. 112-192. In two shorter papers organic remains in the vessels and bells are analysed.

One April day in 1916, three large stone blocks were blown up in a field on the south slope of Mount Omberg. The blast exposed a large number of human bones. The event called to mind a folk tradition about the murder in the twelfth century of King Sverker the Elder, who was then residing in Alvastra. The king was killed by his stable boy on the way to Christmas matins in 1156, and the assassin is said to have been executed at this very spot in the field. The archaeologist Otto Frödin, who investigated the site after the explosion, was heavily influenced by the tradition and interpreted the place as "Galgbacken" or "Gallows Hill". Another archaeologist, Ture J. Arne, believed instead that it was a Stone Age tomb. The differing opinions provoked an intense debate during the 1920s, and since then the interpretation has been an open question. In 1980-1983 a new archaeological excavation was conducted, yielding evidence of a megalithic tomb, dated to c. 3200 BC. The analyses showed, moreover, that among the bones there were remains of a stoutly built old man, dated to c. 6300 BC. Presumably he had originally been buried where the megalithic tomb was built 3000 years later. Gunborg O. Janzon sums up the early excavations, also looking at the broader picture of cultural history, and gives an account of more recent investigations using new methods of analysis. She describes the cultural landscape of the Alvastra district as it looked around 3500-3000 BC. GUNBORG O. JANZON was formerly senior lecturer at Stockholm University and research director at the Museum of National Antiquities (SHM) in Stockholm. In 1980-83 she led the excavation of the megalithic tomb in Alvastra. Authors: Gunborg O. Janzon with contributions by Mattias Ahlbeck, Torbjörn Ahlström, Göran Skog and Helene Wilhelmson.

Med freden 1945 ändrades förutsättningarna för kulturminnesvården radikalt. Under krigsåren hade samhällets insatser koncentrerats till verksamheter av betydelse för försvar och folkhushållning. Nu blev det möjligt att planera för en fredlig framtid, att utveckla näringsliv och infrastruktur och förverkliga ideer om ett modernt samhälle med bättre villkor för alla medborgare. Men inom Riksantikvarieämbetet och ute i länen saknade man resurser: personal för att kunna möta de nya kraven på medverkan i samhällsprocessen och anslag för att stimulera vården av skyddsvärda kulturminnen och miljöer. Margareta Biörnstad kommenterar verksamheten under de perioder då Martin Olsson och Bengt Thordeman var riksantikvarier. Efterkrigstidens två offentliga utredningar på området kommenteras liksom det mottagande de fick. Författaren tar också upp samspelet mellan ämbetsverket och de ansvariga politikerna i regering och riksdag och bristen på dialog om behovet av ett vidgat program för kulturminnesvården i det efterkrigstida samhället. Margareta Biörnstad är f.d. riksantikvarie. Hon fick sin första anställning vid Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museum i början av 1950-talet. Från 1955 tjänstgjorde hon i olika befattningar vid ämbetsverkets fornminnesavdelning för att från 1972 ingå i verksledningen, först som överantikvarie och under åren 1987-93 som riksantikvarie. Under åren 1967-85 medverkade hon i flera offentliga utredningar inom museiområdet och kulturminnesvården.

Västra schaktet är ett av fyra huvudschakt som undersöktes vid 1976-1980 års utgrävningar av Alvastra pålbyggnad i Östergötland. Syftet med undersökningen var att med noggrann stratigrafisk dokumentation komplettera Otto Frödins mer extensivt inriktade utgrävningar 1909- 1930. Inom det I 2 m2 stora schaktet avtäcktes två horisontella stockgolv åtskilda av en tät pålrad. På basis av korologisk analys av vedarts- och åldersbestämda stubbar och grenar av Salix, spridda över de brända golvytorna, kan den tidigare publicerade dendrokronologin stödjas med ett oberoende material, och tre faser av händelser urskiljs när golven matchas mot varandra. Genom analys av 28 hittills ej presenterade 14C-dateringar av människoben tillsammans med de 19 förut publicerade dateringarna av växtmaterial kan pålbyggnadsplatsen antas ha haft en betydligt längre användningstid - sannolikt i stort sett hela MN A - än vad som tidigare räknats med. Västra schaktets konstruktioner är en spegelbild av de som dokumenterades söderut i Otto Frödins schakt. De representerar i båda fallen den inre delen av pålbyggnadens västra avdelning. Fyndmaterialet här skiljer sig ät från det i den östra avdelningen genom att innehålla en hög andel bränd flinta, rikligt med trattbägarinfluerad keramik, nästan ingen klassisk gropkeramik samt mycket människoben - till stor del brända. Bland människobenen finns minst tre tydliga mönster; vilka tolkas som uttryck för att sekundär begravning praktiserats under hela användningstiden. Begravningsceremonierna tycks ha varit mest intensiva under senare delen av MN A, vilket diskuteras på basis av nya 14C-diagram. Pålbyggnadens relation till den närbelägna megalitgraven prövas genom att två övergripande tolkningsförslag ställs mot varandra. Jämförelser görs med liknande anläggningar i Skandinavien, och pålbyggnadens betydelse i ett större kult ursammanhangdiskuteras. På den bifogade CD-skivan har alla konstruktioner på planritningarna digitaliserats och sammanförts till en dwg-fil. I den visas de olika konstruktionerna på samtliga nivåer i grävningsschaktet. Nedladdning och inställningar beskrivs i Appendix I på CD-skivan. HANS BROWALL är docent i arkeologi. I fyrtio års t id har han bedrivit arkeologisk forskning i västra Östergötland.

KAN MAN LEVA på en ödegård? Uppenbarligen har man inte kunnat det eftersom flera medeltida gårdar efter pesten och den medeltida agrarkrisen förblev öde. Svaret på frågan är avhängigt inte bara arealer, klimat och jordar utan i lika stor utsträckning sociala förhållanden och odlingssystem. Den kan alltså omformuleras till: På vilka villkor kan en given yta tjäna som underlag för ett hushåll? Detta var utgångspunkten för en detaljerad undersökning av en medeltida godsdomän 15 km nordost om Eksjö som utfördes på 1990-talet av en tvärvetenskaplig grupp bestående av arkeologer, historiker, kulturgeografer och kvartärbiologer. Med hjälp av äldre kartmaterial, historiska dokument och omfattande fältundersökningar lyckades man hitta tre tidigare inte kända med eltida ödegårdar, kartlade deras åkermark och gjorde arkeologiska utgrävningar av bebyggelse och åkermark. Genom en utförlig historisk analys sätts dessa huvudgårdar och landbogårdar in i sitt sociala sammanhang. Det är i analysen av de samhälleliga beroendeförhållandena som rubrikens fråga far sitt svar. HANS ANDERSSON är professor emeritus i medeltidsarkeologi vid Lunds universitet och MATS WIDGREN är professor emeritus i geografi, särskilt kulturgeografi vid Stockholms universitet.

I Arkeologins fotografier följer vi det arkeologiska fotografiets historia, från 1830-talet fram till den digitala dokumentationens genombrott. Gustaf Trotzig belyser fotografiets roll inom svensk arkeologi: hur det blev en viktig del av både dokumentation och kommunikation, om dess förhållande till tidiga avbildningar, dess användning inom arkeologiska undersökningar och även om dess betydelse för utställningar och publikationer. I avsnittet »fotografiska livsberättelser» möter vi personer som bidragit till att utveckla fotografins användning inom svensk arkeologi. Boken är rikt illustrerad med bilder från arkeologiska undersökningar, arkiv och publikationer. GUSTAF TROTZIG är professor i laborativ arkeologi och tidigare verksam vid Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museum

TÅKERN OCH DAGSMOSSE var en kärnbygd under hela stenåldern. En rik naturmiljö och ett gynnsamt läge för kommunikationer åt alla håll var av utomordentligt stor betydelse för människornas sociala och kulturella liv. I boken jämförs fyndmaterial från Tåkerns västra strandbygd med det från sjöns östra strandbygd. Skillnader diskuteras i termer av bosättning, försörjningsekonomi, religiösa och rituella strukturer och kommunikationer med omvärlden. Mellan- och senmesolitikum liksom mellan- och senneolitikum framstår i fyndmaterialet som expansionsperioder. Runt Tåkern ligger de yngre mesolitiska boplatserna som ett pärlband, och söderut får trattbägarkulturen ett starkt fäste under äldre mellanneolitisk tid genom megalitgraven och pålbyggnaden i Alvastra. Några av dessa boplatser och fyndmaterial belyses särskilt. HANS BROWALL är docent i arkeologi. I mer än fyrtio års tid har han bedrivit arkeologisk forskning i västra Östergötland.

In the early modern period, the links between aesthetics and the natural sciences were close. Wunderkammern, libraries, and cabinets of experimental philosophy, physics, or mathematics were built and decorated with references to classical and contemporary learning alike, for practical as well as aesthetic reasons. In this book the early modern urge for knowledge, power, and control, and ultimately the relation between art and science, are illuminated and problematized through detailed analyses and specific examples, especially from Sweden. Buildings, interiors, and objects intended to visualize learning are part of our material heritage. Both as a scholar at Stockholm University and as director of the Stockholm Observatory Museum, Inga Elmqvist Söderlund (1967–2017) was deeply committed to preserving and sharing this heritage. Peter Gillgren is professor of Art History at Stockholm University. Merit Laine is associate professor of Art History at Uppsala University. Mårten Snickare is professor of Art History at Stockholm University.