Hans Browall – författare

För omkring 5000 år sedan uppfördes i en källmyr nära Alvastra och Omberg i Östergötland en pålbyggnad. Den består av huvudsakligen horisontella stockar, vertikala pålar, långsträckta stenläggningar och eldstäder över en yta av mer än 1 000 kvadratmeter. De olika artefakterna är av typer som förekommer i äldre mellanneolitisk trattbägarkultur och gropkeramisk kultur. Ekofakterna representerar tama och vilda djur såväl som odlade och vilda växter. En dendrokonologisk datering av anläggningens ekpålar visar att dessa täcker en period av 42 år. Pålbyggnaden upptäcktes 1908 och grävdes ut av Historiska museet under huvudmannaskap av Vitterhetsakademien med Otto Frödin som ledare åren 1909-1917, 1919, 1928-1930. Den efterföljande bearbetningen av fyndmaterialet ledde av olika anledningar inte fram till den planerade publikationen av undersökningsresultaten. Naturligtvis skulle det från vetenskaplig synpunkt ha varit bättre för eftervärlden om Frödin själv skrivit boken. Nu blev det inte så, och därmed gick mycken kunskap förlorad om utgrävningarna och om de tolkningar man gjorde av konstruktioner och fyndsammanhang. Denna bok med kompletterande CD-skiva har som syfte att göra resultaten av 1909-1930 års utgrävningar av Alvastra pålbyggnad tillgängliga för vidare forskning. Författaren är övertygad om att Alvastra pålbyggnad kommer att vara av central betydelse för arkeologisk forskning under lång tid framöver. Få eller ingen stenålderslokal i Sverige har ett så stort och rikt differentierat fyndmaterial som pålbyggnaden, inte minst med avseende på organiskt material. Boken skall förhoppningsvis kunna tjäna som vägledning till dokumentationen och som referensverk för neolitisk forskning i södra Skandinavien. På den bifogade CD-skivan har alla konstruktioner på de ursprungliga planritningarna digitaliserats och sammanförts till två dwg-filer. I dessa visas de olika konstruktionerna på samtliga nivåer i hela grävningsschaktet. Nedladdning och inställningar beskrivs i Appendix 11 på CD-skivan. Till sin konstruktion har Alvastra pålbyggnad flera likheter med många pålbyggnader i det mellaneuropeiska alpområdet. Dessa tolkas vanligtvis som boplatser. I Nordeuropa motsvaras Alvastra pålbyggnad av ett mindre antal klenare plattformskonstruktioner av trä från neolitisk tid, vilka ofta anses ha haft ceremoniell funktion. Senare forskning har kommit fram till att även Alvastras pålbyggnad av ett mindre antal klenare plattformskonstruktioner av trä från neolitisk tid, vilka ofta anses ha haft ceremoniell funktion. Senare forskning har kommit fram till att även Alvastra pålbyggnad sannolikt använts för ceremoniellt bruk - att den varit en offerplats, en plats för omhändertagande av döda, och en bygdens samlingsplats. Det är den tolkning som kommit att få störst anslutning. Hans Browall är docent i arkeologi och tjänstgör som sakkunnig i Statens historiska museer. I mer än trettio års tid har han bedrivit arkeologisk forskning i västra Östergötland.

Västra schaktet är ett av fyra huvudschakt som undersöktes vid 1976-1980 års utgrävningar av Alvastra pålbyggnad i Östergötland. Syftet med undersökningen var att med noggrann stratigrafisk dokumentation komplettera Otto Frödins mer extensivt inriktade utgrävningar 1909- 1930. Inom det I 2 m2 stora schaktet avtäcktes två horisontella stockgolv åtskilda av en tät pålrad. På basis av korologisk analys av vedarts- och åldersbestämda stubbar och grenar av Salix, spridda över de brända golvytorna, kan den tidigare publicerade dendrokronologin stödjas med ett oberoende material, och tre faser av händelser urskiljs när golven matchas mot varandra. Genom analys av 28 hittills ej presenterade 14C-dateringar av människoben tillsammans med de 19 förut publicerade dateringarna av växtmaterial kan pålbyggnadsplatsen antas ha haft en betydligt längre användningstid - sannolikt i stort sett hela MN A - än vad som tidigare räknats med. Västra schaktets konstruktioner är en spegelbild av de som dokumenterades söderut i Otto Frödins schakt. De representerar i båda fallen den inre delen av pålbyggnadens västra avdelning. Fyndmaterialet här skiljer sig ät från det i den östra avdelningen genom att innehålla en hög andel bränd flinta, rikligt med trattbägarinfluerad keramik, nästan ingen klassisk gropkeramik samt mycket människoben - till stor del brända. Bland människobenen finns minst tre tydliga mönster; vilka tolkas som uttryck för att sekundär begravning praktiserats under hela användningstiden. Begravningsceremonierna tycks ha varit mest intensiva under senare delen av MN A, vilket diskuteras på basis av nya 14C-diagram. Pålbyggnadens relation till den närbelägna megalitgraven prövas genom att två övergripande tolkningsförslag ställs mot varandra. Jämförelser görs med liknande anläggningar i Skandinavien, och pålbyggnadens betydelse i ett större kult ursammanhangdiskuteras. På den bifogade CD-skivan har alla konstruktioner på planritningarna digitaliserats och sammanförts till en dwg-fil. I den visas de olika konstruktionerna på samtliga nivåer i grävningsschaktet. Nedladdning och inställningar beskrivs i Appendix I på CD-skivan. HANS BROWALL är docent i arkeologi. I fyrtio års t id har han bedrivit arkeologisk forskning i västra Östergötland.

TÅKERN OCH DAGSMOSSE var en kärnbygd under hela stenåldern. En rik naturmiljö och ett gynnsamt läge för kommunikationer åt alla håll var av utomordentligt stor betydelse för människornas sociala och kulturella liv. I boken jämförs fyndmaterial från Tåkerns västra strandbygd med det från sjöns östra strandbygd. Skillnader diskuteras i termer av bosättning, försörjningsekonomi, religiösa och rituella strukturer och kommunikationer med omvärlden. Mellan- och senmesolitikum liksom mellan- och senneolitikum framstår i fyndmaterialet som expansionsperioder. Runt Tåkern ligger de yngre mesolitiska boplatserna som ett pärlband, och söderut får trattbägarkulturen ett starkt fäste under äldre mellanneolitisk tid genom megalitgraven och pålbyggnaden i Alvastra. Några av dessa boplatser och fyndmaterial belyses särskilt. HANS BROWALL är docent i arkeologi. I mer än fyrtio års tid har han bedrivit arkeologisk forskning i västra Östergötland.