I det kristna kyrkorummet - det katolska såväl dom det lutherska - intar bilden en central plats. Här rör det sig inte om l'art pour l'art, "konst för konstens egen skull". Nog har man alltid bemödat sig om den yttre formens skönhet och kvalitet, även om smaken och förmågan har skiftat. Men viktigast har dock varit att bilden blev meningsbärande, att den tillsammans med det talade ordet i liturgi och predikan bidrog till att klargöra och konkretisera budskapet. Den ikonografiska forskningens sökarljus riktas oftast mot "den stora konsten", mot skulpterade portaler och målade kyrkvalv. Men vid sidan härav finns de många föremål, som är nödvändiga för liturgien; dopfunt och altarkärl, prästens skrud och altarets, böcker och klockor. De är av praktisk form, betingad av sin funktion. Men de har också en symbolisk laddning, ofta uttryckt i de bilder de bär - mindre dominerande, men i gudstjänsten samverkande med målningar och andaktsbilder. I själva verket är det först i den fungerande liturgien, i sig en levande "bild", som allt får sin rätta plats.
