Visar resultat för..."Mirja"

Ur förordet: 

"Snarare än att vilja skriva ännu en typisk guidebok om Djurgården har vi önskat presentera en egen variant, där vi avtäcker de aktiva minnesarbeten som går att utläsa i det fysiska landskapet. Det betyder att framställningen är tänkt att fungera lika bra för den som har den egna läsfåtöljen som utgångspunkt som för den som rent fysiskt vill ta sig till Djurgården; antingen för att uppleva platsen för första gången eller för att se delar av området med nya ögon. Oavsett vilket är de olika kapitlen skrivna för att läsaren ska kunna sätta samman egna vandringar i minneslandskapet.    

Av det skälet har vi sett till att förankra våra texter i geografin. Ibland sker det genom att vi som författare rör oss i kapitlen, med olika tempon, mot tydliga mål och längs med i förväg utstakade rutter. Ibland är det fråga om ett mer förutsättningslöst strövande i det nuvarande och historiska minneslandskapet. Och ibland kombineras något av ovanstående med utforskande av Djurgården som ett sinnesrum. Alldeles som stigarna i en skog kan löpa både parallellt och ibland korsa varandra hoppas vi att det ska berika läsarnas egna strövtåg i boken."

/---/

Elva vägar till Djurgården

Nu följer ett antal kapitel som vart och ett pekar in i Djurgårdens minneslandskap. Bidragen rymmer tydliga skillnader i stil och tempo, de har sin egen takt och rytm. Bokens nästa kapitel tar utgångspunkt i den kunnige flanörens personligt färgade perspektiv. Här summerar Mats Hellspong sina intryck av Djurgården som historisk plats och samtida aktivitetsfält. Med denna framställning introduceras flera av de områden och händelser som sedan återkommer i andra kapitel.

Stafettpinnen förs sedan vidare av Lotten Gustafsson Reinius och Cecilia Hammarlund Larsson. Deras kapitel leder till några av Djurgårdens många fascinerande portar och portaler. I dessa ingångar (och utgångar) blandas mytologiska gestalter med nationalromantikens och skandinavismens storvulna tilltal; bara för att i nästa stund ge utrymme åt den nordiska faunan eller nu levande kungligheter. I nästa bidrag förs läsaren ner under Strömmens yta. Mirja Arnshav skriver om de överraskande många föremål som fastnat på Vasaskeppets skrov och vrakplats under de mer än tre sekel som detta legat dolt för ögat.

Djurgården är ett område för fysisk rekreation. Med gymnastikskorna på fötterna visar Maja Lagerqvist och Annika Strandin Pers att upplevelsen av ett område är avhängig vår egen förflyttning i rummet. Under tre löprundor vecklar de ut en platsens kulturhistoria som också knyter Djurgården till motionsloppens och joggningens historiska utveckling. Att våra sinnen sätter gränser för vad vi förmår uppfatta av omgivningen avspeglas i nästa kapitel, där Elin Franzén gett sig ut för att lyssna på Djurgården. Minneslandskapet blir på detta vis till ljudlandskap. Tidigare utmärkande läten och klanger, från arbetsplatser och fordon, har med tiden kommit att ersätta av andra, medan 21 fågelläten och många andra naturljud däremot fortsätter att bidra till platsernas karaktär.

Fåglarna och djurlivet återkommer också i nästa kapitel. I likhet med många andra öar i Stockholms skärgård är Djurgården en attraktiv plats för många andra arter än bara människan. I sitt bidrag vänder Anders Telenius blicken mot Djurgården som en av flera jämförbara skärgårdsöar. Genom att introducera det »evolutionära minnet« knyts Djurgårdens naturmiljö till ett annat slags minnesskapande än det som präglar bokens övriga kapitel.

Därefter gör Maria Bäckman ett besök bland Skansens byggnader. Med hjälp av äldre och nyare museimiljöer visar hon hur töjbar idén om det autentiska, genuina och äkta kan vara också i ett världsberömt friluftsmuseum. Lars Kaijser närmar sig en snarlik problematik genom att sätta kurs mot en närliggande del av Djurgården. Strax utanför Skansens huvudingång ligger det område som idag benämns »Evenemangsparken«. Genom att följa tätt i spåren av föreslagna och genomförda förändringar lyfter Kaijser fram hur olika föreställningar om områdets och verksamheternas »historiska läsbarhet« varit vägledande för både visionerna och de ofta uppflammande konflikterna.

De två nästföljande kapitlen delar på samma sätt en tematik, men nu är det Djurgårdens monument som ges en central roll. Mattias Frihammar tittar nämnare på hur fyra nya minnesmärken har fogats till det redan befintliga minneslandskapet. Medan Frihammar belyser de använda och »levande« monumenten är det tvärtom döden som breder ut sig i Simon Ekströms kapitel. Här uppmärksammas den omfattande djurdöd som sällan lämnat några bestående avtryck i minneslandskapet. 

Bokens sista och elfte kapitel är en påminnelse om att besökarnas och djurens Djurgården även utgör vissa människors hembygd. En intervju med en av dessa personer får bli bokens utgång. Djurgårdsbon Susanna får därmed sista ordet."

Boken är rikligt illustrerad med fotografier och kartor.

Med svart humor och djupt allvar närmar sig Mirja Unge frågor om vad det innebär att vara människa och leva i vårt samhälle. Hon undersöker gränser mellan galenskap och normalitet, gemenskap och utsatthet, och utforskar maktspel och övergrepp.I denna volym samlas hennes pjäser från 2005 till 2014: Var är alla, Mariella, Klaras resa, Man är väl fri, Johanna.Efterord av Magnus Florin.Mirja Unge, född 1973, debuterade 1998 med romanen Det var ur munnarna orden kom. Hon har hyllats för såväl sin prosa som sin dramatik och har fått flera prestigefyllda priser för sin särpräglade berättarstil.

Nominerad till Augustpriset 2024.

"Hon förtjänar alla pris hon kommer få." Svenska Dagbladet

"Vill inte lämna Mirja Unges skoningslösa värld." Dagens Nyheter

"Tar med läsaren på en vandring längst ned på själens botten." P1 Kulturnytt

”Mirja Unge har en alldeles särskild känsla för sådant som ligger under ytan, inne i människorna, i vardagen, tystnaden och i språket. Hon skriver på ett så rytmiskt avigt och oväntat sätt att man bara måste följa med henne. Jag har alltid uppskattat just den växande kraften i hennes poetiska talspråk. Hennes påtaglighet och närvaro när hon rör vid allt det där ouppklarade och oförlösta som när som helst kan gå i dagen.

I den nya romanen Hundnätter finslipar Unge också det som hon tidigt utvecklade i författarskapet: en egen svartsyn som långsamt krackelerar när livsljusen slår in sina kilar i den.” /Borås Tidning

Nadja återvänder hem till det övergivna huset på landet efter många år i staden. Hon börjar arbeta på ett boende för unga, återknyter kontakten med några av de vänner som blivit kvar och träffar en senig skugga till man i grannstaden. I byn tycks allt vara sig likt, de outtalade maktförhållanden och våldsamheten som en gång fick henne att dra består, eller har gått i arv. Nadja får syn på mer än vad som är bra för henne och märkliga saker börjar hända. Någon har spikat upp ett gäddhuvud på hennes husvägg, en av flickorna på hemmet hittas död - och vad är det för hund som stryker runt i skogsbrynet?

Mirja Unge briljerar med sin svartsyn, sin särskilda och exakta blick och den värld av språk och stämningar som hon målar upp.

Nominerad till Augustpriset 2024.

"Hon förtjänar alla pris hon kommer få." /Svenska Dagbladet

"Vill inte lämna Mirja Unges skoningslösa värld." /Dagens Nyheter

"Tar med läsaren på en vandring längst ned på själens botten." /P1 Kulturnytt

”Mirja Unge har en alldeles särskild känsla för sådant som ligger under ytan, inne i människorna, i vardagen, tystnaden och i språket. Hon skriver på ett så rytmiskt avigt och oväntat sätt att man bara måste följa med henne. Jag har alltid uppskattat just den växande kraften i hennes poetiska talspråk. Hennes påtaglighet och närvaro när hon rör vid allt det där ouppklarade och oförlösta som när som helst kan gå i dagen.

I den nya romanen Hundnätter finslipar Unge också det som hon tidigt utvecklade i författarskapet: en egen svartsyn som långsamt krackelerar när livsljusen slår in sina kilar i den.” /Borås Tidning

Nadja återvänder hem till det övergivna huset på landet efter många år i staden. Hon börjar arbeta på ett boende för unga, återknyter kontakten med några av de vänner som blivit kvar och träffar en senig skugga till man i grannstaden. I byn tycks allt vara sig likt, de outtalade maktförhållanden och våldsamheten som en gång fick henne att dra består, eller har gått i arv. Nadja får syn på mer än vad som är bra för henne och märkliga saker börjar hända. Någon har spikat upp ett gäddhuvud på hennes husvägg, en av flickorna på hemmet hittas död - och vad är det för hund som stryker runt i skogsbrynet?

Mirja Unge briljerar med sin svartsyn, sin särskilda och exakta blick och den värld av språk och stämningar som hon målar upp.

Hanna återvänder hem efter en resa till Filippinerna där hennes bästa och enda vän Thora har omkommit i en drunkningsolycka. Hanna måste nu försöka hitta sig själv i en värld som omkullkastats av katastrofen.Mirja Unge debuterade 1998 med romanen Det var ur munnarna orden kom.

Tove bor på landet med farsan, en opålitlig skiftarbetare. Syrran har flyttat hem igen, är arbetslös och orkeslös och mest bara ligger på sitt rum. Tove rör sig liksom viljelöst mellan den fasansfulla högstadiemiljön som präglas av övergrepp, kaos och pennalism, hemmafester hos skitiga killar i skitiga hus med bedövande sprit, och hemmet, som hon vill vara i så lite som möjligt. I byn bor de samhällsfrånvända, dårarna och andra udda existenser.Hur ska man gå genom dagarna? Hur kommer man någonsin härifrån? Går det att tro att några av alla händer kan vara kärleksfulla? Jag går och lever är en fruktansvärd käftsmäll, skoningslös, det är så hårt i den här världen, och fult och våldsamt och hopplöst. Men Tove har en styrka och Unges säregna röst och stil mejslar fram hennes väg genom dagarna som går, och visar på en livsnerv genom hela skiten. Och en öm blick växer fram utefter sidorna och bokens dikesrenar.

Minna bor med sin familj i norra Sverige. Hennes värld är fylld av dofter och smaker, hemligheter och frågetecken. Det onda och det goda dyker upp där hon minst väntar det. Hon söker egna ord och knep för att hantera sin värld. Det var ur munnarna orden kom belönades 1998 med Katapultpriset för bästa debut.

Bente arbetar hemma på styvpappans gård. Hon är rapp i käften och vet vad hon vill. För det mesta. Bente och Leo är tillsammans ända tills ryktena om Leo och den gravida Tina visar sig vara sanna. Ett av de svek som sätter Bentes värld i gungning och hon börjar umgås med Turkhoran, åka in till stan och festa och så träffar hon Jensa, Mördarn, Mange och de andra som gillar AIK men inte invandrare. "En bok som träffar rätt i magen" Åsa Beckman, DN.