Simon Ekström – författare

Ur förordet: 

"Snarare än att vilja skriva ännu en typisk guidebok om Djurgården har vi önskat presentera en egen variant, där vi avtäcker de aktiva minnesarbeten som går att utläsa i det fysiska landskapet. Det betyder att framställningen är tänkt att fungera lika bra för den som har den egna läsfåtöljen som utgångspunkt som för den som rent fysiskt vill ta sig till Djurgården; antingen för att uppleva platsen för första gången eller för att se delar av området med nya ögon. Oavsett vilket är de olika kapitlen skrivna för att läsaren ska kunna sätta samman egna vandringar i minneslandskapet.    

Av det skälet har vi sett till att förankra våra texter i geografin. Ibland sker det genom att vi som författare rör oss i kapitlen, med olika tempon, mot tydliga mål och längs med i förväg utstakade rutter. Ibland är det fråga om ett mer förutsättningslöst strövande i det nuvarande och historiska minneslandskapet. Och ibland kombineras något av ovanstående med utforskande av Djurgården som ett sinnesrum. Alldeles som stigarna i en skog kan löpa både parallellt och ibland korsa varandra hoppas vi att det ska berika läsarnas egna strövtåg i boken."

/---/

Elva vägar till Djurgården

Nu följer ett antal kapitel som vart och ett pekar in i Djurgårdens minneslandskap. Bidragen rymmer tydliga skillnader i stil och tempo, de har sin egen takt och rytm. Bokens nästa kapitel tar utgångspunkt i den kunnige flanörens personligt färgade perspektiv. Här summerar Mats Hellspong sina intryck av Djurgården som historisk plats och samtida aktivitetsfält. Med denna framställning introduceras flera av de områden och händelser som sedan återkommer i andra kapitel.

Stafettpinnen förs sedan vidare av Lotten Gustafsson Reinius och Cecilia Hammarlund Larsson. Deras kapitel leder till några av Djurgårdens många fascinerande portar och portaler. I dessa ingångar (och utgångar) blandas mytologiska gestalter med nationalromantikens och skandinavismens storvulna tilltal; bara för att i nästa stund ge utrymme åt den nordiska faunan eller nu levande kungligheter. I nästa bidrag förs läsaren ner under Strömmens yta. Mirja Arnshav skriver om de överraskande många föremål som fastnat på Vasaskeppets skrov och vrakplats under de mer än tre sekel som detta legat dolt för ögat.

Djurgården är ett område för fysisk rekreation. Med gymnastikskorna på fötterna visar Maja Lagerqvist och Annika Strandin Pers att upplevelsen av ett område är avhängig vår egen förflyttning i rummet. Under tre löprundor vecklar de ut en platsens kulturhistoria som också knyter Djurgården till motionsloppens och joggningens historiska utveckling. Att våra sinnen sätter gränser för vad vi förmår uppfatta av omgivningen avspeglas i nästa kapitel, där Elin Franzén gett sig ut för att lyssna på Djurgården. Minneslandskapet blir på detta vis till ljudlandskap. Tidigare utmärkande läten och klanger, från arbetsplatser och fordon, har med tiden kommit att ersätta av andra, medan 21 fågelläten och många andra naturljud däremot fortsätter att bidra till platsernas karaktär.

Fåglarna och djurlivet återkommer också i nästa kapitel. I likhet med många andra öar i Stockholms skärgård är Djurgården en attraktiv plats för många andra arter än bara människan. I sitt bidrag vänder Anders Telenius blicken mot Djurgården som en av flera jämförbara skärgårdsöar. Genom att introducera det »evolutionära minnet« knyts Djurgårdens naturmiljö till ett annat slags minnesskapande än det som präglar bokens övriga kapitel.

Därefter gör Maria Bäckman ett besök bland Skansens byggnader. Med hjälp av äldre och nyare museimiljöer visar hon hur töjbar idén om det autentiska, genuina och äkta kan vara också i ett världsberömt friluftsmuseum. Lars Kaijser närmar sig en snarlik problematik genom att sätta kurs mot en närliggande del av Djurgården. Strax utanför Skansens huvudingång ligger det område som idag benämns »Evenemangsparken«. Genom att följa tätt i spåren av föreslagna och genomförda förändringar lyfter Kaijser fram hur olika föreställningar om områdets och verksamheternas »historiska läsbarhet« varit vägledande för både visionerna och de ofta uppflammande konflikterna.

De två nästföljande kapitlen delar på samma sätt en tematik, men nu är det Djurgårdens monument som ges en central roll. Mattias Frihammar tittar nämnare på hur fyra nya minnesmärken har fogats till det redan befintliga minneslandskapet. Medan Frihammar belyser de använda och »levande« monumenten är det tvärtom döden som breder ut sig i Simon Ekströms kapitel. Här uppmärksammas den omfattande djurdöd som sällan lämnat några bestående avtryck i minneslandskapet. 

Bokens sista och elfte kapitel är en påminnelse om att besökarnas och djurens Djurgården även utgör vissa människors hembygd. En intervju med en av dessa personer får bli bokens utgång. Djurgårdsbon Susanna får därmed sista ordet."

Boken är rikligt illustrerad med fotografier och kartor.

Hummern är en gammal symbol för lyx och överdåd, lika självklar på praktmålningar från 1600-talet som på Lady Gagas hatt. Hummerspåren kan följas genom konsten och historien, i skämtteckningar och herrskapsmenyer, samt förstås bland olika former av snuskhumrar . Men var slutar en hummer? Och var börjar en människa? I ett antal vindlande essäer om bland annat konst, reklam, djurskydd, avantgarde, statusfylld konsumtion, skämtbilder och pornografi undersöks här några av de specifika sammanhang där humrar varit viktiga medaktörer i vitt skilda typer av historiska och samtida projekt. Författaren visar hur humrar å ena sidan fortsätter att förekomma i sammansättningar som vilar på deras redan erkända koppling till lyx och privilegierad upphöjelse, å andra sidan används för att skapa och underbygga helt andra betydelser och relationer. 

Simon Ekström är etnolog vid Stockholms universitet och Centrum för maritima studier (Cemas).

Inom organisationsteori och management finns ett nytt intresse för döden och de mörka sidorna av organisationer -- en trend som kanske är en reaktion mot ett fält där positiv psykologi och win-win-tankar alltför ofta dominerar. På tal om döden kan ses som ett uttryck för detta.

Boken är ett resultat av ett tvärvetenskapligt samtal om döden mellan sex företagsekonomer, en teolog, en religionsfilosof, två religionsvetare, en konstnär, en konstvetare, en etnolog och en forskare i palliativ vård. I sina tio essäer resonerar skribenterna om individers och organisationers relation till döden. 

Vi möter här arbetare i Kirunagruvan som lyssnar på berget och begrundar riskerna för dödsolyckor på 1365 meters djup, en präst med bred erfarenhet av begravningsgudstjänster, barn som reflekterar över den egna förtidiga döden, och röster från den tid då man i Sverige började kremera kroppar och planerade nya rum för detta. Vi möter även de mogna personer som aningen provokativt kan beskrivas som symboliskt döda på arbetsmarknaden och black metal-musiker som ser döden som det enda autentiska att sträva efter. Vi får en belysning av självmordet som individuell men kanske också kollektiv dödsdrift, vi får höra hur kyrkogårdsbesökare skapar band till sina döda, och vi får se mänskliga kvarlevor bli till attraktiva dödslandskap i museivärlden. I ett fotografiskt sista kapitel hör vi existentiella rop från den ensliga naturen. 

På tal om döden riktar sig till alla som vill skaffa sig en förståelse av död och döende i det svenska samhället.

På många museer är lämningar efter vrak och förlisningar viktiga källor till kunskap om förflutna händelser. Samtidigt är det en gammal sanning att döden i dess olika former lockar besökare. På både maritima och andra museer kan de materiella spåren i dödens kölvatten därför användas som känslomässiga bryggor till enskilda öden. Men det är en känslig avvägning. Museerna måste balansera vetande och attraktion så att förevisandet inte tippar över i ett ovälkommet spektakel. I denna bok undersöks det museala hanterandet av den ansenliga mängd död som följt på ett antal uppmärksammade sjöolyckor och bärgningar. Det rör sig om fem fartyg och ett flygplan som med ett undantag är hämtade från svenska vatten och utställningsrum: Vasa (1628), Titanic (1912), Per Brahe (1918), Ulven (1943), DC-3:an (1956) och Estonia (1994).   

Simon Ekström är professor i etnologi vid Stockholms universitet och Centrum för maritima studier (CEMAS). Han har tidigare bland annat utgivit böckerna Humrarna och evigheten (2017) och Hedersmorden och orden (2009) och varit medredaktör för antologierna Facing the Sea (2021) och Djur: Berörande möten och kulturella smärtpunkter (2018). 

Trådbundet kartonnageband med laminerat pärmöverdrag.

Havet har flera ansikten. Ofta rofyllt och välkomnande, men också våldsamt och dödsbringande. I årtusenden har havet varit en scen för liv, handel och krig och misslyckanden.

I Facing the Sea får vi ta del av svenska erfarenheter av havet. Vi får läsa om smugglare från Åland, brittiska kapare som beslagtar svenska skepp och marinofficerare som kämpar för flaggans heder. Vi ser också vad en katastrof till sjöss eller bärgandet av ett skeppsvrak kan berätta om samhället i dåtid och nutid, och varför allt fler människor väljer att begrava sina anhöriga till sjöss. Rösterna av barn som i krigstid tagit den farliga flyktvägen över Östersjön ger ytterligare en dimension till innehållet.

Facing the Sea har författats av elva forskare som tillsammans representerar ett axplock av den forskning som bedrivs vid Centrum för maritima studier (CEMAS) vid Stockholms universitet. Författarna är historiker, etnologer och marinarkeologer med koppling till forskningscentret.