På många museer är lämningar efter vrak och förlisningar viktiga källor till kunskap om förflutna händelser. Samtidigt är det en gammal sanning att döden i dess olika former lockar besökare. På både maritima och andra museer kan de materiella spåren i dödens kölvatten därför användas som känslomässiga bryggor till enskilda öden. Men det är en känslig avvägning. Museerna måste balansera vetande och attraktion så att förevisandet inte tippar över i ett ovälkommet spektakel. I denna bok undersöks det museala hanterandet av den ansenliga mängd död som följt på ett antal uppmärksammade sjöolyckor och bärgningar. Det rör sig om fem fartyg och ett flygplan som med ett undantag är hämtade från svenska vatten och utställningsrum: Vasa (1628), Titanic (1912), Per Brahe (1918), Ulven (1943), DC-3:an (1956) och Estonia (1994).   

Simon Ekström är professor i etnologi vid Stockholms universitet och Centrum för maritima studier (CEMAS). Han har tidigare bland annat utgivit böckerna Humrarna och evigheten (2017) och Hedersmorden och orden (2009) och varit medredaktör för antologierna Facing the Sea (2021) och Djur: Berörande möten och kulturella smärtpunkter (2018). 

Trådbundet kartonnageband med laminerat pärmöverdrag.

På många museer är lämningar efter vrak och förlisningar viktiga källor till kunskap om förflutna händelser. Samtidigt är det en gammal sanning att döden i dess olika former lockar besökare. På både maritima och andra museer kan de materiella spåren i dödens kölvatten därför användas som känslomässiga bryggor till enskilda öden. Men det är en känslig avvägning. Museerna måste balansera vetande och attraktion så att förevisandet inte tippar över i ett ovälkommet spektakel. I denna bok undersöks det museala hanterandet av den ansenliga mängd död som följt på ett antal uppmärksammade sjöolyckor och bärgningar. Det rör sig om fem fartyg och ett flygplan som med ett undantag är hämtade från svenska vatten och utställningsrum: Vasa (1628), Titanic (1912), Per Brahe (1918), Ulven (1943), DC-3:an (1956) och Estonia (1994).   

Simon Ekström är professor i etnologi vid Stockholms universitet och Centrum för maritima studier (CEMAS). Han har tidigare bland annat utgivit böckerna Humrarna och evigheten (2017) och Hedersmorden och orden (2009) och varit medredaktör för antologierna Facing the Sea (2021) och Djur: Berörande möten och kulturella smärtpunkter (2018). 

Trådbundet kartonnageband med laminerat pärmöverdrag.

På många museer är lämningar efter vrak och förlisningar viktiga källor till kunskap om förflutna händelser. Samtidigt är det en gammal sanning att döden i dess olika former lockar besökare. På både maritima och andra museer kan de materiella spåren i dödens kölvatten därför användas som känslomässiga bryggor till enskilda öden. Men det är en känslig avvägning. Museerna måste balansera vetande och attraktion så att förevisandet inte tippar över i ett ovälkommet spektakel. I denna bok undersöks det museala hanterandet av den ansenliga mängd död som följt på ett antal uppmärksammade sjöolyckor och bärgningar. Det rör sig om fem fartyg och ett flygplan som med ett undantag är hämtade från svenska vatten och utställningsrum: Vasa (1628), Titanic (1912), Per Brahe (1918), Ulven (1943), DC-3:an (1956) och Estonia (1994).   

Simon Ekström är professor i etnologi vid Stockholms universitet och Centrum för maritima studier (CEMAS). Han har tidigare bland annat utgivit böckerna Humrarna och evigheten (2017) och Hedersmorden och orden (2009) och varit medredaktör för antologierna Facing the Sea (2021) och Djur: Berörande möten och kulturella smärtpunkter (2018). 

Trådbundet kartonnageband med laminerat pärmöverdrag.