Visar resultat för..."Kaunitz-Olsson"

Malmö, sommaren år 2000. En tid då staden stod inför sin största omvandling på decennier: industristaden blev kunskapsstad, Kockumskranen revs och ersattes av Turning Torso, och Öresundsbron öppnades som en väg mot framtiden. Mitt i denna förändring står romanens huvudkaraktär, nyss student, på tröskeln till vuxenlivet. Genom kärlek, vänskap och tvivel tvingas han ifrågasätta sig själv och sitt sammanhang. Det är en historia om identitet, om nya och gamla värderingar, och om vad det innebär att hitta sin plats i en stad och i en tid som är i ständig rörelse. Malmös unika nutidshistoria och samtid såväl som den analoga erans sista bastion skildras träffsäkert, precis innan allt blev digitalt. Här möter vi slang, musik och miljöer som många känner igen – och som andra kommer upptäcka för första gången. Carl Johan Lundgren (född 1980) är kanske mest känd som sångare i Vit Päls och Laser & bas – band som båda gjort sig kända för sin unika berättarförmåga. Med "Mitt eget bull Hawaii" visar han att samma känsla för tonträff och skildring nu fått nytt liv i romankonsten. "Mitt eget bull Hawaii" är Carl Johan Lundgrens debutroman.

"Brandenburger Tor, Brecht & Berghain – det bästa med Berlin" är en guidebok till Berlin med fokus på stadens kultur- och nöjesliv. Mats Almegård skildrar den tyska huvudstaden genom dess konst, musik, litteratur och film, snarare än genom traditionella sevärdheter. Men både tevetornet på Alexanderplatz och Förintelsemonumentet i närheten av Brandenburger Tor får plats. Boken följer en personlig väg genom staden, där författaren låter filmer, böcker och musik fungera som utgångspunkt för sina besök. Och sina egna erfarenheter. Han tar sig till klubbar, museer, biografer och bokhandlar, och placerar dem i ett sammanhang som förklarar Berlins särställning som kulturell metropol. "Brandenburger Tor, Brecht & Berghain – det bästa med Berlin" fungerar både som reseguide och som kulturhistorisk introduktion till det moderna Berlin. Den erbjuder konkreta tips och adresser, men också korta reflektioner kring stadens utveckling, dess kreativa miljöer och de människor som format den. Genom kombinationen av praktisk information och kulturjournalistiskt berättande ger boken en aktuell och nyanserad bild av Berlin – en stad i ständig förändring, där konsten och nattlivet fortsätter att prägla både vardag och identitet – även om många Berlinbor idag klagar på att svenskar köper lägenheter så att konstnärer och musiker nu måste hitta nya hem för sin kreativitet.

"Årets by" är en serieroman som skildrar livet i Kiruna – den grå gruvstaden som av många invånare liknas vid ett arbetsläger. Mitt i den pågående stadsflytten, där marken spricker och människor tvingas lämna sina hem, växer en kollektiv känsla av oro och ångest fram. Kärleken till de närliggande byarna och hatet till storstaden är påtaglig. Hilda flyttar från Stockholm till sin mors hemstad i ett försök att hitta sin identitet och komma närmare sina rötter. Men samtidigt som staden förändras i grunden blir det tydligt att hon själv måste konfrontera sprickorna i sitt eget fundament. Med en teckningsstil som för tankarna till Owe Gustafson och Marie-Louise Ekman, samt ett formspråk som påminner om tekniska instruktionsböcker, förenar "Årets by" samhällsskildring och komiskt drama i en berättelse som är både drabbande och visuellt särpräglad.

”Jag tänkte på de sjukaste tjejerna i Lund och skämdes för att jag aldrig hade lyckats äta fullt så lite, bli fullt så skeletal.” Det börjar som ett sätt att lindra ångest, men spårar snart ur. För Siri kretsar nu tillvaron kring en enda sak: att kontrollera den egna kroppen. Hon fastnar i en ond cirkel av svält, behandling och återfall, och blir i allt högre grad en åskådare till sitt eget liv. "Hunger" är en närgången, autofiktiv berättelse om ett liv med anorexi, och ett försök att skildra en sjukdom som sällan beskrivs i sin fulla komplexitet. Siri LIdbeck (född 1991) är serietecknare och illustratör bosatt i Malmö. Hon är utbildad på Fatamorgana i Köpenhamn, Akademin Valand i Göteborg och Serieskolan i Malmö och har illustrerat för bland annat Galago, Lilla Piratförlaget och Sahlgrenska Universitetssjukhuset. "Hunger" är hennes debutbok.

"Rakt av" är det sjätte boken som samlar Marianne Lindberg De Geers vardagsbetraktelser från sitt liv på Södermalm i Stockholm. Här får vi följa med i både vardag och yrkesliv: debatter inom kultur­scenen och våndorna över privatekonomin blandas med middagarna framför det senaste avsnittet av veckans Netflix-serie med ­maken Carl Johan De Geer. Med skarpsynt penna fångar hon vardagens alla små och stora ögonblick. Lindberg De Geer skriver dagbok för att förstå sin omgivning. Hon reflekterar över det politiska spelet på den globala arenan och de pågående krigen runt om i världen. Med sin personliga, och ofta humoristiska, blick på livet erbjuder "Rakt av" en inblick i både det vardagliga och det som gör oss mänskliga. Boken samlar dagboksanteckningarna från maj 2024 till och med mars 2025.

“Pappan” är en roman om krigets offer. Om tystnad som gör ont i huvudet och trauman som går i arv. Pappan gick ut i kriget för att välta en orättfärdig regim över ända. Blott sexton år gammal anslöt han sig till den eritreanska gerillan E.L.F. som utkämpade ett tvåfrontskrig mot andra gerillagrupper och mot grannlandet Etiopien. Han drömde om frihet och rättvisa och ­skydde inga medel för att nå dit. Men drömmarna krossades, kriget gick inte att vinna och han tvingades fly till Europa och hamnade i Sverige. Här fanns fred och frihet, och enkla jobb på samhällets botten. Här förenades han med sin flickvän, bildade familj och fick en dotter. Här fanns inget krig och inga vapen. Men varför blev då inte allt bra? Tänk om förtrycket sitter i huvudet? Tänk om striderna, blodet och döden sitter på insidan av kroppen? Hans dotter ärvde inte bara fattigdomen och utanförskapet från honom utan också kriget. Hon, som föddes i Olof Palmes land och under folkhemmets tak, hon som äger både språket och rätten till sin egen historia, hon borde väl åtminstone få vara fri?

“Pappan” är en ursinnig skildring av det orättvisa klassamhället och av flyktingens öde, det tysta trauma som förs vidare genom generationerna. Pappans och dotterns minnen och drömmar korsklipps till en brutal uppgörelse som blottlägger villkoren för dagens svenska arbetarklass. Kriget tar inte slut bara för att vapnen tystnar.

Segen Meles (f.1983) är frilansande kultur­journalist och författare.

”Mina top 10 bögigaste fnitter”, ”Cyanid – en god sak med mersmak” och ”Konsten att fucka upp grannens buskar och träd – inkl. trädäck, berså, uppfart – ja, hela baletten!” Detta är tre av de böcker som presenteras i ”Asexuella krukväxter och 81 andra böcker du inte visste att du inte ville läsa innan du dör” av pseudonymen Ponyhans.

Ponyhans driver ett av Sveriges största humor­konton på Instagram. I den här boken samlar han bokomslag från Sverige genom tiderna, från alla genrer och målgrupper. Men det som till en början ser ut att vara originalutgåvor visar sig vid en närmare titt innehålla helt andra budskap än originalet. Omslagen kompletteras med innehåll ur böckerna och detta kan vara allt från recept, psalmer och dikter till kapitel ur en deckare eller reklamen från baksidan av en gammal serietidning. Resultatet blir oväntat och skapar förlösande krockar. Humorn sitter i detaljerna och Ponyhans närmar sig med dessa kollage både Jan Stenmark, Gary Larson och Killinggänget.

Mannen bakom Ponyhans är reklamare, klippare och tecknare bosatt i Skåne. ”Asexuella krukväxter och 81 andra böcker du inte visste att du inte ville läsa innan du dör” är hans debut i bokform.

När A-laget i Sollentuna centrum vaknade upp denna fredag i februari 1986 var siktet inte högre ställt än på ännu en dag med fylla och knark. Föga anade att de skulle bli statister i ett drama som skulle komma att utspela sig på världsscenen. Och att en av dem skulle ha huvudrollen. Christer Pettersson. Fyrtio år har hunnit gå sedan Sveriges statsminister Olof Palme mördades på öppen gata i Stockholm. Den lösning som polisutredning och åklagare till sist tyckte sig kunna presentera har inte vunnit större tilltro. Journalisten och författaren Thomas Kanger skrev den allra första boken om dådet, "Mordet på Olof Palme: utredning på villospår". Den kom att citeras i rättegångarna mot Christer Pettersson och blev en skildring av Palmeutredningen som håller måttet än idag. Nu återvänder han till mordplatsen för att berätta om kretsen kring Christer Pettersson, de vinddrivna existenser vars tillvaro kom att påverkas för resten av deras liv. Vid sin noggranna granskning av materialet kring mordfallet ?nner han att centrala händelser aldrig ?ck sin förklaring, trots att svaren fanns inom räckhåll. Mordet på Olof Palme är den största enskilda händelsen i svensk historia. Det här är en bok för alla oss som ställer sig frågan vad som egent-ligen hände den där dagen. Thomas Kanger (f. 1951) är journalist och författare. Han tilldelades Stora journalistpriset 2021 för sitt arbete om Vipeholmsanstalten.

Kjell Höglund är i dag mer populär än då han gav ut skivor och uppträdde på scen. Hans sånger har inte bara levt vidare, de har stärkts genom åren, talar till nya generationer lyssnare. De tolkas av yngre sångare och, inte minst, sångerskor. Hans skivor säljs till höga priser, om de går att få tag på. T-shirts, tygkassar och handdukar säljs med citat ur Höglunds sångskatt: ”Man vänjer sig”, ”Rötterna blir starka när det blåser”, ”Hellre full än glad”.

Privatpersonen Kjell Höglund är dock föga känd. Aldrig har han talat ut om familj, barndom, ungdom. Aldrig koketterar han med outsiderns roll, spelar förfördelad, åsidosatt. Ingenstans i hans sånger finns en upplysning av tydlig privat karaktär. Han kunde ha kommit var helst ifrån: en trubadur från kung Arturs England, en herrelös hund, en desertör.

Anders Sundelin har tagit sig an gåtan Kjell Höglund. Med reportern envishet tar han läsaren tillbaka till trakten för hans barndom och ungdom, spårar de äldsta vännerna, reder ut hur det egentligen gick till när han spelade in sin första platta. Han lyssnar ordentligt på sångerna, låter andra berätta om sina möten med den egensinnige Höglund, bland dem Annika Norlin, Ellen Sundberg och Lars Winnerbäck. Själv träffade han Kjell Höglund redan innan denne spelade in den första skivan.

Anders Sundelin, född 1948 i Örnsköldsvik, är reporter och författare som har gett ut ett femtontal böcker.

”Det går en stark strömning bland moderna konstnärer att göra den förut försummade vardagsvaran vacker, vare sig det gäller bostadshus, möbler eller husgeråd.”

Så skrev konsthistorikern Gregor Paulsson 1919. Den strömning som åsyftades var den stilriktning som senare kom att kallas Swedish Grace. Stilen kom att dominera 1920-talets formgivning och arkitektur.

Antiken, barocken, rokoko, fornnordiska sagor, kinesiska stildrag och precolumbiansk keramik: Swedish Grace uppvisade ett rikt formspråk, som lånade och lät sig inspireras av olika kulturer. Stilen var modern och framåtblickande, samtidigt som tillbakablickandet var dess fundament. Några av Sveriges mest bemärkta byggnader – bland andra Stockholms stadshus, konserthus och stadsbibliotek – är goda exempel på den nyklassicistiska, variationsrika stilen.

Denna bok består av omkring 650 bilder som visar arkitektur och utsmyckningar; möbler, inredningar och utställningar; föremål i tenn, gjutjärn och silver; skulpturer, keramik och textilier, allt präglat av Swedish Grace. I en inledande, utförlig text av designhistorikern och filosofie doktorn Gunnela Ivanov beskrivs och rekonstrueras den värld, de yttringar och uttryck som utgjorde Swedish Grace.

Rom, den eviga staden, har varit ett resmål i över två tusen år och redan på kejsar Neros tid visste romarna vad ”som brukar visas barbarer”. Så nog finns det att se, nya och gamla pärlor att upptäcka – och många fällor att gå i.

Kanske har det aldrig varit roligare att suga i sig den där kunskapen än i sällskap med Herr B. “Rom på listigare vis” förenar kåseriets lätthet med den moderna guidebokens användbarhet och ger konkreta tips för den som är på plats – vare sig målet är den mjukaste barockskulpturen, den mysigaste medeltidsgränden eller den glassigaste glassen. Men den fungerar minst lika bra för den som vill värmas och entusiasmeras hemifrån, för den som, med amiral Ehrensvärds ord, ”frusit sig lessen i Sverige”.

Herr B är en uppskattad kåsör i Dagens Nyheter och en pseudonym för Harald Bergius, som varken är historiker, språkforskare, etrusk, katolik eller ens särskilt intresserad av fascism – men igen och igen och igen har han rest till Rom som turist. Det är hans specialområde. Det är därför han kan allt om sevärdheter, snuskigt klotter, fotbollsklubben Roma och på vilka restauranger man blir helmätt på romerskt sätt.De vackra bilderna av hans älskade stad har Stina Wirsén gjort.

Ett av Nina Hemmingssons mest fascinerande projekt, En Hemmingsson om dagen, pågår just nu på Instagram och sträcker sig över 365 dagar. Här delar Nina dagligen en ny, unik teckning – utan att ge sig själv möjlighet att redigera eller censurera sig. Det gör att varje bild blir ett ­omedelbart, autentiskt uttryck för hennes känslor och tankar, vilket ger ett resultat som inte hade kunnat upprepas om hon hade haft tid att tänka om eller justera sina intryck. Det är just denna ofiltrerade och spontana skapandeprocess som gör projektet så kraftfullt och genuint. För Nina är tecknandet inte bara ett yrke eller en passion, utan också en terapeutisk handling – en möjlighet att få ut sitt undermedvetna på papper för att sedan kunna släppa taget om det. Hennes projekt är dock inte bara en personlig process. För många av hennes följare fungerar hennes bilder som en tröst i tider av ensamhet, sorg och ångest. Hennes konst ger en känsla av gemenskap och förståelse i stunder när livet känns tungt.

”Montgomery säger ofta att jag statistiskt sett bara har sex till åtta år kvar att leva. Som genomsnittlig svensk man. All right, så får det bli. Fördelen är att jag kommer att slippa allt det krångel som livet innebär.” Följ med på en resa genom vardagens små ögonblick och reflektioner, där Carl Johan De Geer – en flanör – finner ro i kaffet, böckerna och ordningen på sitt kafébord tillsammans med vännen Montgomery. Det de båda har gemensamt är jakten efter konst, litteratur och upplevelser ”bortom begreppen bra och dåligt”.

Genom samtal och fynd på loppmarknader, där människor möts och lika snabbt försvinner, upptäcker han livets djupare mening. För honom handlar livet inte om stora dramatik, utan om de små detaljerna som skapar vår verklighet och ger oss en känsla av att vara hemma, även i en föränderlig värld.

Marianne Lindberg De Geer har länge svarat på frågor i Allvarligt talat i Sveriges Radios P1 och hennes program har varit bland de mest lyssnade. Ämnena rör sig mellan humor och allvar, mellan stora frågor och små observationer. Den på­ minner om att livet inte går att lösa – bara att leva. Och kanske är det just där, i försöket, i samtalet och i nyfikenheten, som något­ meningsfullt uppstår. "Marianne Lindberg De Geers svar på frågorna i Allvarligt talat är tidlösa, kloka och skoningslösa. John Lennon sa: 'Ärlighet ger dig kanske inte många vänner, men det kommer att ge dig de rätta.' När du läser de här sidorna – tänk att du sitter i telefon med någon som sett mer, tänkt längre och inte räds att säga emot. Som kanske inte odlar tomater, men som odlar tankar. Och som likt min svärmormor på franska landsbygden kan bli just den där rösten vi alla behöver ibland: klar, erfaren, kärv och klok." Ur förordet av Kristoffer Triumf.

”Mamma ligger hela dagarna på sin sida av sängen i sitt och pappas sovrum. Det är bara en tofs av hennes mörka hår som sticker fram under täcket. Hon går inte upp. Hon klär inte på sig. Hon pratar inte. Jag vågar inte gå in. Pappa går upp och sitter hos henne när han kan. Kanske pratar han med henne. Kanske stryker han henne över håret. Kanske är han frustrerad över att hon inte tar sig samman och kliver upp. Han skulle ha hetat Emmanuel. Ingen vet varför han dog. Han låg i mammas mage när han slutade leva.” Det är början av 1980-talet. Marta är en brådmogen nioåring som växer upp med sin djupt religiösa familj i ett litet svenskt samhälle. När hennes efterlängtade lillebror plötsligt dör i mammans mage hamnar familjen i kris. Kommer ett ofött barn till det utlovade paradiset på jorden? Om inte, vart tar han då vägen? Marta tvingas på kort tid hantera både sin och familjens sorg, och de religiösa komplikationer som följer. Hur ska de gå kunna vidare med sina liv? Familjen slits mellan samfundets bibeltolkning och det allt överskuggande behovet av mening. Det enda Marta är säker på är att hon måste hitta en lösning. "Den minsta av mina bröder" är en nyanserad gestaltning av innerlig religiös tro, skildrad ur barnets perspektiv. *

Hela världen är desperat efter kärlek. Varje dag uppstår ett nytt dejtingprogram och det kommer allt fler dejtingappar – den ena mer nischad än den andra. Standarden är hög och är man inte nöjd med den man har finns det andra snygga singlar bara ett svajp bort.

Iris tillhör generationen som vuxit upp i romcom­filmernas guldålder. Men var tog romantiken vägen? Finns den på riktigt? Varför finns den inte för alla? Iris idé om kärlek har lagt sig snett i hjärnan och gjort allting skevt och ouppnåeligt. Hon ser saker ­genom en slöja som döljer allt hon inte vill se. Hon är girig. Hon vill ha det där som alla andra verkar ha. I en samtid som kväver kärleken.

Den 4 maj 1970 sköt USA:s nationalgarde mot ­obeväpnade studenter vid Kent State University i Ohio. Sjuttiosju skott avlossades fyra studenter dog och nio skadades. Några av dem deltog i protesterna mot Vietnamkriget, medan andra bara råkade passera förbi.

Vi får följa fyra unga människor, både studenter och militärer, under några dagar i maj 1970 som kommer att förändra deras liv för alltid.

Kent State fyra döda i Ohio är en historisk och ­gripande skildring och bygger på ett stort käll­material och ett omfattande intervjuarbete. Boken ges ut i samband med minnesdagen 50 år efter ­massakern. Frågorna den tar upp, om det politiska spelets pris, är minst lika relevanta idag.

Derf Backderf (f. 1959) har tidigare skrivit bland annat Min vän Dahmer och Sopigt.

Hur vet man om ett konstverk är genialiskt eller ett haveri? Finns det någon man kan fråga? Den 27 mars 2022 går Claes de Faire på Dramaten och ser en uppsättning av Strindbergs Fröken Julie i regi av Marie-Louise Ekman. Knappt har pjäsen börjat förrän Krister Henriksson, som spelar Jean, kommer av sig och vänder sig mot publiken och ber om att få börja om. Efter bara någon minut händer det igen, nu kräver han att få upp manuset på scenen. Han verkar inte komma ihåg några repliker alls. Men pjäsen bryts inte. Marie Göranzon, som spelar Julie, går plötsligt ur rollen för att ta ett telefonsamtal från sin man, Jan Malmsjö, som sitter hemma och väntar på att hon ska komma hem. Den fjärde väggen mellan skådespelarna och publiken bryts ideligen och skapar oro och förvirring hos publiken. Vissa muttrar och lämnar salongen i protest, andra skrockar högt och tycker att det är storartad teater. Reaktionerna växlar mellan ”Krister Henriksson har tappat det helt!” och ”Marie-Louise Ekman är ett geni!” Claes de Faire går hem den kvällen med en känsla av frustration. Vad har han bevittnat? Ett gigantiskt konstnärligt haveri eller en genialisk nygestaltning signerad Marie-Louise Ekman? Frågan plågar honom. Så mycket att han stannar hemma från jobbet och börjar forska i pjäsens och skådespelarnas historia. Hans sökande efter svaren tar helt över hans liv och leder honom till slut till en hemlig myndighet där berättelsen tar en oväntad vändning: Haverikommissionen för kultur. I sin femte roman utforskar Claes de Faire med satirisk udd och stor kärlek till konsten den hårfina gränsen mellan fiasko och framgång och frilägger reglerna för det sköra, förtroendefulla samspelet mellan konstnärerna och deras publik. Kanske är det så, i en tid av statlig kulturkanon och ett till synes oändligt utbud av information och kultur, när inga smakdomare längre finns och alla auktoriteter har abdikerat, att vi behöver riktlinjer för att veta vad vi ska tycka? Följ med Claes de Faire på teater! Ni kan aldrig ana vad som hände sen.

Pappa hade visat tecken på bipolaritet, emotionell instabilitet, hypokondri och schizofreni tidigare. För att inte tala om hetsätning, allmän vårdslöshet, borderline-beteende och narcissism. Han gjorde och sa sånt som de flesta bara tänkte eller drömde och därför tyckte många att han var lite galen. Tokig och rolig och bullrig. Charmig och kul att vara med. En livsnjutare med spännande intellekt. Mycket känslor och stort hjärta, sa de. Men för mig var han bara min bredaxlade pappa. Och nu var han sjuk. Sjuk i Alzheimer. Sjuk i huvudet.

Det här är berättelsen om hur man bryter upp från vardagslunken på Lidingö till en förfallen vingård utanför Perugia. Hur man hoppar av mitt i karriären för att vårda, trösta och byta blöjor på en pappa som aldrig någonsin tröstade, vårdade eller bytte en blöja.

Tomas Bacoccoli bor sedan 2014 med sin hustru Elin och deras tre barn i Corciano, Umbrien där de driver en oliv- och hästgård. Tidigare var han verksam som sälj- och marknadschef inom mediekoncernen MTG. "En bastu i Umbrien" är hans första bok.

Under det senaste decenniet har samtidshistorien blivit radioaktiv. Det går idag att påstå vad som helst om historiska händelser på sociala medier utan att bli motsagd. Som att Förintelsen i själva verket var Sveriges ansvar. Eller att Ukraina överföll Ryssland 2022. Den sortens propaganda får själva verkligheten att svaja. Och historieförfalskningen har blivit ett politiskt vapen. Som flera historiker och specialister på psykologisk krigföring återkommer till är målet med desinformationen inte att i första hand propagera för en viss ideologi eller politisk linje utan att underminera tilltron till fakta över huvud taget. Om inget är sant kan vad som helst vara det. Sverigedemokraternas ihärdiga och tyvärr mycket framgångsrika försök att smutskasta socialdemokraterna i sociala medier och Trumps återkomst till Vita Huset är väl de mest aktuella och mest talande exemplen på det. Vad är då sant? Finns det ens något som heter ”objektiv sanning”? Jodå, det finns gott om viktig historisk forskning, och det går att skilja agnarna från vetet. Om historikerna själva får komma till tals. Men hur ska sådana röster skära genom bruset? Hur ska den ”vanliga läsaren” kunna slå fast vad som faktiskt har hänt? I den här volymen möter vi några av Sveriges mest kända historiker som resonerar om just detta. Vad gör historieförfalskningen med oss? Och vilket är historikernas eget ansvar?

”Mitt inre hemland är Thuledistriktet på norra Grönland. Det är över fyrtio år sedan jag första gången kom dit för att göra en dokumentärfilm. Landet hade precis fått ett första begränsat självstyre, Hjemmestyret som det hette på danska. Jag var där med min syster. Vi skulle stannat där några veckor, men blev kvar i ett halvår som resulterade i ett livslångt kärleksförhållande till inughuit, människorna som bor i Nordgrönland och deras uråldriga kultur och sätt att leva i samspel med en grym natur. Jag fick också en ny blick på vårt grannland Danmarks kolonialism. Under de fyrtio år som gått har jag tappat räkningen på hur många gånger jag har hamnat i bråk om Grönland med annars kloka och sansade danskar. Med en dåres envishet förnekar dansken allt som har med kolonialism att göra och hävdar att problemet är Grönlands otacksamma hållning till de enorma summor man pumpat in för att hålla Grönland under armarna. Att grönländare är som barn och inte kan klara sig själva. Men mest kanske Sonen ändå handlar om de eviga mänskliga frågorna om identitet, samhörighet och tillhörighet. Arbetet med denna bok började med den berättarröst jag skrev till min film Kärlek på svenska. Där berättade jag om mig själv och mina tillkortakommanden i olika kraschade förhållanden. Mina ord bildsattes av min mammas familjefilmer på 8 millimeter. En speakertext ledde mig in i glömda rum där bågar av minnen och avstånd mellan kontinenter och tid upplöstes. Jag hade kommit till en punkt då det var dags att skriva en bok.”

Nazityskland och det andra världskriget berör oss fortfarande, 65 år efter krigets slut. Filmer, dokumentärer, romaner, historieböcker – intresset är enormt. En orsak till det är naturligtvis att Nazityskland och Förintelsen på ett djupare plan ifrågasätter våra föreställningar om det moderna samhället och den moderna människan. Det visade sig att Ondskan var möjlig även i vår tid, i samhällen som vi trott var civiliserade, moderna, bland människor som var ungefär som vi själva.

Hur ska vi då se på Sveriges agerande och hållning gentemot Nazityskland? Finns det överhuvudtaget mer att säga? Klas Åmark sammanfattar för en bredare publik de senaste decenniernas innehållsrika svenska forskning om Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen. Genom att välja nya utgångspunkter och perspektiv bygger han upp en ny bild av ett dramatiskt och komplicerat skeende. Här möter vi analyser av nazityska försök att infiltrera det svenska samhället på olika områden, av rasism och antisemitism, av den svenska flyktingpolitikens dramatiska förändringar. Han gör också en nytolkning av neutralitetspolitiken och presspolitiken.

Klas Åmark är professor emeritus i historia vid Stockholms universitet. Han var samordnare för forsknings­programmet Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen . Tidigare har han givit ut bland annat Förövarna bestämmer villkoren och Främlingar på tåg. Han har bedrivit omfattande och tongivande forskning om Sveriges hållning och ­position under andra världskriget.

”Vad Åmark erbjuder sina läsare är en stor syntes, en lika lättläst som fascinerande samman­vävning av tidigare och helt ny forskning.” –Sydsvenskan

“I alla fall” är den femte boken som samlar Marianne Lindberg De Geers tankar, från september 2023 till augusti 2024. Här blandas högt och lågt precis som vanligt: vånda och eufori inför det egna skapandet och den snåriga relationen till barn och barnbarn. Hon ger oss en osminkad skildring av livet som 78-åring. Hon skriver om relationer, konsten och karriären.

Marianne Lindberg De Geer (f. 1946) är konstnär, dramatiker och författare.

Med "Hoppas, hoppas" återvänder den folkkäre Fredrik Lindström till lyriken, femton år sedan den senaste samlingen utkom. Här samsas de eviga existentiella frågorna med vardags­funderingar och humoristiska iakttagelser – allt på Fredrik Lindströms oefterhärmeliga sätt. Han har med åren utvecklat ett visst allvar och vågar nu gå in det närmast hisnande tankeflöde som högfungerande människor kan upp­leva när det försöker maximera sin livsupplevelse i ett obegripligt universum. Känslan av att man måste ”passa på” och samtidigt rädslan – tänk om jag lever helt i onödan? Lindström är något av en specialist på att hitta det absurda mötet mellan högt och lågt, mellan barnens kvarglömda tuschpennor och känslan av förlåtelse man känna när man träffas av kvällssolen. "Hoppas, hoppas" är en bok för alla som någon gång oroat sig för hur sommardäcken ska ha det på däckhotellet hela vintern eller som kommit på sig själva med att tänka: Nej, jag får ju inte dö nu när jag äntligen fått det lite snyggt i vardags­rummet.

”Att skriva är nog vad som passar mig bäst nu. Och det gör jag. Varje dag. Kanske är det bara pandemins inflytande över svårigheterna med verklig gemenskap som fallit över mig idag, men jag tror nog att det handlar om åldrandet i sig. Man kanske måste tröttna på livet för att våga dö? För att man gjort sitt. Eller kanske är det i våra gener att bli mer håglös och innesluten i sig själv och till sist sakta vissna bort och somna in? Om man slipper svår cancer eller annan terminal sjukdom de här sista åren.Gläds åt handbolls-EM halv nio ikväll. Sverige – Spanien. Det blir en svår match …”

Jag beskriver tonårens ensamma promenader för att träffa kvinnan. En längtan så stark att den fortsätter även efter det att man träffat henne.

Ända sedan den första boken 1990 har kärlek och sex varit en betydande del av Jan Stenmarks bildvärld. Nu får detta stora och viktiga ämne en egen temabok.

I Kärlekens ÅÄÖ samlar Jan Stenmark över 200 helt nya bilder. Alla i hans nu kultförklarade kombination av collage och text.

Ordboken definierar kärlek som ett spektrum av ­känslor och attityder som präglas av ömhet, tillgivenhet och samhörighet . Nu får vi Jan Stenmarks tolkning.

Innamorati betyder älskare på italienska. Älskarna var en arketypisk duo inom teater­stilen ”commedia dell’arte” och karaktäriseras av sin besatthet av varandra, av sin kärlek, eller av idén av kärlek. Förblindade snubblar älskarna på varje hinder.

I dagboksform skildras hur ett modernt par snubblar rakt ner i denna komiska och tragiska soppa. Och ingen cool stad, ingen arbetsnarkomani, ingen Lana del Rey-platta, ingen empatisk kompis eller hemmafest kan ändra på det.

”Jag älskar den här boken! Varje teckning är som en dikt. Vacker, originell och dessutom rolig.”– Liv Strömquist

Andrea Udd är uppvuxen på Gotland och verksam i Malmö där boken ritats och skrivits fram, både i ateljén och på Kvarnby Serieskola. Hon har publicerat serier ibland andra Galago, NEJD Magasin, Brand och Det grymma svärdet. Innamorati eller Narrens dagbok är hennes debut i bokform.