Visar resultat för..."Pequod Press"

Eftersom hon föddes på fel sida om Berlinmuren var det bara genom fantasin som Judith Schalansky kunde resa. Med denna bok har hon skapat sin egen atlas, och tar oss med till 50 avlägsna platser från Tristan da Cunha till Clipperton Atoll, från Christmas Island till Påskön. Sällsynta djur och udda mäniskor fyller sidorna: strandsatta slavar och ensamma naturforskare, vilsna upptäcksresanden och frustrerade fyrvaktare, myterister och skeppsbrutna. Fåtöljresenären som följer med på dessa resor kommer strax uppleva dessa platser som visserligen finns i verkligheten, men som kommer till liv genom fantasin. Judith Schalansky föddes 1980 i Östtyskland, nära Österjökusten. Hon studerade konsthistoria vid Freie Universität i Berlin och grafisk design vid Fachhochschule Potsdam. Hennes typografiska handbok om den tyska frakturstilen, Fraktur mon amour, gavs ut 2006 och vann ett flertal priser. Hennes första roman, som handlade om marinuniformen, Blau steht dir nicht (Blått är inte din färg), publicerades 2008. En underbar bok som kombinerar poetiska berättelser med vackra kartor.Time Ett fullständigt utsökt objekt: en Wunderkammer och ett bestiarum.The Guardian Charming, kuslig och lysande! New Yorker Storslagen bokkonst!Der kulturspiegel Att öppna denna fullständigt fängslande bok är som att förvandlas till Robinson Kruse, åtminstone för en stund.Die Zeit

Himmelriket berättar historien om de första kristna kring slutet av det första århundrandet efter Kristi födelse. Den berättar en historia från kejsar Tiberius regeringstid om hur huvudsakligen två män, Paulus och Lukas, förvandlar en liten judisk sekt samlad kring sin korsfäste förkunnare som de menar är messias, till en religion som på tre sekel först undergräver hela det romerska riket, därpå erövrar hela världen och i våra dagar ännu angår en fjärdedel av jordens befolkning. Emmanuel Carrères berättelse blir en fresk över medelhavsländernas tidiga historia, skakade av politiska och religiösa nycker under en täckmantel i form av pax romana. Den skildrar en stormig tid, med ständiga omvälvningar, tvära vändningar och färgstarka figurer. Men Himmelriket är också, vilket skickligt vävs in i den historiska kontexten, en betraktelse över vad kristendomen är, vad den fortfarande kräver av oss, på vilket sätt den ännu angår oss alla, troende eller inte, och hur de orimligt tvärställda värderingar som den föreskriver (de första skola bliva de sista osv.) har kunnat få en sådan enorm framgång och varaktighet. Det ska dock sägas att dessa reflektioner utan undantag görs med stor respekt och påtaglig ömhet för aktörerna i denna häpnadsväckande historia, både svunna och närvarande, och de hela tiden formuleras utifrån en djupt mänsklig dimension. Det är en respekt och ömhet som Emmanuel Carrère även visar gentemot sig själv som den han en gång var. Här, liksom i alla hans böcker sedan Doktor Romand, är författarens engagemang i det han berättar fullständigt reservationslöst. Under tre år för 25 år sedan var Emmanuel Carrère praktiserande katolik och djupt för att inte säga omåttligt troende. I boken berättas också lite i skymundan av den stora Historien hans egen historia, förändringarna han genomgick då och hur religionen blev en fristad och en tillflykt. Och även om han idag har släppt tron finns fortfarande viljan att granska den, att undersöka vad den egentligen innebär, utan förbehåll och med fullständigt öppna kort och med de brutal uppriktighet och total avsaknad av självcensur som har blivit Emmanuel Carrères signum. Värt att nämna är också Emmanuel Carrères speciella sätt att skriva denna historia. Dels den enormt innehållsrika och samvetsgranna dokumentation som gör att man lär sig saker av berättlesen, många saker. Därtill den speciella tonkänsla som, i kraft av det slags flöde som säkert handlag ger, i en och samma rörelse kan går från det förtroliga till det allvarliga, inte undviker något sammanhang eller fält, och därigenom kan blanda reflektioner kring Lukas med erinringar från en porrfilm, och minnen från en religiös kris som och problem med barnvakten (som, ska sägas, är en amerikans au-pair, väl förtrogen med Philip K. Dick).

I januari 2015, på höjden av litterär framgång och familjelycka, inleder Emmanuel Carrère en tio dagar lång meditativ retreat på landsbygden i Frankrike på jakt efter klarhet och material för sin nästa bok, som han tror kommer att bli en subtil och possitiv introduktion till yoga. Men hans vistelse avbryts, och han förs tillbaka till verkligheten med en duns då han återvänder till ett kokande Paris i efterdyningarna av terrorattacken på Charlie Hebdo. Från och med nu börjar Carrères liv gå fel, liksom hans roman i vardande. Diagnostiserad som bipolär läggs han in på Sainte Annes psykiatriska sjukhus, där han blir kvar i fyra månader och utsätts för elchocksbehandling. Hans äktenskap håller på att falla samman, han är förkrossad över en nära väns död och jagas av en kärleksaffär med en mystisk försvunnen kvinna från sitt tidigare liv. Trängd till förnuftets gräns och tvingad att ifrågasätta sin identitet både som man och författare, börjar Carrère flänga omkring snarare än söka sig till meditationen. Han ger sig ut på en reportageresa till Irak för att undersöka Saddam Husseins mystiska "Blodkoran" och blir involverad i flyktingkrisen på den grekiska ön Leros, fortfarande hemsökt av existentiell ångest och en känsla av att något är fel, fruktansvärt fel, i världen och inte bara i hans eget huvud. Yoga är en bok som tar upp livets Yin och Yang: förhållandet mellan liv och död, begär och förtvivlan, närvaro och frånvaro, kamp och flykt. Det är en bok om en värld och en människa i kris, och om det överraskande i att meditation och att skriva om det kan vägleda oss genom livet. Med uppriktighet och rå humor utgör Yoga ett självporträtt av en man som kämpar för att leva med sig själv och andra. Emmanuel Carrère har under de senaste decennierna uteslutande ägnat sig åt ett dokumentärt skrivande, och har blivit en de viktigaste författarna inom det som kommit att betecknas autofiktion. På jakt efter sanningen i alla dess former frigör han sig från romanens regler. För honom är ingen litterär genre utom räckhåll: teologi, historieskrivning, rapportering och minne bland många andra smälter samman med den passion, nyfikenhet och intellekt som har gjort de Carrère till en av Frankrikes intressantaste och viktigaste litterära röster idag.

Jaktscener (Lorcatranskription), Hanna Nordenhöks fjärde bok, består av stölder ur, och läsningar av, den spanske poeten och dramatikern Federico García Lorcas teaterstycken Blodsbröllop, Bernardas hus, Yerma och Fröken Rosita samt av hans drömskt mörka diktsvit Zigenarballader. I Hanna Nordenhöks tappning transformeras eller transkriberas Lorcatexten till igenkännbara och samtidigt främmande små scenerier, rörliga landskap eller arrangemang där spänningsförhållanden mellan förbud och begär, blottande och beslöjning, makt och underordning, kan utspela sig. En parasitär fantasi som leker med den teatrala åtbörden, och samtidigt skriver en knivhårt lyrisk passionsberättelse. Hanna Nordenhöks poesi har ofta beskrivits som bildrik, med utgångspunkt i en lätt igenkännlig verklighet. Men det är en verklighet som hon varsamt vrider och vänder på tillsammans med läsaren tills andra, bakomliggande tillstånd framträder.

När Självmord kom ut i Frankrike i mars 2007 var författaren redan död sedan ett antal månader. Han hade tagit sitt liv 15 oktober året innan, tio dagar efter att han lämnat in manuset till sin förläggare, Paul Otchakovsky-Laurens på P.O.L Editeur. Detta var en omständighet som nog inte en enda recension underlät att nämna, och som färgat i stort sätt varje läsares upplevelse av boken. Édouard Levé var inte bara författare. Han började sin konstnärliga bana som målare, men gick snart över till fotografiet, och den första bok som Levé gav ut var Homonymes (1999), en serie ganska okonstlade porträtt av personer med samma namn som kända kulturpersonligheter: André Breton, Yves Klein, Georges Bataille, Fernand Léger Ytterligare några fotoprojekt kom i bokform åren därpå, däribland Angoisse (Ångest) med bilder från en liten ort i Frankrike med detta besynnerliga namn, och Pornographie där han lät modeller ur sin bekantskapskrets ställa (eller lägga) upp sig på samma sätt som personerna i porrfilmsscener men fullt påklädda och med helt neutrala ansiktsuttryck. Jag föredrar att få en utställning berättad för mig framför att se den med egna ögon, skriver Levé i Självporträtt från 2005, och både i sin verksamhet som fotograf och som författare präglas hans arbeten av mycket påtagliga konceptuella utgångspunkter. Fotografierna i alla hans fotoprojekt är starkt knutna till varandra på ett sätt som nästan gör dem meningslösa som enskilda bilder. På samma sätt fungerar hans böcker. I sin första bok, uvres från 2002, beskriver han 533 verk (både litterära och konstnärliga) som aldrig kommer att uppföras. Det är idéinnehållet i konstverken som är det bärande elementet, och idéerna skapar det litterära verket i kraft av sin mångfald. Journal (2004) ser iförstone ut att vara en samling tidningsartiklar, samlade under vanliga tidningsavsnitt såsom Världen, Sport, Kultur och så vidare det är bara det att artiklarna helt saknar egennamn: alla städer, länder, makthavare, sjukdomar, konstnärer och sportstjärnor är fullständigt anonyma. Ett återkommande tema för Levé, både som fotograf och författare, är att påvisa sammanhangets betydelse för hur vi uppfattar en verklighet som presenteras för oss, ja att sammanhanget till och med i sig är det meningsskapande. I Journal blir det tydligt att nyhetsraportering ofta bara handlar om att sätta in olika namn i redan färdigstöpta mallar och att nyheter som saknar sammanhang upplevs mycket våldsammare, och naturligtvis overkliga. I fotoprojektet Rugby (liksom i redan nämnda Pornographie och andra liknande projekt) lösgörs ett mänskligt agerande från sin kontext: placerar man människor i vanliga kläder och neutrala ansikten i positioner man hämtat från annat håll, blir deras agerande minst sagt svårbegripligt. Den bok som starkast knyter an till Självmord är utan tvekan Självporträtt som kom två år tidigare. Här riktar sig inte berättaren till ett du, utan tecknar ett närmast pointilistiskt porträtt genom tämligen enkla påståenden och konstateranden om sig själv. Liksom i den senare boken sägs allt i en så neutral och saklig ton att effekten blir den motsatta: det sagda blir så essentiellt att det inte går att undkomma, berättaren kommer så nära att man nästan känner hans andedräkt i örat. Liksom i andra böcker och fotoprojekt är staplandet och det katalogartade det stilmedel som tydligast framträder även det med samma besynnerliga effekt att texten kommer läsaren alldeles inpå skinnet. Den upprepade rytmen och monotona pulsen gör berättaren närmast fysiskt påtaglig. En obehaglig känsla som inte går att undkomma är att Édouard Levés eget självmord ingick som en oundgänglig del i hans efterlämnade bok. Åtminstone har ingen (utom möjligen hans franske förläggare) haft chansen att läsa den utan att läsningen starkt färgats av författarens död. Ditt självmord har fått en grundläggande funktion står det i boken. Din sista sekund förändrade ditt liv i andras ögon. I vår läsning är självmordet på förhand givet, och vad gör det med vår förståelse av boken? Ja, det får oss att tvivla på att det du som Levé riktar sig till i texten någonsin har funnits, att berättaren istället kommer oss så nära att det bitvis blir nästan outhärdligt och att vi blir varse att Självmord trots allt är ett fiktivt verk, i högsta grad präglat av omständigheterna och sammanhanget som det och läsaren befinner sig i.

Anpassning är allt, det vet Inge Lohmark. Hon har undervisat i biologi i över trettio år. Att hennes skola kommer att stängas för gott om fyra år är ett ovedersägligt faktum den krympande orten i Vorpommerns inland lider helt enkelt brist på barn. Lohmarks make, som inseminerade nöt­kreatur under DDR-tiden, driver nu strutsavel. Deras dotter Claudia åkte till USA för flera år sedan, och har inga planer på att sätta barn till världen. Allt avfall hamnar i naturens kretslopp, förkunnar Inge Lohmark varje dag i klassrummet. Men när hon börjar hysa känslor för en elev i 9:an, andra känslor än hennes vanliga hatkärlek för ungdomarna, rubbas hennes biologistiska världsbild ordentligt. Med sina allt underligare idéer försöker hon rädda vad som redan är bortom all räddning. I Judith Schalanskys roman kämpar en biologilärare med att följa naturens lagar och kväsa begäret efter ouppnåeliga frukter, men sviktar till slut i sin tro på guden Darwin. Berättelsens spelplats är en av de löjligaste institutionerna i världen: skolan. Judith Schalansky är född i Greifswald 1980 och har studerat konst­historia och kommunikationsdesign. Hennes litterära debut, sjömans­romanen Blau steht dir nicht, gavs ut 2008. Två år senare kom Atlas der abgele­genen Inseln, och året därpå Der Hals der Giraffe. Hon arbetar som frilansande skribent i Berlin. Giraffens hals är hennes andra bok i svensk översättning Atlas över avlägsna öar kom ut på Pequod Press 2012.

Med några månaders mellanrum fick livet mig att bevittna de två saker som skrämmer mig mest av allt: ett barn som dör från sina föräldrar och en ung kvinna som dör från sina barn och sin make. Någon sa då till mig: du som är författare, varför inte berätta vår historia? Det var ett beställningsuppdrag, och jag åtog med det. Det var så jag kom att beskriva vänskapen mellan en man och en kvinna, båda tillfrisknade från cancer, båda med skador i benen, båda två domare med civilrättsärenden av överskuldsatta i Vienne som sitt arbetsfält. Den här boken handlar om liv och död, om sjukdom, om extrem fattigdom, om rättvisa och isynnerhet om kärlek. Och allt är sant. E.C. Carrère skriver sig längre och längre in i den mänskliga varat, och med denna dramatiska och samtidigt stillsamma bok har den franska dokumentär­romanen funnit sin mästare.

Ponges sakliga betraktelse av en tallskog för oss rakt in i diskussioner om språk, moral och skönhet, men är mest av allt en kärleksförklaring till just tallskogen. Boken utkom på franska 1947 och finns nu för första gången på svenska i översättning av Malte Persson.

Med antologin Stridselefanter nedför vägen igen tar forna Malmöliga med sina läsare på en resa i poesin genom ett samhälle där förändringarna sker allt snabbare. De nya dikterna visar tydligt att de utvecklats i olika riktningar, men också att det fortfarande finns viktiga gemensamma nämnare. Boken är försedd med initierat förord av den danske litteraturkritikern Erik Skyum-Nielsen.

Det är bara regn är en berättelse om olycklig kärlek, om den destruktiva kärlekes lockelser och om minnen ur ungdomen som för alltid finns kvar som en ibland knappt hörbar, ibland dånande bakgrundsmusik i en människas liv. Men det är också en skildring av en dikts alstrande. Ur berättelsen av två unga människors såriga och uppslitanden möte starkt skildrat men stundom balanserande på gränsen till det alltför enskilda och privata extraheras parallellt en dikt som tar en helt annan väg. En ny röst reser sig ur det enskilda och drar obönhörligt in läsaren i ett känsloliv som omfattar långt mycket mer än det enskilda och privata. Det är bara regn är Alice Kassius Eggers debut i bokform. Alice Kassius Eggers är född 1980 på Kungsholmen i Stockholm. Hon skriver om kultur i bland annat Aftonbladet, ETC och Arbetaren. Hon är instruktör inom Svenska Brukshundsklubben och bor med sin hund Norpan.

Den svårt deprimerade är som den där japanske soldaten som var förvissad om att andra världskriget fortsatte, och som avfärdade alla tecken på motsatsen med att det var propaganda från fienden. Förskansad i djungeln i trettio år efter krigsslutet fortsatte han striden. Lika fanatiskt hängiven avvisar den deprimerade allt som strider mot den egna verklighetsuppfattningen, och drar sig djupare och djupare in i vansinnets skogar. Alternativet är otänkbart. Han ensam hörsammar sanningen. Andreas Lundberg är född 1975 och bosatt i Göteborg. Denna skakande skildring av en djup depression är hans första bok.

Birgitta Lillpers skriver platsens poesi, och aldrig mer så än i Kälda, som både beskriver en högst konkret källa dit man går och hämtar vatten, dit djuren kommer för att dricka och källan som metafor, att ösa ur. Kälda handlar också om att nöja sig med det som finns, här, rätt under näsan. Den är både sinnligt och sinnrikt, en naturlyrik som gör poesin även till en naturupplevelse.

Förkylningen är en tudelad och spräckt roman i många skikt. Vad inledningsvis en apokalyptisk förkylningsepidemi kan betyda för den ensamma människans utplåning och uppgående i en annan, speglas senare i virrvarret kring konstnärsparet Unica Zürn och Hans Bellmer. Förkylningen vill både kärleksfullt förstå och ilsket upplösa parbildning sedd som saga och realitet, och låter denna dubbla tråd vira sig runt vitt skilda sorters begär med tillhörande, ofta våldsamma, komplikationer.

En man född 1866 i en fattig och iskall skreva av de italienska bergen dyker helt plötsligt upp, som namn och som fascinerande personlighet, ett fyrtiotal år efter sin död, bland människor i Norden. Han hade stått där en dag och gråtit vid kyrkväggen, en snorig herde pojke som hatade sina får. En fransk greve, av den bättre kategorin, hade kommit förbi; och så blev han vips adopterad, och så började historien. Den fortsätter på många internationella scener, befolkade av färgrika typer, men ingen överträffar Luigis karismatiska personlighet, charm, effektivitet och det infl ytande han kommer att utöva på sin omvärld.

På en kyrkogård ligger alla huller om buller, på en kyrkogård råder oordningens demokrati. Vad är en bok, om inte en kyrkogård för dikter? Vad är en dikt, om inte en gravsten över ett förhållningssätt till språket? Kristoffer Leandoer vackraste och djärvaste diktsamling hittills rymmer all den kärlek till livet som aldrig upplevs starkare än inför en grav. Till klassiska sonetter och gravdikter av barocksnitt fogar sig vilda formexperiment. Löven är gulare och träden vackrare på en kyrkogård.

Genom en serie osannolika händelser under 1970-talets början kommer Harry Mathews, som vid tiden bor i Paris, att allmänt betraktas som CIA-agent. Till och med hans vänner har sina misstankar, vilka bara förstärks varje gång han nekar till anklagelserna. Med växande frustration inför att ingen vill tro honom bestämmer sig Mathews för att spela med. Mitt liv i CIA skildrar Mathews upplevelse av att vara spion in spe 1973, omgiven av laddade världshändelser kuppen i Chile, Watergate-skandalen, Vietnam krigets slut. Låtsasleken kommer plötsligt att ta en ödesdiger vändning, då ett antal utlänska underrättelsetjänster bestämmer sig för att han ska elimineras. Harry Mathews gör dessa märkliga händelser till en spännande thriller, där gränsen mellan fakta och fiktion efterhand blir något otydlig.