Birgitta Lillpers – författare

"Doften, när de rörde sig genom porsriset" är en känslig och vacker kortroman som rör sig i det sena 1700-talets och det tidiga 1800-talets Orsa. Utifrån omfattande kulturhistoriska undersökningar skriver Birgitta Lillpers här i skönlitterär form om en person som faktiskt funnits: Matslofva Erik Olsson, döv bonde och lysande träkonstnär. Det är en berättelse om människor som lever i armod, men ändå har ett liv fyllt av kärlek och skönhet, nära jorden och varandra. Den rättskaffens Matslofva blir gift med Karin, och de är lyckliga tillsammans. Paret får flera barn, varav vissa liksom sin far är döva, och inom familjen utvecklas ett slags teckenspråk för att kommunicera. Karin är musikalisk och har av sin bror ärvt en fiol som hon brukar spela på mot betalning på olika tillställningar. Men en dag rumlar en av bygdens män, full och förvirrad, in i deras hus, och fiolen hamnar i eldstaden. Familjen sörjer det värdefulla instrumentet, och Matslofva lovar att han själv ska bygga en ny fiol till Karin. Men åren går och han blir allt svagare. Hans mål är att Karin ska få fiolen, till sist.

"Det är en makalös roman, endast 157 sidor lång, och jag hoppas den når ut i bruset. Lillpers lyckas i detta lilla format levandegöra, inte bara platser, relationer, dofter och intryck, utan en hel föreställningsvärld."

Jönköpings-Posten

Om en å, naturskildring av Birgitta Lillpers i ny bok

I en poetiskt lärorik natur- och kulturskildring låter Birgitta Lillpers läsaren följa Enån genom det nordliga Dalalandskapet, präglat av skog och myr. Ån och dess omgivningar är även fokus i det omfattande bildmaterialet, där författarens foton ackompanjeras av ett antal historiska bilder.

Enån är ett litet vattendrag som rinner upp i en tjärn intill Åberga by, för att efter två mils vindlande men beslutsamt lopp falla ut i Orsasjön. »Om en å« följer Enån på denna färd genom det nordliga Dalalandskapet, präglat av skog och myr.   Texterna bygger dels på omfattande forskning i arkiv och lokalhistorisk litteratur, dels på många timmar vid ån – till fots och på skidor. Själva ån och dess omgivningar har också fått vara det viktiga i bokens omfattande bildmaterial, som utgörs av författarens foton samt ett antal historiska bilder.

Enån har, genom många sekler, haft stor betydelse för den fattiga bondebefolkningens överlevnad. Längs dess stränder tog många sitt hö, och vattnet drev kvarnar och sågar. Men också växtlighet, blommor, dricksvatten, baptistdop, militärhästbeten, dikning, torrläggning, språkfrågor, vandringsstavar och mycket annat möter läsaren i denna varsamt formgivna skildring.

Werner Aspenström (1918-1997) är fortfarande en av våra mest levande poeter, trots att han för länge sedan gått ur tiden. Under årens lopp har många författare låtit sig inspireras av hans strävt bejakande och lågmält ifrågasättande poesi, och stärkts av hans aldrig sviktande humanistiska livshållning.

Werner Aspenströmsällskapet har sedan 2006 årligen delat ut det världsunika priset bestående av den röda molntröjan. Det är också ett rakt igenom jämställt pris. Lika många män som kvinnor har hittills fått en stickad tröja efter modell som Werner själv bar. Samtliga återfinns med egna skönlitterära verk i denna antologi. 

Werner Aspenströmsällskapets skrifter nr 9

"Doften, när de rörde sig genom porsriset" är en känslig och vacker kortroman som rör sig i det sena 1700-talets och det tidiga 1800-talets Orsa. Utifrån omfattande kulturhistoriska undersökningar skriver Birgitta Lillpers här i skönlitterär form om en person som faktiskt funnits: Matslofva Erik Olsson, döv bonde och lysande träkonstnär. Det är en berättelse om människor som lever i armod, men ändå har ett liv fyllt av kärlek och skönhet, nära jorden och varandra. Den rättskaffens Matslofva blir gift med Karin, och de är lyckliga tillsammans. Paret får flera barn, varav vissa liksom sin far är döva, och inom familjen utvecklas ett slags teckenspråk för att kommunicera. Karin är musikalisk och har av sin bror ärvt en fiol som hon brukar spela på mot betalning på olika tillställningar. Men en dag rumlar en av bygdens män, full och förvirrad, in i deras hus, och fiolen hamnar i eldstaden. Familjen sörjer det värdefulla instrumentet, och Matslofva lovar att han själv ska bygga en ny fiol till Karin. Men åren går och han blir allt svagare. Hans mål är att Karin ska få fiolen, till sist.

"Det är en makalös roman, endast 157 sidor lång, och jag hoppas den når ut i bruset. Lillpers lyckas i detta lilla format levandegöra, inte bara platser, relationer, dofter och intryck, utan en hel föreställningsvärld."

Jönköpings-Posten

Birgitta Lillpers (född 1958) är en egensinnig samtida poet som är uppvuxen i Orsa, Dalarna. Hon debuterade med diktsamlingen Stämnoja (1982) och har därefter skrivit tolv diktsamlingar och sex romaner. I den uppmärksammade Propolis (1995) utgår hon från en passage i en bok om biodling. Propolis är en klibbig, hartsliknande massa som används av bina för att balsamera inkräktare som är för stora för att bäras ut ur kupan.  

"Det finns hos Lillpers inget lugn att vila länge i. Vad som finns är stund efter stund, med ständiga växlingar mellan möte och reträtt in i ensamheten. Som läsare bjuds vi att följa med in i vad som känns som ett liv, eller kanske bara liv, förhöjt med hjälp av språkets extrema varseblivningsförmåga [. . .] Var ska det komplicerade och ibland nästan obegripliga få vecklas ut om inte i dikten? Lillpers skriver fundamentalt olikt maktens språk som alltid är tvärsäkert och väloljat. Hon manar läsaren att lyssna, varsebli och tänka om. Eller bara stanna i klangerna när ord knoppas av och blir andra ord." Ur författaren och litteraturvetaren Amelie Björcks förord.

N/L:s poesibibliotek är en serie för återutgivning av diktsamlingar på svenska från alla tider, alltså inte urvals- eller samlingsvolymer utan originaldiktverk i deras helhet. Ett halvdussin böcker om året planeras, i vacker formgivning av Nina Ulmaja.

Hon såg Tysken gå bland träden och plocka blad som han ett efter ett stoppade i munnen och tuggade ner. Inte väldigt hungrigt eller njutningsfullt, mera vetgirigt, sorgfälligt, metodiskt. Bladgrönt i hans mun, grön klet i hans oxeltänder och mellan tänderna i underkäken fram. Bladgröt nedsvald genom hans strupe.Han är Tysken som håller på att köpa upp mark. Hon som betraktar honom heter Ilse. I Birgitta Lillpers nya roman möter vi dem, och likaså Volmar Frank. Volmar vill dra sig undan världen och har hittat ett hem i ett övergivet kraftverk i skogen. Ilse har ett ombonat och vackert litet hem i samma skog. Även hon vill leva ensam och ifred, men blir involverad när Volmar Frank får ett blödande sår. Han talar inte om vad som hänt. Ilse tar hem veterinären till Volmar för att se om skadan. Såret läks hjälpligt efter behandlingen men fortsätter att blöda. Romanen kännetecknas, liksom Birgitta Lillpers tidigare böcker, av en säregen språklig skönhet och ett omisskännligt landskap. Sedan debuten 1982 med diktsamlingen Stämnoja har hon omväxlande skrivit poesi och prosa och är i dag en kritikerhyllad och prishöljd författare. Senast blev hon under 2008 tilldelad Lars Ahlin-stipendiet, Samfundet De Nios Stora Pris och Ferlinpriset. ”För den som fryser av döden i livet, isvindarna, likstelheten, finns här bot. En dos Lillpers per dag. Läs! Läs om! Läs om igen! Levande som en fjäril.” / Pia Zandelin i Expressen om Alla dessa liv och våder.

Får man älska en bandit? Får man ha något närmare samröre med en så moraliskt spräcklig person som Banditen? Får man vara beroende av honom? Nej, det får man inte, tycker Väninnan. Och Lilla Hanna har väl inom sig anat detsamma. Även om hon redan från början vetat att saken inte är så entydig och självklar som den tycks för Väninnan.

Alla dessa liv och våder (2002) är en roman om att finna en självständighet som går att förena med kärleken.

Detta är en print-on-demand-utgåva. Läs mer på www.wwd.se/pod

Sedan debuten 1982 med diktsamlingen Stämnoja  har Birgitta Lillpers omväxlande skrivit lyrik och prosa. Ofta skildras människor i småstäder och glesbygd, med ett säreget, förtätat språk. Romanerna Iris, Isis och skräddaren och Medan de ännu hade hästar  har båda nominerats till Augustpriset och hon har bland annat tilldelats Sveriges Radios lyrikpris och Gerard Bonniers lyrikpris. "Med en sådan kraft som Birgitta Lillpers dikter har är de omöjliga att värja sig mot. Ett fullständigt klart tilltal, men mångbottnat. Hon skriver med ett allvar och en övertygelse och en konstfärdighet som gör att hennes dikter befinner sig inom poesins urkraft", skrev GT om hennes senaste diktsamling Silverskåp.   I Birgitta Lillpers nya samling tycks varje dikt vara som ett prisma där det osynliga ljuset bryts och gör världen synlig för oss. Om Glömde väl inte ljusets element när du räknade (2004):"Boken är en vindlande reflexion över ljuset som existenskategori och frågan är om inte Birgitta Lillpers med dessa dikter åstadkommit sitt hittills mest helgjutna verk. Egentligen handlar "Glömde väl inte ljusets element när du räknade" om perceptionens villkor, och människan är till sin natur framför allt en perceptionens varelse."Bo Gustavsson i Upsala Nya Tidning"En av poesins funktioner, och en allt viktigare, är att vara reningsbad i en tid då informationssmuts trängs i våra öron. Så fungerar Birgitta Lillpers nya diktsamling; min iakttagelse, min uppmärksamhet skärps, mitt jag koncentreras, när hennes dikter tränger in och får liv."Carl Otto Werkelid i SvD

Får man älska en bandit? Får man ha något närmare samröre med en så moraliskt spräcklig person som Banditen? Får man vara beroende av honom? Nej, det får man inte, tycker Väninnan. Och Lilla Hanna har väl inom sig anat detsamma. Även om hon redan från början vetat att saken inte är så entydig och självklar som den tycks för Väninnan. Inte kan hon bara rätt av be Banditen dra åt helvete! Nog vill hon att han ska fortsätta att utan förvarning braka in på gården! Och antyda saker om sina senaste affärer. Och bullra och schakta.

Alla dessa liv och våder (2002) är en roman om att finna en självständighet som går att förena med kärleken.

I ett vanligt litet samhälle på landsbygden i Sverige lever en handfull människor sitt ganska inrutade liv. Där finns Åke, som är sysselsatt med sitt jordbruk, och Gregor, som försörjer sig genom att brodera. I de båda ensamma männens närhet finns en kraftfull mormor, som har stort inflytande på sin omgivning. Och lång borta från dem, men ändå intensivt närvarande, är den avundade och beundrade Lilly, som rest söderut och lämnat sitt hus tomt. Där vattnar först Gregor och sedan Åke blommorna.

Med sitt djupt originella språk, rikt på skiftningar och nyanser, låter Birgitta Lillpers oss lära känna romanens personer, hur några händelser för dem närmare varandra, hur de försiktigt tar sig ur sin isolering. Det som först ser ut som små förändringar växer och mättas av betydelse i denna kärleksfulla och känsliga roman om ensamhet, drömmar och vardagsbestyr i ett hörn av världen.

Birgitta Lillpers debuterade med diktsamlingen Stämnoja 1982. Blomvattnarna utkom första gången 1987 och är hennes genombrott som prosaist. Det är även den första delen i romantrilogin om Gregor.

I ett litet samhälle på landet bor tre älskvärda och särpräglade människor på livets skuggsida. Skräddaren Gregor känner skräck inför tanken på förlust och sorg, vilket gjort att hans liv begränsats. När de två kvinnorna Iris och Isis kommer in i hans liv är det med bestämdhet – de tar hans tid och liv i besittning och fyller hans tillvaro med humor och smärta, mörker och mystik.

Med ett alldeles eget språk har Birgitta Lillpers skrivit en hejdlös och upprymd folksaga, på samma gång igenkännlig och fjärran. Iris, Isis och skräddaren utkom första gången 1991 är den andra delen i romantrilogin om Gregor.

Vindar och ekon, ugglor och nattskärror, tulpansvamp – och kanske även i någon mån Max Regers musik – sådant är för Lauritz förunderligt, och räcker mycket långt i livet.

Men inte hur långt som helst.

Det räcker inte när han börjar bli varse att allt mänskligt tycks tillkomma honom liksom av en slump – om det över huvud taget tillkommer honom. Och att alla han älskar har någon annan som går före.

Och det räcker inte när han tröttnat på den uppgift han fått, i livet, vid orgeln, i våningen: att med förnuft och kyskhet balansera sin Broders vilda självupptagenhet.

Så: när utrymmen som inte fått möbleras börjat fyllas med möbelpjäser. När brodern och den kraftfulla lärarinnan ändå firat bröllop och hästarna måste säljas och det lilla som funnits ändå löses upp, ja, när känslan av att all trygghet är illusorisk blivit överväldigande – då betackar han sig, Lauritz, för mera av detta som han tvingats betrakta dels som ett liv, dels ett fiasko och en kränkning. Då drar han sig undan till vad som i alla fall liknar det trygga.

Han vet var det finns.

I Medan de ännu hade hästar berättar Birgitta Lillpers med sällsam kraft om Lauritz och hans värld.

Romanen är den avslutande delen i trilogin om Gregor.

Här är en frisk älv.

Här är en sjö, som älven rinner ut i.

Och här är de gröna öarna i sjön.

Hit har han kommit för att söka ett barn. (Och, fast han inte gärna vill tro att det är så, har han väl kanske även, på något sätt, kommit för att söka efter Hustrun, den förlupna?)

Sedan debuten 1982 med diktsamlingen Stämnoja har Birgitta Lillpers omväxlande skrivit lyrik och prosa. Ofta skildras människor i småstäder och glesbygd, med ett säreget, förtätat språk. Och jag grep årorna och rodde utkom första gången 1998.

Anteckningar om hö är dikt i en flödande svit, på många sätt typisk Birgitta Lillpers: stundtals prosaliknande, med klarsynt känsla för trakten, för landsbygden kontra staden, för det stora i det lilla. Lillpers kallar sig själv för ”en skogsmänniska”, men här företar hon en undersökning av inte bara trakterna kring Orsa utan även av Manchester. Och finner samma sorts förfall: hemma går hon runt i resterna av en bondekultur, i Manchester i resterna av en industri. Ibland fungerar hennes språk som elektronmikroskop. Höet skördas, värderas efter sitt näringsinnehåll, hässjas och körs in på skullen, samtidigt som svår sjukdom behandlas, föräldramöten pågår, gamla kyrk- och domstolsutdrag studeras. På samma gång så modernt och så otraditionellt som tänkas kan. Tidevarv på tidevarv, på samma sätt som gamla målarmästare lade tunna skikt på varandra för att få fram förnimmelsen av ljus över ett vårdagsmotiv.

Det är lyrik som tål långsam läsning, rad för rad, samtidigt som varje rad på sätt och vis innehåller hela samlingen, som ett poetiskt hologram.