Édouard Levé – författare

Édouard Levé, författare, fotograf, konstnär född i Neuilly-sur-Seine utan­för Paris 1965 och död 2007. För Édouard Levé var varje bok ett eget projekt, som skulle utföras så konsekvent som möjligt efter dess egna inneboende lagar. I Självporträtt från 2005 skildrar han sig själv genom en serie påståendesatser, utan inbördes ordning eller värdehierarki, och berövar jagberättelsen varje form av känslomässig laddning. Trots det, eller kanska tack vare, skapas bilden av en människa som ställer sig tätt, tätt intill läsaren.

När Självmord kom ut i Frankrike i mars 2007 var författaren redan död sedan ett antal månader. Han hade tagit sitt liv 15 oktober året innan, tio dagar efter att han lämnat in manuset till sin förläggare, Paul Otchakovsky-Laurens på P.O.L Editeur. Detta var en omständighet som nog inte en enda recension underlät att nämna, och som färgat i stort sätt varje läsares upplevelse av boken. Édouard Levé var inte bara författare. Han började sin konstnärliga bana som målare, men gick snart över till fotografiet, och den första bok som Levé gav ut var Homonymes (1999), en serie ganska okonstlade porträtt av personer med samma namn som kända kulturpersonligheter: André Breton, Yves Klein, Georges Bataille, Fernand Léger Ytterligare några fotoprojekt kom i bokform åren därpå, däribland Angoisse (Ångest) med bilder från en liten ort i Frankrike med detta besynnerliga namn, och Pornographie där han lät modeller ur sin bekantskapskrets ställa (eller lägga) upp sig på samma sätt som personerna i porrfilmsscener men fullt påklädda och med helt neutrala ansiktsuttryck. Jag föredrar att få en utställning berättad för mig framför att se den med egna ögon, skriver Levé i Självporträtt från 2005, och både i sin verksamhet som fotograf och som författare präglas hans arbeten av mycket påtagliga konceptuella utgångspunkter. Fotografierna i alla hans fotoprojekt är starkt knutna till varandra på ett sätt som nästan gör dem meningslösa som enskilda bilder. På samma sätt fungerar hans böcker. I sin första bok, uvres från 2002, beskriver han 533 verk (både litterära och konstnärliga) som aldrig kommer att uppföras. Det är idéinnehållet i konstverken som är det bärande elementet, och idéerna skapar det litterära verket i kraft av sin mångfald. Journal (2004) ser iförstone ut att vara en samling tidningsartiklar, samlade under vanliga tidningsavsnitt såsom Världen, Sport, Kultur och så vidare det är bara det att artiklarna helt saknar egennamn: alla städer, länder, makthavare, sjukdomar, konstnärer och sportstjärnor är fullständigt anonyma. Ett återkommande tema för Levé, både som fotograf och författare, är att påvisa sammanhangets betydelse för hur vi uppfattar en verklighet som presenteras för oss, ja att sammanhanget till och med i sig är det meningsskapande. I Journal blir det tydligt att nyhetsraportering ofta bara handlar om att sätta in olika namn i redan färdigstöpta mallar och att nyheter som saknar sammanhang upplevs mycket våldsammare, och naturligtvis overkliga. I fotoprojektet Rugby (liksom i redan nämnda Pornographie och andra liknande projekt) lösgörs ett mänskligt agerande från sin kontext: placerar man människor i vanliga kläder och neutrala ansikten i positioner man hämtat från annat håll, blir deras agerande minst sagt svårbegripligt. Den bok som starkast knyter an till Självmord är utan tvekan Självporträtt som kom två år tidigare. Här riktar sig inte berättaren till ett du, utan tecknar ett närmast pointilistiskt porträtt genom tämligen enkla påståenden och konstateranden om sig själv. Liksom i den senare boken sägs allt i en så neutral och saklig ton att effekten blir den motsatta: det sagda blir så essentiellt att det inte går att undkomma, berättaren kommer så nära att man nästan känner hans andedräkt i örat. Liksom i andra böcker och fotoprojekt är staplandet och det katalogartade det stilmedel som tydligast framträder även det med samma besynnerliga effekt att texten kommer läsaren alldeles inpå skinnet. Den upprepade rytmen och monotona pulsen gör berättaren närmast fysiskt påtaglig. En obehaglig känsla som inte går att undkomma är att Édouard Levés eget självmord ingick som en oundgänglig del i hans efterlämnade bok. Åtminstone har ingen (utom möjligen hans franske förläggare) haft chansen att läsa den utan att läsningen starkt färgats av författarens död. Ditt självmord har fått en grundläggande funktion står det i boken. Din sista sekund förändrade ditt liv i andras ögon. I vår läsning är självmordet på förhand givet, och vad gör det med vår förståelse av boken? Ja, det får oss att tvivla på att det du som Levé riktar sig till i texten någonsin har funnits, att berättaren istället kommer oss så nära att det bitvis blir nästan outhärdligt och att vi blir varse att Självmord trots allt är ett fiktivt verk, i högsta grad präglat av omständigheterna och sammanhanget som det och läsaren befinner sig i.

In this brilliant and sobering self-portrait, Edouard Lev? hides nothing from his readers, setting out his entire life, more or less at random, in a string of declarative sentences. "Autoportrait" is a physical, psychological, sexual, political, and philosophical triumph. Beyond "sincerity," Lev? works toward an objectivity so radical it could pass for crudeness, triviality, even banality: the author has stripped himself bare. With the force of a set of maxims or morals, Lev?'s prose seems at first to be an autobiography without sentiment, as though written by a machine--until, through the accumulation of detail, and the author's dry, quizzical tone, we find ourselves disarmed, enthralled, and enraptured by nothing less than the perfect fiction... made entirely of facts.

"Originally published in French as Oeuvres by P.O.L diteur, Paris, 2002."

Suicide cannot be read as simply another novel—it is, in a sense, the author’s own oblique, public suicide note, a unique meditation on this most extreme of refusals.Presenting itself as an investigation into the suicide of a close friend—perhaps real, perhaps fictional—more than twenty years earlier, Levé gives us, little by little, a striking portrait of a man, with all his talents and flaws, who chose to reject his life, and all the people who loved him, in favor of oblivion. Gradually, through Levé’s casually obsessive, pointillist, beautiful ruminations, we come to know a stoic, sensible, thoughtful man who bears more than a slight psychological resemblance to Levé himself. But Suicide is more than just a compendium of memories of an old friend; it is a near-exhaustive catalog of the ramifications and effects of the act of suicide, and a unique and melancholy farewell to life.

»›Autoportrait‹ ist ein Lesegenuss. In dem gut hundertseitigen Werk genauester Beobachtungen hat Levé sich in der Beschreibung aller Facetten des Alltäglichen sowohl entblößt als auch verhüllt.« - Jacques Morice, Télérama Der Mensch ist die Summe seiner einzelnen Teile. Edouard Levé nimmt diese Aussage wörtlich, nimmt sein eigenes Leben bis in die kleinsten Teile auseinander und breitet es vor dem Leser aus. Er erspart kein Detail und berührt, wühlt auf, provoziert, irritiert, lässt schmunzeln, nachdenken, zustimmen, sich wieder erkennen - und wirft dabei Fragen auf, die, an der Oberfläche leicht und angenehm, auf den zweiten Blick beuruhigend tief in das Herz der menschlichen Existenz vordringen.

Es gibt Bücher, die sind von den Umständen ihrer Entstehung so sehr geprägt, dass man sie, sobald man diese Umstände kennt, mit anderen Augen betrachtet und nie mehr unbefangen lesen kann. Das Manuskript von ''Selbstmord'' hat Édouard Levé im Oktober 2007 an seinen Verleger geschickt, der ihn kurz darauf zurückrief, seine Begeisterung mitteilte, und ein Treffen mit ihm ausmachte, um über den Text zu sprechen. Zu diesem Treffen kam es nie: Édouard Levé, zu diesem Zeitpunkt 42 Jahre alt, erhängte sich nur wenige Tage nach dem Telefonat und noch vor dem verabredeten Treffen in seiner Pariser Wohnung.''Selbstmord'' ist sein Vermächtnis, es ist eine Ansprache an ein Gegenüber, das Selbstmord verübt hat, es ist die Rekonstruktion, das Wiederaufrufen einer scheiternden Biografie. Derjenige, der sich selbst tötet, hinterlässt den Hinterbliebenen offene, unbeantwortbare Fragen. Er lässt sie mit diesen alleine. Vor dem Hintergrund der Geschichte des Autors gewinnt dieser zarte, kluge, suchende Text eine schockierende Dringlichkeit, die aufwühlt und bewegt, bestürzt und berührt.

La ambigüedad del título de este libro queda rápidamente resuelta en cuanto se ve su estructura. Si bien es un registro del paso del tiempo, no se trata de un diario íntimo sino de un objeto hecho a semejanza de un periódico. Sus partes reproducen las secciones de un diario: Cultura, Policiales, Economía, Pronóstico del tiempo, Guía de cine, teatro y música, Deportes.Si en Obras, su libro anterior, Édouard Levé inventa quinientas treinta y tres obras/proyectos que en su mayoría nunca fueron realizados, en Diario ningún material de la composición le es propio. Se trata de una particular selección de fragmentos de notas periodísticas efectivamente publicadas en distintos medios a las cuales les borra toda referencia: no hay nombres propios de personas ni de lugares, tampoco fechas ni títulos de libros o de películas. Mediante este procedimiento formal, con claras reminiscencias oulipianas, Levé muestra la construcción de la noticia, dejando ver su esqueleto y, por lo tanto, poniendo en evidencia su artificialidad.Un libro deslumbrante que genera un efecto de lectura inesperado, porque si de los hechos narrados no conocemos lugar, protagonista ni tiempo, pueden haber sido realizados en cualquier lugar, por cualquier persona y en cualquier momento.

En ocasiones, luego de la muerte de un autor lo que no publicó en vida nunca verá la luz. Ya sea porque los herederos guardan celosamente sus papeles y archivos digitales, o porque lo encontrado no tiene la relevancia suficiente para convertirse en un futuro libro, o porque el escritor se encargó de destruir todo antes de su muerte, entre tantas otras posibilidades. Ninguna se corresponde con el caso del escritor y artista Édouard Levé. Fallecido en 2007, a la edad de 42 años, dejó en sus archivos un gran número de textos inéditos, tan potentes como perturbadores.Estos escritos, traducidos por primera vez al castellano, reflejan –como la bola de discoteca que era uno de sus objetos favoritos– la variedad de géneros literarios en los que emergen las obsesiones de Levé: un capítulo de una novela inconclusa que transcurre en Estados Unidos; entradas para un proyecto de diccionario; crónicas de paseos por París; textos autobiográficos; poemas y canciones; breves ensayos.Inéditos se vuelve un libro imprescindible tanto para quienes quieran ahondar en la producción de Édouard Levé como para quienes deseen acercarse por primera vez a la obra de un artista inclasificable.