Leif Holmstrand – författare

Leif Holmstrands nya diktsamling, som lånar sin titel från John Cage, är både vacker, sorglig och rolig. Det är samhällskritiskt och historiskt förankrat, ofta med en liten berättelse i varje dikt, mestadels på bunden vers men ibland även prosalyrik. Anmärkningsvärda är namndikterna, som är skrivna till specifika personer. Flera av dessa är döda familjemedlemmar, andra är älskare och vänner, och alla dikterna har en uppsluppen enkelhet mitt i en stor kärlek och sorg. Ett viktigt tema i boken är döden. Men så är även uppluckringen mellan jaget och omvärlden – ett försök att släppa perceptionerna fria.

”... inte bara döden, utan också livet, framstår som ett tydligt spår i boken. En förteckning över döda närstående (...) alla bokförs de ömsint och noga (...) Och här, i en försonande enkelhet och tillgänglighet, lyfter dikterna till rena mästerverk ...” /Anna Blennow, Sydsvenskan

”Många poeter överträffar varandra i att skriva om avgrunden, men ingen gör det med den rena sorgen så intakt som Leif Holmstrand. Han stajlar aldrig med mörkret, utan kastar sitt inre barn rakt in i det.” /Martina Montelius, Expressen

Kroppar möter varandra och naturen i en annorlunda kärleks- och sönderfallsdikt, där även antydda änglar och fjorton helgongestalter deltar i ömhetens maktspel och döendets nedsjunkande i den materiella världen. Rimmad bunden vers varieras med WhatsApp-citat. Ramsan, bönen och ritualen är nära, så även magin, och en kollektiv, ny schamanism.

”Gapet öppnar sig. En femhundra meter lång spricka mellan sjö och tjärn uppträder i världen. Det här är en huggsax, ett tandat sår.”

I något som kan vara en skog strax utanför en typisk vardaglig ort finns en klyfta kring vilken berättelsen slingrar sig. Klyftan kan vara några stenblock eller ett oändligt svart hål. Runt klyftan rör sig en samling gestalter, påtagligt realistiska, märkbart konstruerade. Det är Ann, Hanna, Johannes och Lars, som pulserar fram och tillbaka mellan den unga tonårstiden och vuxenvärlden tjugo år senare. Det är Pim och Pom och Hinkmannen och en trollslända som iakttagande flyger över dem.

Leif Holmstrand tar steget från lyrik till roman i en trolsk berättelse som flödar fram i skikt av våldsam drömskhet och fladdrande flykt.

När Leif Holmstrand gav ut sin första roman, Tjuvklyftan, var spelplatsen en mindre svensk stad. Med sin nya roman, Städer som inte är städer, låter Holmstrand internationella storstäder utgöra spelplats för händelserna. Här förekommer Tokyo, Kinshasa, Los Angeles, Florens, Ramallah och Helsingfors. Om inte städerna är huvudperson i romanen så är kanske Mona och Peter det, de är två gestalter som i ständig upplösning rör sig i tillvarons utkanter, ofta utsatta, ofta i underläge. Med Städer som inte är städer skapar Holmstrand en hypnotisk text om en ständig flyktighet, där inget är stabilt och rollerna ständigt växlar. ”Ni hälsar aldrig på nuförtiden. Det är ansträngande att hålla isär er alla, jag vill inte och orkar inte. Det är du som gäller. Jag vill att du tänker på mig. Jag tänker på dig, hela tiden, även om jag inte vet vem du är. Över ditt vackra, ofokuserade ansikte dras trådarna samman till ett nät, en roman. Det är svårt att beskriva dina ögon: många färger, ett fluktuerande siktdjup. Men jag irrar bort mig.”

”Ögat stiger ur sin bädd,

stirrar bortgröpt. Jag är rädd.”

Med koncentrerade dikter, både till form och bildvärld, ringar Leif Holmstrand in ett tillstånd av stillsam sorgsenhet. Som i ett efteråt när luften har gått ur, när orken har tagit slut, när kraften är tömd, både kroppsligen och själsligen, och när tiden är på väg att rinna ifrån oss. Långsamt skriver Holmstrand oss närmare tidens slut, den sista dagen.

Kroppar möter varandra och naturen i en annorlunda kärleks- och sönderfallsdikt, där även antydda änglar och fjorton helgongestalter deltar i ömhetens maktspel och döendets nedsjunkande i den materiella världen. Rimmad bunden vers varieras med WhatsApp-citat. Ramsan, bönen och ritualen är nära, så även magin, och en kollektiv, ny schamanism.

Bunden vers och skenbart fri vers frammanar och utplånar tillvaron: skapelseurkund, harmageddon. I det lilla. Språket framställs här som fysiskt och biologiskt faktum, men är även avsett som magi. De intryck som formulerar världen formulerar nu sig själva. Detta är inte världen.

Bunden vers och skenbart fri vers frammanar och utplånar tillvaron: skapelseurkund, harmageddon. I det lilla. Språket framställs här som fysiskt och biologiskt faktum, men är även avsett som magi. De intryck som formulerar världen formulerar nu sig själva. Detta är inte världen.

I Leif Holmstrands nya diktsamling blir en stad till, och en religion. Människor från magiskt incestuösa familjer irrar runt i varandra. Forntida, urtida, samtida människor. De försöker skydda sig bakom solens skiva, en plafond i taket. Skriver de solhymner? Är de gudar och världshärskare? Bor de i slitna hus nära grustag? Dör de? Har de sommarlov?

Leif Holmstrand (född 1972) är en genreöverskridande författare, konstnär och musiker som arbetar i en klangfull och drömartad ickestraight tradition.