Visar resultat för..."Stockholmia"

Följ med genom 1970-talets Stockholm – en kontrasternas stad med bilar och betong, portvakter och pilsnerkaféer.  

I den nya fotoboken Staden som inte längre är. 1970-talets Stockholm samtalar fotograf Ingvar Lundkvist och Katinka Bergvall, antikvarie på Stadsmuseet, om det Stockholm som var då. Utgångspunkt är den stora mängd fotografier som Ingvar tog i sin tjänst på Stadsmuseet 1973–1983.  

1970-talets Stockholm är småstad och storstad i ett. En ny citykärna har under 1950- och 1960-talet vuxit fram. Moderna kontorshus, bankbyggnader och butikslokaler har poppat upp, samtidigt som underhållet av innerstadens bostadshus är gravt eftersatt. Det moderna tar form intill hus med flagnande fasader, dusch i källaren och avsaknad av centralvärme.  

Det är också en tid där politikens storslagna stadsomvandlingsplaner krockar med sämre ekonomi och den folkliga opinion som nu väcks mot omvandlingens kostnader i pengar och förlorade miljö- och kulturvärden.  

Mitt i detta står Stockholms stadsmuseums fotografer och antikvarier med kameror, pennor och block. Uppdraget är att dokumentera byggnader och beskriva kulturhistoriska värden inför de ombyggnationer som väntar.  

Idag kan vi se på 1970-talet i backspegeln, samtidigt som minnet fortfarande är högst levande. Vad har vi vunnit, vad har gått förlorat, vad blev bra, vad blev mindre lyckat? Boken ger inga svar, men hoppas väcka frågor och funderingar hos dig som läser.  

Se Stockholms historia i ansiktet!  

Pigor, grosshandlare, militärer, fabriksarbeterskor, adelsdamer, sjömän. Kring 1860 utbryter cartomani i Stockholm. Ny teknik revolutionerar bildvärlden och porträttfotografiets guldålder inleds. Ateljéer öppnar över hela staden och visitkortsalbum blir högsta mode. Visitkort sprids under korta artighetsbesök som en del av borgerskapets sociala liv. Porträtten manifesterar den moderna epokens ideal och urbana identiteter. Samtidigt blir kameran ett verktyg i myndigheters strävan att övervaka och kontrollera.  

Porträtten har bevarats på Stadsmuseet i Stockholm. Fyrahundratusen ansikten. Lika många levnadsöden. I forskningsprojektet Stadens ansikten lyfts tiotusentals glasnegativ för första gången från magasinshyllan och in i den digitala tidsåldern. Vad kan dagens teknik få bilderna att berätta?  

I denna rikt illustrerade antologi delar forskare och experter med sig av arbetet med porträtten som material och som ingång till vardagsliv, sociala relationer och nya sätt att se sig själv och andra i ett föränderligt sekel. I Stadens ansikten förenas slutarögonblicket och hela livsspannet, den enskilda människans öde och den omvälvande modernitetens avtryck i staden.    

Boken är ett resultat av projektet Stadens ansikten. Visuell kultur och social struktur i Stockholm 1870-1930, som finansierats av Vetenskapsrådet 2021-2025.

"Det här är svängig folkbildning i Tolfternas anda. Boken är skriven med lätthet och känsla för dramatik." - sa Anneli Jordahl i Aftonbladet när Tisdagar med Tolfterna kom ut 2019. Första tryckningen sålde snabb slut och fick även en andra tryckning. Med denna pocketupplaga gör Tolfterna come back. 

I Tolfternas samkväm deltog hundratals kvinnor från olika samhällsklasser. Sömmerskor, författare, fabriksarbeterskor och lärare bildade ett nätverk som sträckte sig från Djursholms villor till Södermalms träkåkar. De diskuterade, drack te, spelade biljard och lyssnade på föredrag. Författarna Ellen Key och Amalia Fahlstedt startade samkvämen. Syftet var att utbyta erfarenheter över klassgränserna och att sprida bildning. Flera av deltagarna är i dag kända namn som rösträttskvinnan Anna Whitlock, Stockholmspolitikern Anna Lindhagen, konstnären Elsa Beskow och den socialistiska agitatorn Kata Dalström.

I Tisdagar med Tolfterna tecknar Lisbeth Håkansson Petré en levande bild av samkvämen, kvinnornas vardagsliv och kampen för rösträtt och bättre levnadsförhållanden. En berättelse om klassklyftor, bildningslängtan, kvinnokamp och framtidstro.

Lisbeth Håkansson Petré bor i Stockholm men har rötterna i Tjust, samma småländska trakt som Ellen Key. Till vardags arbetar hon som bibliotekarie och kommunikatör, hon är även en av redaktörerna för Facebooksidan Ellen Key säger.

Boken är formgiven av Maria Persson som även står bakom det kvinnohistoriska bildprojektet Dagens dam.

Ur förordet: 

"Snarare än att vilja skriva ännu en typisk guidebok om Djurgården har vi önskat presentera en egen variant, där vi avtäcker de aktiva minnesarbeten som går att utläsa i det fysiska landskapet. Det betyder att framställningen är tänkt att fungera lika bra för den som har den egna läsfåtöljen som utgångspunkt som för den som rent fysiskt vill ta sig till Djurgården; antingen för att uppleva platsen för första gången eller för att se delar av området med nya ögon. Oavsett vilket är de olika kapitlen skrivna för att läsaren ska kunna sätta samman egna vandringar i minneslandskapet.    

Av det skälet har vi sett till att förankra våra texter i geografin. Ibland sker det genom att vi som författare rör oss i kapitlen, med olika tempon, mot tydliga mål och längs med i förväg utstakade rutter. Ibland är det fråga om ett mer förutsättningslöst strövande i det nuvarande och historiska minneslandskapet. Och ibland kombineras något av ovanstående med utforskande av Djurgården som ett sinnesrum. Alldeles som stigarna i en skog kan löpa både parallellt och ibland korsa varandra hoppas vi att det ska berika läsarnas egna strövtåg i boken."

/---/

Elva vägar till Djurgården

Nu följer ett antal kapitel som vart och ett pekar in i Djurgårdens minneslandskap. Bidragen rymmer tydliga skillnader i stil och tempo, de har sin egen takt och rytm. Bokens nästa kapitel tar utgångspunkt i den kunnige flanörens personligt färgade perspektiv. Här summerar Mats Hellspong sina intryck av Djurgården som historisk plats och samtida aktivitetsfält. Med denna framställning introduceras flera av de områden och händelser som sedan återkommer i andra kapitel.

Stafettpinnen förs sedan vidare av Lotten Gustafsson Reinius och Cecilia Hammarlund Larsson. Deras kapitel leder till några av Djurgårdens många fascinerande portar och portaler. I dessa ingångar (och utgångar) blandas mytologiska gestalter med nationalromantikens och skandinavismens storvulna tilltal; bara för att i nästa stund ge utrymme åt den nordiska faunan eller nu levande kungligheter. I nästa bidrag förs läsaren ner under Strömmens yta. Mirja Arnshav skriver om de överraskande många föremål som fastnat på Vasaskeppets skrov och vrakplats under de mer än tre sekel som detta legat dolt för ögat.

Djurgården är ett område för fysisk rekreation. Med gymnastikskorna på fötterna visar Maja Lagerqvist och Annika Strandin Pers att upplevelsen av ett område är avhängig vår egen förflyttning i rummet. Under tre löprundor vecklar de ut en platsens kulturhistoria som också knyter Djurgården till motionsloppens och joggningens historiska utveckling. Att våra sinnen sätter gränser för vad vi förmår uppfatta av omgivningen avspeglas i nästa kapitel, där Elin Franzén gett sig ut för att lyssna på Djurgården. Minneslandskapet blir på detta vis till ljudlandskap. Tidigare utmärkande läten och klanger, från arbetsplatser och fordon, har med tiden kommit att ersätta av andra, medan 21 fågelläten och många andra naturljud däremot fortsätter att bidra till platsernas karaktär.

Fåglarna och djurlivet återkommer också i nästa kapitel. I likhet med många andra öar i Stockholms skärgård är Djurgården en attraktiv plats för många andra arter än bara människan. I sitt bidrag vänder Anders Telenius blicken mot Djurgården som en av flera jämförbara skärgårdsöar. Genom att introducera det »evolutionära minnet« knyts Djurgårdens naturmiljö till ett annat slags minnesskapande än det som präglar bokens övriga kapitel.

Därefter gör Maria Bäckman ett besök bland Skansens byggnader. Med hjälp av äldre och nyare museimiljöer visar hon hur töjbar idén om det autentiska, genuina och äkta kan vara också i ett världsberömt friluftsmuseum. Lars Kaijser närmar sig en snarlik problematik genom att sätta kurs mot en närliggande del av Djurgården. Strax utanför Skansens huvudingång ligger det område som idag benämns »Evenemangsparken«. Genom att följa tätt i spåren av föreslagna och genomförda förändringar lyfter Kaijser fram hur olika föreställningar om områdets och verksamheternas »historiska läsbarhet« varit vägledande för både visionerna och de ofta uppflammande konflikterna.

De två nästföljande kapitlen delar på samma sätt en tematik, men nu är det Djurgårdens monument som ges en central roll. Mattias Frihammar tittar nämnare på hur fyra nya minnesmärken har fogats till det redan befintliga minneslandskapet. Medan Frihammar belyser de använda och »levande« monumenten är det tvärtom döden som breder ut sig i Simon Ekströms kapitel. Här uppmärksammas den omfattande djurdöd som sällan lämnat några bestående avtryck i minneslandskapet. 

Bokens sista och elfte kapitel är en påminnelse om att besökarnas och djurens Djurgården även utgör vissa människors hembygd. En intervju med en av dessa personer får bli bokens utgång. Djurgårdsbon Susanna får därmed sista ordet."

Boken är rikligt illustrerad med fotografier och kartor.

Ulla Winblad har gått till historien som fiktiv gestalt i nationalskalden Carl Michael Bellmans rika sångskatt. Svartlockig, yr, dekolleterad och evigt ung är hon sinnebilden för sinnlighet, supande och stockholmskt 1700-tal. Varje epok har skapat sin egen bild av henne: kokett, förförisk, försupen, tragisk, trotsig. Men vem var verklighetens Ulla Winblad?   

Det här är sannsagan om Maria Christina Kiellström (1744 1798), flickebarnet som växte upp i Stockholm och blev ett helt sekels sexsymbol. Hon föddes som utfattig och dog som gift husägare. Däremellan rumlade hon och larmade i den sceniska stad där hon rörde sig mellan krog och bal, stuga och slott. Hon dansade, födde barn och miste det, slogs och blev slagen, åtrådd, bedragen, besjungen och bespottad. Som en skugga genom livet följde henne Ulla Winblad.    

Rebecka Lennartsson är docent i etnologi och forskningschef på Stadsmuseet i Stockholm. Boken om Ulla Winblad bygger på hennes forskning om kommersiell sexualitet i 1700-talets Stockholm.

Människor har gått i alla tider, men promenader har det inte varit fråga om. Att promenera var under flera sekel detsamma som att åka häst och vagn eller gå till fots en bit, för nöjes skull, utan ett bestämt ärende. Nöjet var en lyx, länge förbehållet kungafamiljen och aristokratin. Den inhägnade lustparken Kungsträdgården fungerade som de övre samhällsskiktens utomhussalong, där de promenerade, visade upp sig för varandra och umgicks.   

Under 1800-talet kom promenerandet att spridas i allt vidare cirklar. Vägarna i staden försågs med trottoarer, stadsparker anlades. Snart kom flanörerna till, bland dem de som kallades Norrbrolejonen. Vid sekelskiftet 1900 hade promenadkulturen definitivt förvandlats, från att vara ett kungligt framträdande och ett privilegium för aristokratin till att bli ett folknöje. Det var en utveckling som gick i fas med tidens snabba samhällsomvandling och framväxandet av en ny offentlighet.

Slå följe med historikern Kekke Stadin i en lustfylld och uppslagsrik exposé över promenadkulturens framväxt och utveckling i Stockholm.

Det här är svängig folkbildning i Tolfternas anda. Boken är skriven med lätthet och känsla för dramatik. Anneli Jordahl i Aftonbladet.

I Tolfternas samkväm deltog hundratals kvinnor från olika samhällsklasser. Sömmerskor, författare, fabriksarbeterskor och lärare bildade ett nätverk som sträckte sig från Djursholms villor till Södermalms träkåkar. De diskuterade, drack te, spelade biljard och lyssnade på föredrag. Författarna Ellen Key och Amalia Fahlstedt startade samkvämen. Syftet var att utbyta erfarenheter över klassgränserna och att sprida bildning. Flera av deltagarna är i dag kända namn som rösträttskvinnan Anna Whitlock, Stockholmspolitikern Anna Lindhagen, konstnären Elsa Beskow och den socialistiska agitatorn Kata Dalström.

I Tisdagar med Tolfterna tecknar Lisbeth Håkansson Petré en levande bild av samkvämen, kvinnornas vardagsliv och kampen för rösträtt och bättre levnadsförhållanden. En berättelse om klassklyftor, bildningslängtan, kvinnokamp och framtidstro.

Lisbeth Håkansson Petré bor i Stockholm men har rötterna i Tjust, samma småländska trakt som Ellen Key. Till vardags arbetar hon som bibliotekarie och kommunikatör, hon är även en av redaktörerna för Facebooksidan Ellen Key säger.

Boken är formgiven av Maria Persson som även står bakom det kvinnohistoriska bildprojektet Dagens dam.

Punken. Förorten. Samhället. Närvaro. Alienation. Explosion. Ebba Grön. Tant Strul. Grisen skriker. Imperiet.

Vi skränar. Manglar på elgitarrerna och gör låtar med två ackord, ropar vad vi känner och tänker. Gör narr av samhället, ser teatern, rädslan för att vara annorlunda, skammen och homofobin. Vi ser hierarkierna, kontrollen och korruptionen. Vi är små, men vi ropar det rakt ut, ibland på rim. Vi klär oss i trasor, i spetsunderkläder, nätstrumpor och paltor, herr-rockar ifrån lumpaffärerna, mormors kängor, högklackat och manligt. Vi klipper och färgar håret. Vi visar upp det trasiga. Vi är obekvämt kaos som säger att det arga är sant och vackert.   Kajsa Grytt

Hatte Stiwenius (1949-2007) är den främste uttolkaren av punkens framväxt i Sverige under 1970- och 80-talen. Hans fotografier tar oss med upp på scenen och in bakom den, här möter vi människorna som i punken såg revolt och förlösande frihet. Greger Ulf Nilson och Charlie Drevstam förvaltar bildskatten efter Hatte Stiwenius och har gjort bildurvalet i denna exposé över ett konstnärskap och en svunnen tid med nerv och närvaro.

Café 6:an, en liten och omodern men mycket populär kaffeservering, låg mellan åren 1965 och 1983 på Skeppsbron 6 i Stockholm. Där kunde såväl byggarbetare som ambassadpersonal och konstnärer inta grötfrukostar, matiga lunchmackor med pannbiffar eller eftermiddagskaffe med nygräddad sockerkaka.  

I november 1983 dokumenterade Lennart Engström, då elev på Nordens fotoskola, Café 6:an. Han fotograferade de två äldre damer som drev rörelsen, lokalen de arbetade i samt de många stamgästerna. Idag, när så många kaféer i Stockholms innerstad drivs av stora affärskedjor, visar hans bilder hur en rörelse av detta slag kunde drivas genom både stort engagemang och personliga uppoffringar. 

I Lennart Engströms fotografier och Bo Larssons inledande text, som bygger på intervjuer med innehavarnas döttrar, upplevs Stockholms kafékultur från förr. 

"Människorna, stockholmarna, intresserade mig mer än själva husen, gatorna och torgen, när jag i min ungdom gick omkring med min kamera och fotograferade. Utan särskild plan drev jag omkring, mest i stadens centrala delar, och tog bilder av människor som stod och pratade med varandra, gick över gatan eller var upptagna av något annat. Tyvärr varken var, eller är, jag särskilt noggrann eller systematisk. Inte kunde jag då, knappt tjugo år gammal, ana att bilderna skulle ha något intresse sextio år senare."

Lars Epstein kan se tillbaka på ett långt yrkesverksamt liv med kameran runt halsen och anteckningsblocket i fickan, mest som fotograferande journalist vid Dagens Nyheter.  1960-talet var en förändringens tid i Stockholm. Det försöker bilderna i denna bok ge en glimt av. 

2017 tilldelades Lars Epstein Stockholms stads kulturpris Lennart af Petersens pris med motiveringen: "Med en outtröttlig nyfikenhet på staden som mötesplats har Lars Epstein under decennier följt och skildrat människorna som lever och verkar i Stockholm. Till ständig följeslagare har han sin kamera med vilken han fångar samhällets små och stora händelser. Han har som få andra fotografer bidragit till att skapa en levande och aktuell bild av huvudstaden."

Boken är formgiven av den flerfaldigt prisbelönte grafiske designern Patric Leo.  

John Hood var en svart man som kom till Stockholm sommaren 1877. Plötsligt en dag stod han där, i ett tält på Djurgården i Stockholm, med sina boaormar och presenterade sig som ormtjusare från Borneo. Han framträdde också som zulukrigare från Sydafrika och kannibal från Australien. John Hood arbetade med en typ av underhållning som känns främmande idag vad som nu kallas human zoo . Hans tid var präglad av koloniala och imperialistiska idéer som fortfarande kastar långa skuggor över världen. Det var inte meningen att en man som han skulle kunna göra karriär, men han gjorde det ändå. Han byggde sin egen framgång på exotism och rasism. Hur kunde han göra det? 

 I Johanna Bergs biografi om nöjesentreprenören John Hood följer vi hans krokiga väg från så kallad vilde, till internationellt verksam impressario för stora västafrikanska show-grupper. I hans spår får läsaren inblick i den värld han var verksam i. Modernisering, industrialisering och urbanisering präglade Europa. Det var också en miljö där internationella underhållare obesvärat tog sig över gränserna för att möta en omättlig efterfrågan på spektakel.

Johanna Berg arbetar på Världskulturmuseerna och har tidigare gett ut boken Afrosvenskar - 15 berättelser ur historien, med illustrationer av Maria Fröhlich (Lilla Piratförlaget/Världskulturmuseerna, 2023).

Förord

Det var en gång en man som hette John Hood, tror jag. Om det verkligen var hans rätta namn är dock fortfarande ovisst. Men efter att ha sett det i enstaka tidningsannonser och notiser fortsatte jag min upptäcktsfärd in i John Hoods värld, och där fanns mycket att hitta. Varje dörr öppnade sig mot nya labyrinter, och varje stig ledde vidare till andra. Hood visade sig vara en både uppfinningsrik och företagsam person, och när jag följde spåren i de digitala arkiven vecklade hans historia ut sig på ofta oförutsedda sätt. Jag såg hans liv för mig som tablåer, som de suddiga bilderna i en gammal stumfilm med svarta textrutor emellan. Bilderna väckte nya frågor om vad som hänt i mellanrummen och till sist lyckades jag pussla ihop en nästan sammanhängande historia. 

Under slutet av 1800-talet var John Hood aktiv i nöjesbranschen, och han uppträdde i många olika roller. Som svart man anpassade han sig löpande till tidens efterfrågan på exotism. Kannibal från Australien och zuluhövding från Sydafrika är bara ett par exempel ur hans rollista. 

John Hoods möjligheter var på flera sätt begränsade av en kolonial världsordning, men de kort han fått på handen spelade han skickligt. Han arbetade med gränsöverskridande showbiz i en bransch som bygger på falsk marknadsföring och lurendrejeri, human zoo, där aktörerna verkar i ett slags mellanrum mellan saga och verklighet.,

Idag skulle verksamheter som John Hoods vara helt oacceptabla, och det är jag tacksam för. Den oreflekterade rasism som präglade 1800-talets slut var dock en del av John Hoods värld och den kommer till uttryck i de citat jag återger i bo­ken. Där finns också ord och uttryck som jag själv inte skulle använda utanför denna kontext. Exotisk är ett sådant ord, som varit svårt att kringgå eftersom exotismen är ett så centralt element i Hoods verksamhet.[1] Andra exempel är stam, hydda och häxdoktor, som här inte refererar till autentiska kulturuttryck i Afrika, utan till en specifik form av iscensatt exotiskhet som har väldigt lite att göra med verkligheten utanför scenerna. Beskrivningar av artisterna som primitiva vildar, barbarer och kannibaler måste förstås på samma sätt. Detsamma gäller för en del av bokens bild­ma­terial, som speglar den blick samtiden riktade mot underhållningsbranschen, och som på det viset kanske kan göra det lättare för oss idag att förstå den värld som var John Hoods.   

Johanna Berg Stockholm 2024

Noter[1] Jmfr Rikke Andreassen & Anne Folke Henningsen, Menneskeudstilling. Fremvisninger af eksotiske mennesker i Zoologisk Have og Tivoli (Köpenhamn: Tidene Skifter,2011) s.13: Med betegnelsen eksotiske mener vi ikke, at de udstillede mennesker i sig selv var eksotiske, men at de blev opfattet som sådan i samtiden; eksotiske refererer altså til euro­pæernes holdning til de udstillede og fræmmede mennesker, ikke til menneskene selv. Se även Dagnos aw Demski, The (Ethno-)Drama of Exoticism: Ethnic Shows as a Medium . I Staged Otherness: Ethnic Shows in Central and Eastern Europe, 1850 1939, Dagnos aw Demski & Dominika Czarnecka (red), s. 197. Budapest: Central European University Press, 2021.  

Kliv in i stadens gömda, förbisedda och försvunna rum!  

I Bakom stadens kulisser tar forskare från skilda discipliner med läsaren på strövtåg i Stockholm från tidigt 1800-tal till sent 1900-tal. Antologin tar sin början bland de första omstridda schweizerierna i Staden mellan broarna, passerar stadens nya centrum för konsumtion och förströelser på Norr, gör uppehåll på det fashionabla Östermalm och avslutas i de förfallna Klarakvarteren.  

Läsaren får besöka försvunna kaférum och slå in på det beryktade bordellstråket Norra Smedjegatan, träda in i undangömda kökstrappor, bevittna hemliga möten i Humlegårdens urinkurer och bekanta sig med de stora varuhusens upplysta skyltfönster. Vandringen avslutas bakom kulisserna på den svenska syndens stråk Klara porra under 1970-talet.  

Rummen har både fysiska och mentala gränser. De präglas av normer och ideal kring manligt och kvinnligt, liksom av gränsöverskridanden i spänningsfälten mellan offentligt och privat, arbete och fritid, smutsigt och rent, konsumtion och produktion. Det är också rum  som inte alltid lämnat tydliga spår i kulturarvsinstitutionernas samlingar.  

Antologin Bakom stadens kulisser är ett resultat av forskningsprojektet Bekönade rum. Mångdimensionella vandringar i stadens historia. Genom ett nära samarbete mellan arkivarier, antikvarier och forskare har projektet syftat till att skriva fram en mer mångfacetterad stadshistoria med utgångspunkt i de spår av levt liv som speglas i kulturarvsinstitutionernas föremål, bilder och foton.

När adelsdamen Anna Johanna Grill 1788 reste till England gjorde det stora utbudet av konsumtionsvaror ett djupt intryck. Hon reflekterar i sin resedagbok över de många bodarnas rikedom av varor. Somliga bodar saluför endast pennor och papper, en annan bara käppar, ytterligare en specialiserar sig på strumpor och så vidare. Hon noterar att engelsmännen exponerar sina varor på ett sätt som narrar folk att handla .

Hur såg det ut i Stockholm vid samma tid? Fanns det särskilda shoppingstråk, vem sålde, vem handlade och vilka varor stod till buds? Hur såg marknadsföringen ut och betalades varor med likvida medel eller handlades det på kredit?

I den rikt illustrerade antologin Shopping i Stockholm. Sociala praktiker på gatunivå, 1700-1850 får vi veta mer om Anna Johanna Grill, men även om Årstafrun Märta Helena Reenstierna; nipperhandlaren Peter Wahnberg; friherren Axel von Fersen; drottning Hedvig Elisabeth Charlotte och hennes kammarjungfru; sidenhandlaren Herman Grewesmühl; skådespelerskorna Lisette Stenberg och Sophia Wäström; kramhandlare Jeremias Sandborg; perukmakare Carl Gustaf Lindström med många fler.

De elva artikelförfattarna är forskare från skilda discipliner och vetenskapliga traditioner. De visar att den nya tidens shoppingstråk med dess varuutbud av sidentyger, nipper, modegravyrer, smide, peruker och hårpomador inte bara tillgodosåg konsumenternas behov, utan möjliggjorde även drömmar om nya identiteter och en bättre position i samhället, för sig och de sina.

Stockholm har sedan medeltiden varit både huvudstad och hamnstad. Myllret av människor, ljuden, trängseln och dofterna  vid stadens kajer definierade 1800-talets Stockholm. Livets nödtorft liksom lyx upprätthölls till inte ringa del av grosshandlare, av vilka de flesta också var redare med egna fartyg. Dessa borgare, som inte sällan var invandrare, förde in utländska varor och fraktade svenska varor till utlandet för export. Flera grosshandlare blev kändisar i dåtidens kulturella Stockholm och umgicks i hovets och societetens kretsar.

Berättelsen börjar med grosshandlaren Carl Fredrik Bohnstedt (1776-1838), född i Svenska Pommern och invandrad till Stockholm. Genom hans firma och människor med anknytning till den under 1800-talet löper historien vidare. Grosshandlarna var ekonomiska vågmästare mot bakgrund av de risker de tog med sina investeringar. 1800-talet var segelfartygens tid och tre kaptensläkter som arbetade för grosshandlarna behandlas. Kaptenerna var havens vågmästare som måste kunna föra dyrbar last till säker hamn. En av de svenska exportprodukter som de förde ut var järn.

Några grosshandlare leder historien till Rederi Aktiebolaget Svea, Sveabolaget. Berättelsen lämnar här segelfartygens tid och skildrar några av Sveabolagets fartyg, kaptener och sjömän under 1900-talets orosår. Dessa män var beredda att lägga sina liv i vågskålen för att upprätthålla Sveriges försörjning under två världskrig.