Den här boken handlar om de lexikogrammatiska förutsättningarna för välfungerande och rimligt lättillgängliga inhemska lagtexter och översatta EU-rättsakter och -domar. Bokens huvudtes är att språkformen i bägge fallen måste grundas på skriftlighet, dvs. på ett kvalificerat bruk av hela det formella skriftspråkets konstruktionsregister och med strikt tillämpning av dess generella normsystem. Boken vänder sig därmed emot de krav på muntlig enkelhet och ledigt språkbruk som i det längsta präglade de svenska reaktionerna på millennieskiftets översatta EU-rättsakter och domar. Dessa klarspråkskrav – ”den svenska modellen för begripliga lagtexter” – gick ut på att klara och begripliga lagtexter förutsätter en språkgestaltning som så långt möjligt undviker det formella skriftspråkets specifika konstruktioner, till exempel passiv konstruktion, nominalisering och tunga innehållsadverbial i mittfältet. I boken visas att denna ståndpunkt är ohållbar både empiriskt och genreteoretiskt. I själva verket kan den ha utgjort ett avgörande hinder för en rationell hantering av problemen kring svenska EU-rättsakter och domar. Analysarbetet grundas på en funktionellt baserad beskrivning av den mera formella sakprosans konstruktionsregister, med särskilt fokus på lagspråkets generella uttrycksbehov och de enskilda konstruktionernas potential att bidra till tydliga och rimligt lättillgängliga meningsstrukturer. I bokens avslutande del sker bland annat en jämförelse mellan språkformen i millennieskiftets svenska och danska EU-översättningar.

This study discusses subordination in Swedish from the perspective of three construction types that involve clauses that have traditionally been notoriously difficult to classify as unambiguous main or subordinate clauses: “embedded V2”-constructions, direct speech constructions, and exclamatives. A general hypothesis regarding subordination and ”superordination” is proposed: The Highest Force Hypothesis. The formulation of this hypothesis draws on seminal work by den Besten (1983) and it is argued that the status of a Swedish clause as main or subordinate is directly linked to the position of the finite verb; verb movement takes place in main clauses, but not in subordinate clauses. Such a proposal naturally raises a number of questions that are discussed in this work. It is shown that the hierarchical status of the clauses involved in the three constructions, “embedded V2”-clauses, direct speech, and exclamatives, can be given a unified account within the framework of The Highest Force Hypothesis. An important point in the proposed analysis is that certain alleged hypotactic relations are better viewed as textual relations holding between syntactically independent main clauses. The overarching aim of the study is to obtain a deeper understanding of superand subordination on a general level and the The Highest Force Hypothesis is applied not only to clauses, but also to nonclausal structures.

Lund fick liksom Uppsala sin första professur i nordiska språk år 1858. En institution i modern mening etablerades först ett knappt hundratal år senare. Professorerna förkroppsligade länge sina ämnen. Denna bok om nordister och nordistik i Lund från 1860-talet till 1930-talet handlar därför i första hand om professorerna: Theodor Wisén, Knut F. Söderwall, Axel Kock, Elof Hellquist och Emil Olson. Hurdana var de som människor och vad uträttade de som vetenskapsmän? Här ska tyngdpunkten läggas vid deras forskning, betraktad med både samtidens och eftervärldens perspektiv. Framställningen inleds med en skiss av ämnets organisatoriska ramar och av grundbildningens traditioner under de decennier då de fem professorerna verkade. Ulf Teleman är professor emeritus i svenska språket vid Lunds universitet.

Sedan 1963 har det vid olika universitet i Sverige och Finland regelbundet arrangerats sammankomster för svenskans beskrivning. Forskningsprojekt och forskningsresultat om svenska språket har presenterats och diskuterats. Den trettiofjärde sammankomsten ägde rum den 22–24 oktober 2014 på Språk- och litteraturcentrum i Lund. Temat var Svenskan i teori och praktiker. Konferensen samlade ca 150 deltagare till 88 presentationer – plenarföredrag, workshoppar och sektionsföredrag. I denna volym publiceras två av plenarföredragen och 30 av föredragen från sektioner och workshoppar. Som värd för konferensen stod svenskämnena och allmän språkvetenskap på Språk- och litteraturcentrum vid Lunds universitet.

Under 1970-talet behandlade flera språkvetenskapliga studier ordförståelse i ett demokratiskt perspektiv. Det handlade framför allt om inkludering och tillgång till samhällets olika funktioner. I den studie som redovisas här anknyter författarna till denna diskussion genom att redovisa en undersökning av hur ordförståelsen i högskoleprovet har förändrats över tid. Studien rör perioden 2000–2011. Perioden är intressant på flera sätt, inte minst för att den första internetgenerationen då tog steget ut från skolans värld. Studien visar bland annat att klyftan i ordförståelse mellan provdeltagare från olika åldersgrupper och med olika utbildningsnivå växer. Författarna diskuterar också vilken roll ordens frekvens i olika genrer och ordens ursprung spelar för de påvisade förändringarna i ordförståelse och kopplar i diskussionen till den revolution i läsvanor som de senaste decenniernas digitalisering fört med sig. Anna W Gustafsson är docent i svenska språket vid Lunds universitet och David Håkansson är docent i nordiska språk vid Uppsala universitet.

När vi människor talar vill vi ibland ange att det vi säger gäller folk i allmänhet eller vem som helst. Ett sätt att signalera detta är att använda det generiska pronomenet man: Man kan inte lära gamla hundar att sitta. Man är ett mycket vanligt ord i svenska idag, och det används inte bara för att syfta på människor i allmänhet, utan också för att hänvisa till personer tillhörande en viss grupp eller av talaren i yttranden om sig själv. Men man är inte det enda generiska pronomenet i svenska. Också en och du kan användas på liknande sätt. Förutom liknande användningsområden har dessa tre ord dessutom ytterligare en sak gemensamt: de härstammar alla från andra typer av ord, nämligen från ett substantiv (man), ett räkneord (en) respektive ett personligt pronomen (du). Så hur började de tre orden användas generiskt? Den här avhandlingen försöker ge ett svar på den frågan utifrån en undersökning av exempel på orden i texter från ca 1225 till nutid. Genom en kartläggning av i vilka kontexter man, en och du förekommer under denna period omfattande närmare 800 år beskrivs både hur de tre orden har utvecklats och vilka skillnader och likheter det finns mellan de olika förändringar de har genomgått. Dessutom relateras skeendet till liknande utvecklingar i andra språk. Ett intressant resultat av undersökningen är slutsatsen att såväl man och en som du över tid har kommit att förknippas allt mer med talarens egna erfarenheter och synsätt. Därmed börjar orden kunna användas i kontexter i vilka de liknar det personliga pronomenet jag. En sådan förändring har också konstaterats för motsvarande pronomen i andra språk, vilket innebär att vi kan ha att göra med en universell tendens i utvecklingen av generiska pronomen.

En stor del av språkvetenskapen har under lång tid förlitat sig på distinktioner som delar upp språket i två huvudsakliga sidor. Till sådana distinktioner hör langue och parole, som föreslogs av Saussure, sprogbygning och sprogbrug, som föreslogs av Hjelmslev, och competence och performance, som föreslogs av Chomsky. I den här avhandlingen undersöks två sådana sidor av språket: språket som tal och språket som teknik. Dessa två begrepp, som introduceras och utvecklas i avhandlingen, är till skillnad från många liknande begrepp formulerade med ett helhetsbegrepp om språket i åtanke. Syftet är inte att privilegiera ena sidan av språket, utan att visa hur tal och teknik är två språkliga funktionssätt i samverkan, vilka förutsätter varandra inom den språkliga helheten. Begreppen är därtill fenomenologiskt grundade och kommer härmed att förbindas med två olika inställningar till språket: den hermeneutiska inställningen och den grammatiska inställningen. Begreppet om språket som tal och teknik vilar alltså på den evidens som står att finna i den språkliga erfarenheten. Undersökningarna av språket som tal och teknik rör sig över ett stort område och täcker in frågor som traditionellt behandlas inom hermeneutik, grammatik, semantik och pragmatik. Särskild vikt läggs på de olika sorters mening och struktur som finns inom språket och som bör hållas isär för att man ska kunna undersöka språket som helhet på ett systematiskt sätt. Resultaten av undersökningarna sammanfattas till sist i ett helhetsbegrepp om språket.

Studenter som väljer att utbilda sig till ämneslärare i svenska går en flerårig professionsutbildning. Utbildningen ska bidra till studenternas kunskapsutveckling, och de ska tillägna sig både ämneskunskaper och kunskaper om pedagogik, didaktik och metodik. Under en lång ämneslärarutbildning är det rimligt att anta att studenterna förändras och utvecklas både som människor, som blivande lärare och som språkbrukare. I boken Att utbildas till svensklärare i teori och praktik följer författaren fyra lärarstudenter under närmare fem år, och genom ett antal gruppintervjuer undersöker och analyserar författaren lärarstudenternas utveckling till svensklärare. Fokus ligger på deras utveckling i tal, tanke och förhållningssätt till bland annat kunskapssyn, yrkesroll, språkvård, bedömning och elevspråkutveckling. I boken kopplas dessa områden till mer övergripande diskussioner om exempelvis lärarprofessionalism, verksamhetsförlagd utbildning och betygsättning.

Man talar ibland om bildligt språkbruk och bildliga betydelser, men vad är det för något egentligen, mer exakt? I Svenska Akademiens ordbok (SAOB) är många betydelser försedda med etiketten bildl. Faktum är att denna etikett förekommer mer än 40 000 gånger på ordbokens spalter. Trots det är de redaktionella anvisningarna vaga om hur den semantiska analysen av sådant språk ska genomföras. I den här avhandlingen undersöks vad en bildlig betydelse i SAOB är för något – vad döljer sig bakom etiketten bildl.? SAOB är en historisk ordbok som beskriver det svenska språket från 1520-talet fram till våra dagar. Det första bandet av ordboken gavs ut 1898 och det senaste, som sträcker sig t.o.m. ordet vret, kom 2017. Det redaktionella arbetet inleddes alltså långt innan de semantiska teorier som vi diskuterar idag hade hunnit etableras och utvecklas. Trots detta verkar SAOB:s beskrivningsmodell i vissa avseenden ha mycket gemensamt med de teoretiska tankegångar som kommer till uttryck inom den kognitiva semantiken och den konceptuella metaforteorin. Frågan som ställs i avhandlingen är hur väl ordbokens beskrivning av just bildliga betydelser stämmer överens med den kognitiva semantikens ideal. Undersökningen sker både ur ett lexikografiskt perspektiv och ur en mer renodlat teoretisk synvinkel – hur beskrivs bildliga betydelser i ordboken och hur kan de förklaras i teoretiska termer? Är SAOB:s beskrivningsmodell lämpad för att beskriva dem? Resultaten visar att SAOB i sina beskrivningar tar fasta på det faktum som anses vara centralt inom den kognitiva semantiken, nämligen att betydelsevariation är ett gradfenomen utan skarpa gränser. De bildliga betydelserna utgörs t.ex. ofta av s.k. metaftonymier, interaktioner mellan metaforer och metonymier, och dessa kan ofta vara kluriga för ordboksredaktörerna att beskriva. Dessutom verkar de bildliga användningarna variera i bildlighetsstyrka; de kan ha starkare eller svagare koppling till sina bokstavliga grundbetydelser, och de presenteras på ordbokens spalter i varierande utsträckning både inom ramen för huvudbetydelsen och såsom egna, mer självständiga betydelser. Vidare påträffas bland de bildliga användningarna metaforer av samtliga av följande typer: strukturella, ontologiska, orienterande metaforer, personifieringar samt hyperboler. I traditionell konceptuell metaforteori förklaras metaforik i regel som att vi talar om och tänker på något abstrakt i termer av något mer konkret. I SAOB verkar inte detta vara hela sanningen. I nästan samma utsträckning verkar de bildliga användningarna vara minst lika konkreta som sina respektive grundbetydelser. För de ontologiska metaforerna gäller typiskt överföringar av konkreta begrepp till abstrakta domäner. För typen personifiering däremot verkar måldomänen ofta kunna uppfattas som konkret.

Adjunct clauses are typically considered to be strong islands, meaning that they do not permit the formation of certain dependencies into them, such as extraction of a phrase contained in them to a position outside of the island domain. However, extraction from adjuncts has been reported to be possible in Swedish, Norwegian, and Danish, raising questions concerning the permeability of such structures to dependency formation and the factors that may affect such permeability, and the possibility of variation between languages. This dissertation approaches these issues by investigating factors that have been claimed to affect the acceptability of adjunct clause extraction sentences. In a series of acceptability judgment studies, it is shown that the acceptability of sentences involving extraction from adjunct clauses in Swedish is affected by several factors which have also been claimed to be relevant for adjunct clause extraction in English, viz. the degree of semantic coherence between the adjunct and the matrix clause event, the degree of syntactic integration of the adjunct clause, and the grammatical function of the extracted element. However, the studies also provide evidence that Swedish and English differ in that finiteness degrades sentences with extraction from coherent adjuncts in English, but not in Swedish, thus pointing to a possible factor of cross-linguistic variation. The conclusion that multiple factors affect the acceptability of adjunct clause extraction sentences also challenges claims that filler-gap association is suspended in island domains, i.e. that processes whereby the extracted material (the filler) is associated with the position of the gap are not active in syntactic islands. A self-paced reading experiment investigating the real-time processing of extraction from temporal adjuncts in English lends further support to the hypothesis that integrative processes related to dependency formation are active to some degree in adjunct clauses. To the extent that adjunct clauses may be considered islands, the findings presented in this dissertation thus suggest that languages may vary with regard to which factors affect the acceptability of island extraction sentences, and that at least some island structures may be permeable for dependency formation.

När vi läser texter har vi en stark tendens att försöka skapa samband mellan de satser och meningar som bygger upp texten. Om sambanden är otydliga brukar vi hellre sluta oss till möjliga eller sannolika tolkningar av hur textens delar hör ihop, snarare än att konstatera att t.ex. två satser inte har med varandra att göra. I den här avhandlingen åskådliggörs tolknings-principer av det här slaget med utgångspunkt i konstruktionen satsradning. Det syftar på en typ av meningsindelning där två huvudsatser följer varandra utan att skiljas av varken punkt eller konjunktion, t.ex. och eller men. Den här meningen är en satsradning, den innehåller två huvudsatser som bara skils med kommatecken. För det första diskuteras och undersöks satsradning teoretiskt, med fokus på hur betydelse skapas och tolkas i text. För det andra fokuseras bruket av satsradning i gymnasieelevers texter, och bruket sätts i relation till vilka alternativ till satsradning som förekommer i elevtexterna. Resultaten visar bland annat att satsradning är en komplex konstruktion som typiskt fyller vissa specifika funktioner i skrivandet, ofta att fördjupa framställningen i texten._

Satser som Pannkakor är gott och Inrikespolitik är tråkigt är högfrekventa och helt naturliga för vår språkkänsla. De är en del av det svenska språket och vi möter dem dagligen. Från ett språkvetenskapligt perspektiv är de dock häpnadsväckande. Predikativet i sådana exempel har en t-form, som kontrasterar mot subjektets numerus eller genus. Normalt sett får predikativet en form som är kongruent med subjektet, men inte i denna typ av exempel. Varför då? Fenomenet, som idag brukar kallas pannkaksmeningar, uppmärksammades redan 1904 i svenskan och sedan dess har ett stort antal språkvetare studerat fenomenet. Problemet med vad som motiverar den inkongruenta predikativformen inbjuder också till större frågor som hur kongruens fungerar i allmänhet. Analyserna i forskningslitteraturen illustrerar också flera olika antaganden om hur kongruens triggas och vad genus är. Fenomenet tycks dessutom vara sällsynt i världens språk, vilket gör problemet än mer intressant. Min avhandling syftar till att skapa en djupare förståelse av pannkaksmeningarna, genom att studera fenomenet från tre infallsvinklar. För det första granskar jag den rika forskningshistorien utifrån frågor om hur fenomenet avgränsats, beskrivits och förklarats i olika traditioner, samt vilka ideal och bakgrundsföreställningar som kan skönjas. För det andra beskriver jag fenomenet, dels genom att urskilja välgrundade antaganden från den tidigare forskningen, dels genom att göra nya kompletterande undersökningar. För det tredje förklarar jag en central aspekt av fenomenet, nämligen varför den inkongruenta formen förekommer med nakna subjekt som pannkakor men inte med definita subjekt som pannkakorna.

I svenska står objekt oftast långt till höger i satsen, men det är skillnad på objekt och objekt. Vissa kategorier av objekt har nämligen fler placeringsmöjligheter än andra. Pronominella, men inte substantiviska, kan under vissa omständigheter stå före satsadverbial eller före ett subjekt: (1) Jag köpte den inte och (2) Igår hjälpte mig läraren med läxan. Den första placeringsmöjligheten finns i alla de nutida nordiska språken och har tilldragit sig mycket uppmärksamhet inom modern syntaxforskning, där den brukar gå under beteckningen Object Shift. Om man ser 800 år bakåt i svenskans historia upptäcker man att objekt har fler placeringsmöjligheter än de har idag. I fornsvenska, den varietet av svenska som talades och skrevs i Sverige under medeltiden, kan objekt stå direkt före icke-finita verb, vilket innebär att fornsvenska kan ha OV-ledföljd, ungefär så som i nutida tyska. I fornsvenska har forskare också noterat att objekt kan stå före satsadverbial eller före subjekt, men villkoren för dessa två placeringar, som inte verkar vara precis desamma som i nutida svenska, har hittills inte studerats i detalj. Min avhandling syftar till att ur ett historiskt perspektiv utreda villkoren för objektsplacering före satsadverbial samt alternativ inbördes ordning mellan nominala argument, främst mellan objekt och subjekt, men också mellan två objekt i svenska. I denna avhandling redovisas två ingående undersökningar av objektsplacering före negation respektive före subjekt/annat objekt, och resultaten visar att de två aktuella placeringsmöjligheterna inte begränsas så som i nutida svenska, så länge OV-ledföljd är möjlig i språket. Fornsvenska har Object Shift, enligt ungefär samma mönster som nutida svenska, men fornsvenska har också sådan objektsplacering som i litteraturen om nutida tyska brukar gå under beteckningen German Scrambling, om än i mer begränsad utsträckning än i nutida tyska.

Svenska Akademiens ordbok (SAOB) beskriver ord i det svenska språket från 1520-talet fram till våra dagar. Stort utrymme ägnas åt ordens betydelser och hur dessa har förändrats och utvecklats genom tiderna. Ett vanligt sätt i ordböcker att ange hur en betydelse är relaterad till en annan är genom etiketter eller definitionsformler av typen överförd användning, bildligt osv. Detta gäller även i SAOB, och det här slaget av semantiska etiketter är väldigt frekvent i ordbokens spalter. Men trots riklig förekomst i ordboken är det inte helt givet vad det egentligen är som etiketterna betecknar – inte för ordboksanvändaren som ska förstå och tillgodogöra sig de lexikografiska beskrivningarna, men inte heller för ordboksredaktörerna som ska utföra de semantiska analyserna och beskriva ordanvänd-ningarna. I den här avhandlingen studeras de fem definitionsformlerna bildlig, oegentlig, utvidgad, allmännare och överförd användning, som tillsammans förekommer mer än 75 000 gånger i SAOB:s definitionstext, med målet att ta reda på hur de egentligen används och vad det är för något i språket som de betecknar. Formlerna och de beskrivna betydelser som de betecknar granskas med olika metoder och ur olika synvinklar. Ur ett lexikografiskt perspektiv undersöks på vilka sätt de etiketterade betydelserna och specialanvändningarna i ordboken beskrivs, och utifrån semantisk teori, i synnerhet kognitiv semantik, studeras vilka semantiska drag och processer i språket det är som formlerna betecknar. Totalt genomförs fem olika delstudier för var och en av formlerna. Syftet med undersökningen är för det första att undersöka hur resonemangen som förs i den semantikteoretiska litteraturen kan föra det lexikografiska arbetet framåt. För det andra – och ur motsatt perspektiv – är syftet att ta reda på vad vi kan lära oss om betydelseutveckling och semantiska förändringsmekanismer genom att studera SAOB:s definitioner.

Främmande inflytande på svenska språket Konferensen Svenska språkets historia hölls för sextonde gången i Lund i november 2021. Det var tredje gången konferensen avhölls i Lund. Konferensen hade p.g.a. pandemin blivit uppskjuten inte mindre än två gånger, men när den äntligen hölls var den välbesökt av många konferenshungriga språkhistoriker. Tema för konferensen var Främmande inflytande på talad och skriven svenska, och för detta syfte hade vi tre plenarföredragshållare: Roger Andersson, Charlotta af Hällström-Reijonen samt Stefan Mähl. Dessa talade om latinskt inflytande, språkmöten i Finland respektive lågtyska och lågtyskt inflytande på svenskan. Dessa tre föredrag inleder denna konferensvolym. Konferensen var emellertid öppen även för föredrag utanför temat, och sammanlagt hölls ett fyrtital sektionsföredrag. Som vanligt har flera av föredragshållarna valt att inte skicka in ett artikelbidrag, eller i något fall dra tillbaka inskickade bidrag. Kanske är denna andel större denna gång p.g.a. att konferensen fick skjutas upp 1 ½ år. I denna volym presenteras utöver plenarföredragen 15 av sektionsföredrag, och de står i bokstavsordning efter plenarföredragen. Konferensen bekostades till största delen av Birgit Rausing Language Programme, och denna donation har också bekostat merparten av utgivningen av denna bok. När konferensen fick skjutas upp bistod Svenska Akademien beredvilligt med ett bidrag till fördyringarna av konferensen. Boken har genomgått bedömning av bidragen, och redigeringen har ombesörjts av Lars-Olof Delsing och Bo-A. Wendt i Lund.

Förmågan att navigera mellan olika nyanser av uppmaningar är en komplex färdighet som utvecklas över tid. Vi lär oss gradvis att skilja mellan när det är lämpligt att vara direkt eller mer försiktig i vår kommunikation. Ett litet barn kanske initialt svarar Nej på den indirekta uppmaningen Vill du stänga dörren i tron att yttrandet är en fråga. Så småningom kommer barnet dock att lära sig att tolka den typen av yttranden som artiga uppmaningar och själv lära sig att använda dessa när det är passande. Skillnaden mellan att uttrycka sig rakt på sak och mer indirekt är starkt influerad av kulturella faktorer och kan variera betydligt mellan olika språk, samhällen och kulturer. Det krävs en god språklig förmåga om man ska kunna tolka subtila nyanser i uppmaningar, förstå implicita budskap och anpassa sin egen språkproduktion efter kontextens krav. Denna avhandling fördjupar sig i den komplexa dynamiken mellan språk och handling i en idrottspedagogisk kontext, med särskilt fokus på uppmaningars funktion och variation. Genom en djupgående analys av autentiskt talspråk från en lärare i Idrott och hälsa under ett helt läsår utmanas och utvecklas den traditionella förståelsen av uppmaningar. Genom att integrera pragmatisk teori, interaktionell lingvistik och systemisk-funktionell lingvistik belyser avhandlingen hur uppmaningar kan variera i direkthet, modalitet och illokutionär kraft. Resultaten visar bland annat att uppmaningar i idrottsundervisning inte enbart är raka anvisningar, utan snarare subtila språkhandlingar som formas av den specifika kontexten och av relationen mellan lärare och elev. Direkthetsskalan som introduceras i avhandlingen erbjuder ett effektivt verktyg för att analysera och anpassa uppmaningar efter olika kontextuella behov.

Abstract This dissertation investigates the development of the main Danish modal particles jo, sgu, skam, nu, da, vel, nok and vist. In Modern Danish, these particles express contextualization instructions, that is, they express how the utterance relates to the interactive context. In addition to this common content core, they also share several expression features: they cannot be placed in the pre-field, they occupy the left-most adverbial position in the middle field, they are obligatorily stressless, and they cannot constitute an answer alone. Finally, the modal particles are structured in subparadigms whose members share a common semantic core and have the same topological position relative to other modal particles. The aim of this dissertation is to trace the development of these modal particles. When do the modal particles emerge, what meanings constitute their source meanings, and how can the transitions to the new meanings be explained? In addition to this, I examine how the semantic changes correlate with topological changes and with grammaticalization. Furthermore, I investigate the emergence of the modal particle paradigm as a whole and present a mechanism for the paradigmatic integration of new modal particles. I argue that already existing modal particles facilitate the emergence of new modal particles based on analogy. This contributes to their semantic and formal alignment resulting in the emergence of the paradigmatic structure. My analysis of the development of the modal particles primarily follows a qualitative approach: I identify contexts that indicate the conventional status of new meanings by ruling out older meanings or meanings already reckoned with. Additionally, I reconstruct the meaning of the modal particle etymons based on information from historical dictionaries, translations and language comparison. The results of the dissertation indicate that jo is the oldest modal particle, which begins to occur in the 16th century. This modal particle emerges based on a temporal meaning ‘always’ in argumentative bridging contexts as well as language contact with Middle Low German and Early New High German as a case of contact-induced grammaticalization. I argue that this modal particle constitutes the proto-modal particle, and that it facilitates the emergence of other modal particles by analogy. For the remaining modal particles, similar argumentative bridging contexts can be identified, and language contact appears to play a role a recurring role. I argue that the development of the Danish modal particles can only be understood in an analysis that combines the perspective of the individual modal particle with that of the emerging paradigm as a whole.

Den här boken handlar om de lexikogrammatiska förutsättningarna för välfungerande och rimligt lättillgängliga inhemska lagtexter och översatta EU-rättsakter och -domar. Bokens huvudtes är att språkformen i bägge fallen måste grundas på skriftlighet, dvs. på ett kvalificerat bruk av hela det formella skriftspråkets konstruktionsregister och med strikt tillämpning av dess generella normsystem. Boken vänder sig därmed emot de krav på muntlig enkelhet och ledigt språkbruk som i det längsta präglade de svenska reaktionerna på millennieskiftets översatta EU-rättsakter och domar. Dessa klarspråkskrav – ”den svenska modellen för begripliga lagtexter” – gick ut på att klara och begripliga lagtexter förutsätter en språkgestaltning som så långt möjligt undviker det formella skriftspråkets specifika konstruktioner, till exempel passiv konstruktion, nominalisering och tunga innehållsadverbial i mittfältet. I boken visas att denna ståndpunkt är ohållbar både empiriskt och genreteoretiskt. I själva verket kan den ha utgjort ett avgörande hinder för en rationell hantering av problemen kring svenska EU-rättsakter och domar. Analysarbetet grundas på en funktionellt baserad beskrivning av den mera formella sakprosans konstruktionsregister, med särskilt fokus på lagspråkets generella uttrycksbehov och de enskilda konstruktionernas potential att bidra till tydliga och rimligt lättillgängliga meningsstrukturer. I bokens avslutande del sker bland annat en jämförelse mellan språkformen i millennieskiftets svenska och danska EU-översättningar.

This study discusses subordination in Swedish from the perspective of three construction types that involve clauses that have traditionally been notoriously difficult to classify as unambiguous main or subordinate clauses: “embedded V2”-constructions, direct speech constructions, and exclamatives. A general hypothesis regarding subordination and ”superordination” is proposed: The Highest Force Hypothesis. The formulation of this hypothesis draws on seminal work by den Besten (1983) and it is argued that the status of a Swedish clause as main or subordinate is directly linked to the position of the finite verb; verb movement takes place in main clauses, but not in subordinate clauses. Such a proposal naturally raises a number of questions that are discussed in this work. It is shown that the hierarchical status of the clauses involved in the three constructions, “embedded V2”-clauses, direct speech, and exclamatives, can be given a unified account within the framework of The Highest Force Hypothesis. An important point in the proposed analysis is that certain alleged hypotactic relations are better viewed as textual relations holding between syntactically independent main clauses. The overarching aim of the study is to obtain a deeper understanding of superand subordination on a general level and the The Highest Force Hypothesis is applied not only to clauses, but also to nonclausal structures.

Lund fick liksom Uppsala sin första professur i nordiska språk år 1858. En institution i modern mening etablerades först ett knappt hundratal år senare. Professorerna förkroppsligade länge sina ämnen. Denna bok om nordister och nordistik i Lund från 1860-talet till 1930-talet handlar därför i första hand om professorerna: Theodor Wisén, Knut F. Söderwall, Axel Kock, Elof Hellquist och Emil Olson. Hurdana var de som människor och vad uträttade de som vetenskapsmän? Här ska tyngdpunkten läggas vid deras forskning, betraktad med både samtidens och eftervärldens perspektiv. Framställningen inleds med en skiss av ämnets organisatoriska ramar och av grundbildningens traditioner under de decennier då de fem professorerna verkade. Ulf Teleman är professor emeritus i svenska språket vid Lunds universitet.

Sedan 1963 har det vid olika universitet i Sverige och Finland regelbundet arrangerats sammankomster för svenskans beskrivning. Forskningsprojekt och forskningsresultat om svenska språket har presenterats och diskuterats. Den trettiofjärde sammankomsten ägde rum den 22–24 oktober 2014 på Språk- och litteraturcentrum i Lund. Temat var Svenskan i teori och praktiker. Konferensen samlade ca 150 deltagare till 88 presentationer – plenarföredrag, workshoppar och sektionsföredrag. I denna volym publiceras två av plenarföredragen och 30 av föredragen från sektioner och workshoppar. Som värd för konferensen stod svenskämnena och allmän språkvetenskap på Språk- och litteraturcentrum vid Lunds universitet.

Under 1970-talet behandlade flera språkvetenskapliga studier ordförståelse i ett demokratiskt perspektiv. Det handlade framför allt om inkludering och tillgång till samhällets olika funktioner. I den studie som redovisas här anknyter författarna till denna diskussion genom att redovisa en undersökning av hur ordförståelsen i högskoleprovet har förändrats över tid. Studien rör perioden 2000–2011. Perioden är intressant på flera sätt, inte minst för att den första internetgenerationen då tog steget ut från skolans värld. Studien visar bland annat att klyftan i ordförståelse mellan provdeltagare från olika åldersgrupper och med olika utbildningsnivå växer. Författarna diskuterar också vilken roll ordens frekvens i olika genrer och ordens ursprung spelar för de påvisade förändringarna i ordförståelse och kopplar i diskussionen till den revolution i läsvanor som de senaste decenniernas digitalisering fört med sig. Anna W Gustafsson är docent i svenska språket vid Lunds universitet och David Håkansson är docent i nordiska språk vid Uppsala universitet.

När vi människor talar vill vi ibland ange att det vi säger gäller folk i allmänhet eller vem som helst. Ett sätt att signalera detta är att använda det generiska pronomenet man: Man kan inte lära gamla hundar att sitta. Man är ett mycket vanligt ord i svenska idag, och det används inte bara för att syfta på människor i allmänhet, utan också för att hänvisa till personer tillhörande en viss grupp eller av talaren i yttranden om sig själv. Men man är inte det enda generiska pronomenet i svenska. Också en och du kan användas på liknande sätt. Förutom liknande användningsområden har dessa tre ord dessutom ytterligare en sak gemensamt: de härstammar alla från andra typer av ord, nämligen från ett substantiv (man), ett räkneord (en) respektive ett personligt pronomen (du). Så hur började de tre orden användas generiskt? Den här avhandlingen försöker ge ett svar på den frågan utifrån en undersökning av exempel på orden i texter från ca 1225 till nutid. Genom en kartläggning av i vilka kontexter man, en och du förekommer under denna period omfattande närmare 800 år beskrivs både hur de tre orden har utvecklats och vilka skillnader och likheter det finns mellan de olika förändringar de har genomgått. Dessutom relateras skeendet till liknande utvecklingar i andra språk. Ett intressant resultat av undersökningen är slutsatsen att såväl man och en som du över tid har kommit att förknippas allt mer med talarens egna erfarenheter och synsätt. Därmed börjar orden kunna användas i kontexter i vilka de liknar det personliga pronomenet jag. En sådan förändring har också konstaterats för motsvarande pronomen i andra språk, vilket innebär att vi kan ha att göra med en universell tendens i utvecklingen av generiska pronomen.

En stor del av språkvetenskapen har under lång tid förlitat sig på distinktioner som delar upp språket i två huvudsakliga sidor. Till sådana distinktioner hör langue och parole, som föreslogs av Saussure, sprogbygning och sprogbrug, som föreslogs av Hjelmslev, och competence och performance, som föreslogs av Chomsky. I den här avhandlingen undersöks två sådana sidor av språket: språket som tal och språket som teknik. Dessa två begrepp, som introduceras och utvecklas i avhandlingen, är till skillnad från många liknande begrepp formulerade med ett helhetsbegrepp om språket i åtanke. Syftet är inte att privilegiera ena sidan av språket, utan att visa hur tal och teknik är två språkliga funktionssätt i samverkan, vilka förutsätter varandra inom den språkliga helheten. Begreppen är därtill fenomenologiskt grundade och kommer härmed att förbindas med två olika inställningar till språket: den hermeneutiska inställningen och den grammatiska inställningen. Begreppet om språket som tal och teknik vilar alltså på den evidens som står att finna i den språkliga erfarenheten. Undersökningarna av språket som tal och teknik rör sig över ett stort område och täcker in frågor som traditionellt behandlas inom hermeneutik, grammatik, semantik och pragmatik. Särskild vikt läggs på de olika sorters mening och struktur som finns inom språket och som bör hållas isär för att man ska kunna undersöka språket som helhet på ett systematiskt sätt. Resultaten av undersökningarna sammanfattas till sist i ett helhetsbegrepp om språket.

Studenter som väljer att utbilda sig till ämneslärare i svenska går en flerårig professionsutbildning. Utbildningen ska bidra till studenternas kunskapsutveckling, och de ska tillägna sig både ämneskunskaper och kunskaper om pedagogik, didaktik och metodik. Under en lång ämneslärarutbildning är det rimligt att anta att studenterna förändras och utvecklas både som människor, som blivande lärare och som språkbrukare. I boken Att utbildas till svensklärare i teori och praktik följer författaren fyra lärarstudenter under närmare fem år, och genom ett antal gruppintervjuer undersöker och analyserar författaren lärarstudenternas utveckling till svensklärare. Fokus ligger på deras utveckling i tal, tanke och förhållningssätt till bland annat kunskapssyn, yrkesroll, språkvård, bedömning och elevspråkutveckling. I boken kopplas dessa områden till mer övergripande diskussioner om exempelvis lärarprofessionalism, verksamhetsförlagd utbildning och betygsättning.

Man talar ibland om bildligt språkbruk och bildliga betydelser, men vad är det för något egentligen, mer exakt? I Svenska Akademiens ordbok (SAOB) är många betydelser försedda med etiketten bildl. Faktum är att denna etikett förekommer mer än 40 000 gånger på ordbokens spalter. Trots det är de redaktionella anvisningarna vaga om hur den semantiska analysen av sådant språk ska genomföras. I den här avhandlingen undersöks vad en bildlig betydelse i SAOB är för något – vad döljer sig bakom etiketten bildl.? SAOB är en historisk ordbok som beskriver det svenska språket från 1520-talet fram till våra dagar. Det första bandet av ordboken gavs ut 1898 och det senaste, som sträcker sig t.o.m. ordet vret, kom 2017. Det redaktionella arbetet inleddes alltså långt innan de semantiska teorier som vi diskuterar idag hade hunnit etableras och utvecklas. Trots detta verkar SAOB:s beskrivningsmodell i vissa avseenden ha mycket gemensamt med de teoretiska tankegångar som kommer till uttryck inom den kognitiva semantiken och den konceptuella metaforteorin. Frågan som ställs i avhandlingen är hur väl ordbokens beskrivning av just bildliga betydelser stämmer överens med den kognitiva semantikens ideal. Undersökningen sker både ur ett lexikografiskt perspektiv och ur en mer renodlat teoretisk synvinkel – hur beskrivs bildliga betydelser i ordboken och hur kan de förklaras i teoretiska termer? Är SAOB:s beskrivningsmodell lämpad för att beskriva dem? Resultaten visar att SAOB i sina beskrivningar tar fasta på det faktum som anses vara centralt inom den kognitiva semantiken, nämligen att betydelsevariation är ett gradfenomen utan skarpa gränser. De bildliga betydelserna utgörs t.ex. ofta av s.k. metaftonymier, interaktioner mellan metaforer och metonymier, och dessa kan ofta vara kluriga för ordboksredaktörerna att beskriva. Dessutom verkar de bildliga användningarna variera i bildlighetsstyrka; de kan ha starkare eller svagare koppling till sina bokstavliga grundbetydelser, och de presenteras på ordbokens spalter i varierande utsträckning både inom ramen för huvudbetydelsen och såsom egna, mer självständiga betydelser. Vidare påträffas bland de bildliga användningarna metaforer av samtliga av följande typer: strukturella, ontologiska, orienterande metaforer, personifieringar samt hyperboler. I traditionell konceptuell metaforteori förklaras metaforik i regel som att vi talar om och tänker på något abstrakt i termer av något mer konkret. I SAOB verkar inte detta vara hela sanningen. I nästan samma utsträckning verkar de bildliga användningarna vara minst lika konkreta som sina respektive grundbetydelser. För de ontologiska metaforerna gäller typiskt överföringar av konkreta begrepp till abstrakta domäner. För typen personifiering däremot verkar måldomänen ofta kunna uppfattas som konkret.

Adjunct clauses are typically considered to be strong islands, meaning that they do not permit the formation of certain dependencies into them, such as extraction of a phrase contained in them to a position outside of the island domain. However, extraction from adjuncts has been reported to be possible in Swedish, Norwegian, and Danish, raising questions concerning the permeability of such structures to dependency formation and the factors that may affect such permeability, and the possibility of variation between languages. This dissertation approaches these issues by investigating factors that have been claimed to affect the acceptability of adjunct clause extraction sentences. In a series of acceptability judgment studies, it is shown that the acceptability of sentences involving extraction from adjunct clauses in Swedish is affected by several factors which have also been claimed to be relevant for adjunct clause extraction in English, viz. the degree of semantic coherence between the adjunct and the matrix clause event, the degree of syntactic integration of the adjunct clause, and the grammatical function of the extracted element. However, the studies also provide evidence that Swedish and English differ in that finiteness degrades sentences with extraction from coherent adjuncts in English, but not in Swedish, thus pointing to a possible factor of cross-linguistic variation. The conclusion that multiple factors affect the acceptability of adjunct clause extraction sentences also challenges claims that filler-gap association is suspended in island domains, i.e. that processes whereby the extracted material (the filler) is associated with the position of the gap are not active in syntactic islands. A self-paced reading experiment investigating the real-time processing of extraction from temporal adjuncts in English lends further support to the hypothesis that integrative processes related to dependency formation are active to some degree in adjunct clauses. To the extent that adjunct clauses may be considered islands, the findings presented in this dissertation thus suggest that languages may vary with regard to which factors affect the acceptability of island extraction sentences, and that at least some island structures may be permeable for dependency formation.

När vi läser texter har vi en stark tendens att försöka skapa samband mellan de satser och meningar som bygger upp texten. Om sambanden är otydliga brukar vi hellre sluta oss till möjliga eller sannolika tolkningar av hur textens delar hör ihop, snarare än att konstatera att t.ex. två satser inte har med varandra att göra. I den här avhandlingen åskådliggörs tolknings-principer av det här slaget med utgångspunkt i konstruktionen satsradning. Det syftar på en typ av meningsindelning där två huvudsatser följer varandra utan att skiljas av varken punkt eller konjunktion, t.ex. och eller men. Den här meningen är en satsradning, den innehåller två huvudsatser som bara skils med kommatecken. För det första diskuteras och undersöks satsradning teoretiskt, med fokus på hur betydelse skapas och tolkas i text. För det andra fokuseras bruket av satsradning i gymnasieelevers texter, och bruket sätts i relation till vilka alternativ till satsradning som förekommer i elevtexterna. Resultaten visar bland annat att satsradning är en komplex konstruktion som typiskt fyller vissa specifika funktioner i skrivandet, ofta att fördjupa framställningen i texten._

Satser som Pannkakor är gott och Inrikespolitik är tråkigt är högfrekventa och helt naturliga för vår språkkänsla. De är en del av det svenska språket och vi möter dem dagligen. Från ett språkvetenskapligt perspektiv är de dock häpnadsväckande. Predikativet i sådana exempel har en t-form, som kontrasterar mot subjektets numerus eller genus. Normalt sett får predikativet en form som är kongruent med subjektet, men inte i denna typ av exempel. Varför då? Fenomenet, som idag brukar kallas pannkaksmeningar, uppmärksammades redan 1904 i svenskan och sedan dess har ett stort antal språkvetare studerat fenomenet. Problemet med vad som motiverar den inkongruenta predikativformen inbjuder också till större frågor som hur kongruens fungerar i allmänhet. Analyserna i forskningslitteraturen illustrerar också flera olika antaganden om hur kongruens triggas och vad genus är. Fenomenet tycks dessutom vara sällsynt i världens språk, vilket gör problemet än mer intressant. Min avhandling syftar till att skapa en djupare förståelse av pannkaksmeningarna, genom att studera fenomenet från tre infallsvinklar. För det första granskar jag den rika forskningshistorien utifrån frågor om hur fenomenet avgränsats, beskrivits och förklarats i olika traditioner, samt vilka ideal och bakgrundsföreställningar som kan skönjas. För det andra beskriver jag fenomenet, dels genom att urskilja välgrundade antaganden från den tidigare forskningen, dels genom att göra nya kompletterande undersökningar. För det tredje förklarar jag en central aspekt av fenomenet, nämligen varför den inkongruenta formen förekommer med nakna subjekt som pannkakor men inte med definita subjekt som pannkakorna.

I svenska står objekt oftast långt till höger i satsen, men det är skillnad på objekt och objekt. Vissa kategorier av objekt har nämligen fler placeringsmöjligheter än andra. Pronominella, men inte substantiviska, kan under vissa omständigheter stå före satsadverbial eller före ett subjekt: (1) Jag köpte den inte och (2) Igår hjälpte mig läraren med läxan. Den första placeringsmöjligheten finns i alla de nutida nordiska språken och har tilldragit sig mycket uppmärksamhet inom modern syntaxforskning, där den brukar gå under beteckningen Object Shift. Om man ser 800 år bakåt i svenskans historia upptäcker man att objekt har fler placeringsmöjligheter än de har idag. I fornsvenska, den varietet av svenska som talades och skrevs i Sverige under medeltiden, kan objekt stå direkt före icke-finita verb, vilket innebär att fornsvenska kan ha OV-ledföljd, ungefär så som i nutida tyska. I fornsvenska har forskare också noterat att objekt kan stå före satsadverbial eller före subjekt, men villkoren för dessa två placeringar, som inte verkar vara precis desamma som i nutida svenska, har hittills inte studerats i detalj. Min avhandling syftar till att ur ett historiskt perspektiv utreda villkoren för objektsplacering före satsadverbial samt alternativ inbördes ordning mellan nominala argument, främst mellan objekt och subjekt, men också mellan två objekt i svenska. I denna avhandling redovisas två ingående undersökningar av objektsplacering före negation respektive före subjekt/annat objekt, och resultaten visar att de två aktuella placeringsmöjligheterna inte begränsas så som i nutida svenska, så länge OV-ledföljd är möjlig i språket. Fornsvenska har Object Shift, enligt ungefär samma mönster som nutida svenska, men fornsvenska har också sådan objektsplacering som i litteraturen om nutida tyska brukar gå under beteckningen German Scrambling, om än i mer begränsad utsträckning än i nutida tyska.

Svenska Akademiens ordbok (SAOB) beskriver ord i det svenska språket från 1520-talet fram till våra dagar. Stort utrymme ägnas åt ordens betydelser och hur dessa har förändrats och utvecklats genom tiderna. Ett vanligt sätt i ordböcker att ange hur en betydelse är relaterad till en annan är genom etiketter eller definitionsformler av typen överförd användning, bildligt osv. Detta gäller även i SAOB, och det här slaget av semantiska etiketter är väldigt frekvent i ordbokens spalter. Men trots riklig förekomst i ordboken är det inte helt givet vad det egentligen är som etiketterna betecknar – inte för ordboksanvändaren som ska förstå och tillgodogöra sig de lexikografiska beskrivningarna, men inte heller för ordboksredaktörerna som ska utföra de semantiska analyserna och beskriva ordanvänd-ningarna. I den här avhandlingen studeras de fem definitionsformlerna bildlig, oegentlig, utvidgad, allmännare och överförd användning, som tillsammans förekommer mer än 75 000 gånger i SAOB:s definitionstext, med målet att ta reda på hur de egentligen används och vad det är för något i språket som de betecknar. Formlerna och de beskrivna betydelser som de betecknar granskas med olika metoder och ur olika synvinklar. Ur ett lexikografiskt perspektiv undersöks på vilka sätt de etiketterade betydelserna och specialanvändningarna i ordboken beskrivs, och utifrån semantisk teori, i synnerhet kognitiv semantik, studeras vilka semantiska drag och processer i språket det är som formlerna betecknar. Totalt genomförs fem olika delstudier för var och en av formlerna. Syftet med undersökningen är för det första att undersöka hur resonemangen som förs i den semantikteoretiska litteraturen kan föra det lexikografiska arbetet framåt. För det andra – och ur motsatt perspektiv – är syftet att ta reda på vad vi kan lära oss om betydelseutveckling och semantiska förändringsmekanismer genom att studera SAOB:s definitioner.

Främmande inflytande på svenska språket Konferensen Svenska språkets historia hölls för sextonde gången i Lund i november 2021. Det var tredje gången konferensen avhölls i Lund. Konferensen hade p.g.a. pandemin blivit uppskjuten inte mindre än två gånger, men när den äntligen hölls var den välbesökt av många konferenshungriga språkhistoriker. Tema för konferensen var Främmande inflytande på talad och skriven svenska, och för detta syfte hade vi tre plenarföredragshållare: Roger Andersson, Charlotta af Hällström-Reijonen samt Stefan Mähl. Dessa talade om latinskt inflytande, språkmöten i Finland respektive lågtyska och lågtyskt inflytande på svenskan. Dessa tre föredrag inleder denna konferensvolym. Konferensen var emellertid öppen även för föredrag utanför temat, och sammanlagt hölls ett fyrtital sektionsföredrag. Som vanligt har flera av föredragshållarna valt att inte skicka in ett artikelbidrag, eller i något fall dra tillbaka inskickade bidrag. Kanske är denna andel större denna gång p.g.a. att konferensen fick skjutas upp 1 ½ år. I denna volym presenteras utöver plenarföredragen 15 av sektionsföredrag, och de står i bokstavsordning efter plenarföredragen. Konferensen bekostades till största delen av Birgit Rausing Language Programme, och denna donation har också bekostat merparten av utgivningen av denna bok. När konferensen fick skjutas upp bistod Svenska Akademien beredvilligt med ett bidrag till fördyringarna av konferensen. Boken har genomgått bedömning av bidragen, och redigeringen har ombesörjts av Lars-Olof Delsing och Bo-A. Wendt i Lund.

Förmågan att navigera mellan olika nyanser av uppmaningar är en komplex färdighet som utvecklas över tid. Vi lär oss gradvis att skilja mellan när det är lämpligt att vara direkt eller mer försiktig i vår kommunikation. Ett litet barn kanske initialt svarar Nej på den indirekta uppmaningen Vill du stänga dörren i tron att yttrandet är en fråga. Så småningom kommer barnet dock att lära sig att tolka den typen av yttranden som artiga uppmaningar och själv lära sig att använda dessa när det är passande. Skillnaden mellan att uttrycka sig rakt på sak och mer indirekt är starkt influerad av kulturella faktorer och kan variera betydligt mellan olika språk, samhällen och kulturer. Det krävs en god språklig förmåga om man ska kunna tolka subtila nyanser i uppmaningar, förstå implicita budskap och anpassa sin egen språkproduktion efter kontextens krav. Denna avhandling fördjupar sig i den komplexa dynamiken mellan språk och handling i en idrottspedagogisk kontext, med särskilt fokus på uppmaningars funktion och variation. Genom en djupgående analys av autentiskt talspråk från en lärare i Idrott och hälsa under ett helt läsår utmanas och utvecklas den traditionella förståelsen av uppmaningar. Genom att integrera pragmatisk teori, interaktionell lingvistik och systemisk-funktionell lingvistik belyser avhandlingen hur uppmaningar kan variera i direkthet, modalitet och illokutionär kraft. Resultaten visar bland annat att uppmaningar i idrottsundervisning inte enbart är raka anvisningar, utan snarare subtila språkhandlingar som formas av den specifika kontexten och av relationen mellan lärare och elev. Direkthetsskalan som introduceras i avhandlingen erbjuder ett effektivt verktyg för att analysera och anpassa uppmaningar efter olika kontextuella behov.

Abstract This dissertation investigates the development of the main Danish modal particles jo, sgu, skam, nu, da, vel, nok and vist. In Modern Danish, these particles express contextualization instructions, that is, they express how the utterance relates to the interactive context. In addition to this common content core, they also share several expression features: they cannot be placed in the pre-field, they occupy the left-most adverbial position in the middle field, they are obligatorily stressless, and they cannot constitute an answer alone. Finally, the modal particles are structured in subparadigms whose members share a common semantic core and have the same topological position relative to other modal particles. The aim of this dissertation is to trace the development of these modal particles. When do the modal particles emerge, what meanings constitute their source meanings, and how can the transitions to the new meanings be explained? In addition to this, I examine how the semantic changes correlate with topological changes and with grammaticalization. Furthermore, I investigate the emergence of the modal particle paradigm as a whole and present a mechanism for the paradigmatic integration of new modal particles. I argue that already existing modal particles facilitate the emergence of new modal particles based on analogy. This contributes to their semantic and formal alignment resulting in the emergence of the paradigmatic structure. My analysis of the development of the modal particles primarily follows a qualitative approach: I identify contexts that indicate the conventional status of new meanings by ruling out older meanings or meanings already reckoned with. Additionally, I reconstruct the meaning of the modal particle etymons based on information from historical dictionaries, translations and language comparison. The results of the dissertation indicate that jo is the oldest modal particle, which begins to occur in the 16th century. This modal particle emerges based on a temporal meaning ‘always’ in argumentative bridging contexts as well as language contact with Middle Low German and Early New High German as a case of contact-induced grammaticalization. I argue that this modal particle constitutes the proto-modal particle, and that it facilitates the emergence of other modal particles by analogy. For the remaining modal particles, similar argumentative bridging contexts can be identified, and language contact appears to play a role a recurring role. I argue that the development of the Danish modal particles can only be understood in an analysis that combines the perspective of the individual modal particle with that of the emerging paradigm as a whole.