Kronisk sjukdom

»En gripande, stark och oförglömlig bok.« Agneta Norrgård

»Oerhört gripande & omskakande.« Svenska Dagbladet

»En storslagen skildring av vad det innebär att vara människa. Att finnas till - och veta om att det inte är för evigt.« Norrköpings Tidningar

Ulla-Carin Lindquists ansikte syntes varje vecka i hem över hela Sverige. Hon var journalist och nyhetsankare på Rapport. När hon vid femtio års ålder drabbades av den aggressiva nervsjukdomen ALS - ett dödsbesked - var hon på höjden av sin karriär. Ro utan åror är en alltigenom drabbande skildring av att mitt i livet få beskedet att livet snart är slut. Denna utgåva innehåller även ett nyskrivet efterord av författarens fyra barn.

ULLA-CARIN LINDQUIST [1953-2004] var en svensk journalist som bland annat arbetade för SR och SVT. 2003 drabbades hon av nervsjukdomen ALS och började skriva på det som skulle bli Ro utan åror.

»Författaren skriver mjukt och innerligt, skarpt och vässat. I vrede och stor sorg, i djup glädje. Känsloladdat och fullkomligt osentimentalt.« Upsala Nya Tidning

»En mycket läsvärd och lättläst bok som påminner om att man inte kan ta livet för givet och att vi inte vet vad framtiden för med sig.« Betyg: 4 av 5 - Marianne Ericson, BTJ

Bekänna färg: leva med vitiligo i hud, blick och vardag är både en kunskapskälla och en berättelse – den förklarar vad vitiligo är och vilka behandlingar som finns, visar hur de vita fläckarna tar plats i samhället och skildrar hur det är att leva med en hud som förändras och betraktas. Här möts medicinska fakta och personliga reflektioner i en tillgänglig och engagerande form.

Bekänna färg ger stöd, förståelse och nya perspektiv till den som själv har vitiligo, till anhöriga och till alla som vill förstå mer om en sjukdom som påverkar hur vi ser på oss själva, hur andra ser på oss, och hur vi blir bemötta i vardagen.

Bekänna färg är den första svenska boken om vitiligo – en sjukdom som förändrar hudens färg men också människors liv.

Anna Ringberg, född 1980, har tidigare utgivit tre romaner, senast Verket (2024), som hyllats i bland annat DN och SVT:s Go’kväll. Bekänna färg är hennes första fackbok, där hon utifrån egna erfarenheter berättar lättillgängligt, engagerande och insiktsfullt om hur det är att leva med vitiligo sedan barnsben men också ger en utförlig och tydlig skildring av sjukdomen i ett bredare och allmänt perspektiv. Om Anna Ringbergs författarskap har den hyllade norska författaren Ingvild H. Rishøi sagt: ”Varför pratar inte alla om Anna Ringberg, hela tiden? Det borde de!”

De var tolv, och bästisar, när Henrik dog. Men vad var det egentligen som hände? Andreas Ekström är livshotande sjuk. Han väntar på en ny lever, men telefonen vägrar ringa och det finns tid att tänka. Att tänka på Henrik. Andreas bestämmer sig för att följa varje tråd till slut. Vittnesmålen, förundersökningsprotokollet, journalerna. För att se om det går att hålla Henrik vid liv. Alla detaljer har han inte – och nu kan det egna livet ta slut vilken dag som helst. Att dö utan att veta är otänkbart.

Två pojkar representerar ett nytt steg i Andreas Ekströms författarskap. Det är en berättelse om sorg och sjukdom, vänskap och förlust, skriven med stilistisk precision och obarmhärtighet."Så vem ska läsa Ekströms berättelse? Vi som söker en litteratur som är något annat än underhållning, autofiktiva excesser eller experimentprosa i åstundan av de fina priserna. Vi som vet att litteratur kan vara så mycket mer."Svenska Dagbladet"Bokens tonfall är lätt, nästan kåserande. Det är nog därför den drabbar så hårt. Läsaren luras att sänka garden, och så kommer den här och var, när man minst anar det: den vanvettiga sorgen över Henrik."Göteborgs-Posten"Det är en bok som i sin skarpa genomlysning rymmer mycket outtalad smärta. Allt är synligt, som det är synligt i en läkarjournal, i en röntgenbild, på en karta och under en operation. Det är blottlagt, sant rentav."Expressen"Den klara prosan, det återhållsamma språket får mig stundtals att tänka på de riktigt namnkunniga i genren, som Joan Didion eller Jenny Diski."Sydsvenskan

Andreas Ekström (född 1975) är journalist, författare och en av landets mestetablerade talare. Han har givit ut flera böcker på Weyler förlag, däribland Google-koden (2010) och senast essäboken Att hitta (2018). Han är uppvuxen i Kungsbacka och bor idag i Lund.

”Det här är en märklig och märkvärdig bok. Jag har faktiskt aldrig läst något liknande.

Den är märkvärdig i ordets grundbetydelse, det vill säga ’värd att lägga märke till’. Eller med andra ord: värd att läsa. Jag skulle drista mig att säga att den är nödvändig att läsa. Åtminstone för den som någon gång funderat på det som ofta rubriceras som ’lidandets problem’: Varför drabbas människor av grymma och nedbrytande sjukdomar, och hur kan Gud tillåta det? Och de två frågor som ligger nära: ’Finns det någon mening i lidandet?’ respektive ’Var finns Gud i detta?’

Bokens ena författare, Holger Klintenberg, var 28 år när han fullt ut drabbades av den svårförståeliga sjukdomen myalgisk encefalomyelit (ME). … Det är en allvarlig kronisk multisystemsjukdom som påverkar nerv-, immun- och energisystem på ett sätt som leder till en extrem utmattning som inte går att vila bort. …

Det finns passager i den här texten som är smärtsamma att ta del av. Lidande kan förvärras av andra människors attityder och agerande. I Holgers erfarenhet inkluderar det inte bara omvårdnadspersonal utan även några av mina läkarkollegor. Samtidigt lämnar jag läsningen med en märkligt positiv känsla av något som jag har svårt att finna de rätta orden för. Det handlar om en djup förtröstan. Men jag tror att jag överlåter åt läsaren att själv bilda sig en egen uppfattning, utifrån de innehållsmättade texterna.” Pekka Mellergård, överläkare och docent i neurokirurgi, författare och redaktör för Tidskriften NOD. Ur förordet.

Holger Klintenberg (f. 1985) är författare och teolog. Han är också långtidssjukskriven på grund av sjukdomen ME/CFS.

Roland Spjuth (f. 1956) är lektor i systematisk teologi vid Akademi för ledarskap och teologi samt docent vid Lunds universitet.

I mitt liv har jag bara haft en önskan: att få vara frisk och slippa sjukhus. En dröm jag hoppades skulle bli sann. Jag ville vara en normal tonåring som fick mens under normala omständigheter, som kunde gå på disco utan att behöva beställa blod i förväg. Och som inte behövde någon pump till en sängkamrat, eller som behövde ta hjärtmedicin. Men detta var vardag för min kropp, något den inte skulle klara av hur länge som helst. 

Detta är min berättelse om mitt liv, om drömmar, motgångar, och hopp och förtvivlan. Men även om glada stunder och minnen för livet. Berättelsen handlar om att aldrig sluta hoppas, att det alltid kommer ett ljus, hur tufft allting än är. Jag tar dig med genom min barndom, tonårstid och vuxentid. Hur var det att växa upp med en svår blodsjukdom? Med behandlingar, benmärgstransplantation och bestående komplikationer? Hur accepterade jag allt som hände och gick vidare i livet? 

Jag överlevde tre gånger och idag är jag tacksam för mitt liv.