Skådespelare och artister

Så fort någon skriver om Solstollarna flödar sociala medier över av känslosamma kommentarer, inget annat fenomen av liknande karaktär genererar fler inlägg trots att det nu gått över 40 år sen första serien sändes. Vårt julprogram Toffelhjältarna röner inte alls samma uppmärksamhet trots bättre betyg och högre tittarsiffror, närmare 3,5 miljoner satt bänkade.  

Johannes Brost och jag stod i baren på nya Club West End när Mick, Keith och Brian steg in genom entrén. Det var väl min syster Ingela som raggat upp dem någonstans, fråga mig inte var eller hur, hon var expert på sådant.

Som popmusiker var det förstås kul att träffa Stones, men jag var trött och gick hem till Fersens väg och kröp ner i min säng. Vaknade av att någon ruskade liv i mig, det var Mick som undrade var han kunde sova. Sen kom även Keith och Brian in i mitt rum som från golv till tak var dekorerat med Beatlesbilder, bara en enda ynka liten poster på Stones fanns i ett hörn.  

Dan därpå slog vi oss ner i familjens nedsuttna Chippendalesoffor med akustiska gitarrer, Brian och Keith gav sig tusan på att Mora och jag skulle lära oss riffet till deras listetta Last Time . Det tog sin lilla tid, alldeles för avancerat för oss. Men till slut så ...

Senare samma kväll ägde den omtalade festen rum som finns dokumenterad i Magnus Gerttens och Stefan Bergs prisbelönta film Rolling Like a Stone. 

Ingela och jag hade med familjen flyttat till Fersens väg redan året jag fyllde elva, och jag bestämde mig nästan omgående för att här vill jag leva, jag älskade varenda liten vrå. En journalist som ville veta min levnadshistoria förvånades storligen över att jag bott hemma ända fram till min 30-årsdag, och då var det dessutom inte jag som flyttade. Det var mamma och pappa som fick ge sig i väg. Rubriken löd: Hans föräldrar flyttade inte hemifrån förrän han fyllde 30.

Så Ingela och jag bodde kvar i vår sjurummare under många händelserika år. Inte bara Stones har sovit över på denna ärevördiga adress, alla kända rockartister som kom till Malmö tittade in men också författare som Jacques Werup och förstås vår granne Åke Cato.  

När jag till slut måste lämna lägenheten begav jag mig till kvarteret där min blivande kollega Per Dunsö höll till. Under en intensiv period mellan 1975 och 1990 medverkade vi i 16 tv-serier, de flesta nu med ålderns rätt behagligt insomnade.

Avslutningsvis, det här är ingen apologi. J´accuse!

Den folkkäre multikonstnären Lasse Åberg delar här med sig av sitt liv i en bildrik bok – en "bildografi" – som spänner över åtta decennier. Många bilder kommer från Lasse privata arkiv. Ur sitt rika liv har han valt olika ut en mängd olika fragment ända från barndomen, åren på Konstfack och de mångtaliga projekt han arbetat med inom musik, formgivning, tv-program och filmer – ända fram till dagens museiverksamhet i Bålsta, Åbergs MUSeum med serieinspirerad konst, en antik Disneysamling och en stor mängd rekvisita från Lasses filmer. Fragmenten består av såväl dikter och dråpliga anekdoter som längre berättelser och betraktelser.

Förutom nostalgi, nörderi och en mängd anekdoter rymmer boken även miljöengagemang, ett visst mått av samhällskritik och en rejäl portion självdistans.

Julia och Christopher har just gått ut scenskolan när de blir förälskade, och allt känns möjligt. Samtidigt skaver något redan från början. Julia känner att Christopher ibland försvinner in i sig själv, att han inte är närvarande. Det hon inte vet är att han döljer sina otroheter.

Tiden går, de gifter sig och bildar familj. Deras karriärer blomstrar och de framstår som det perfekta paret. Men otroheterna eskalerar. Tillvaron rasar för dem båda och allt ser ut att ta slut. Men det är också då det äntligen kan börja.

Välkomna till vårt äktenskap är en berättelse om otrohet, lögner och skam. Om en relation som befinner sig i fritt fall. Men framför allt handlar det om försoning och förlåtelse, om ärlighet och frihet. Om att bli den man vill vara. Och om kärleken som gör det möjligt.

Den är oerhört rolig även när vi befinner oss i totalt mörker. Svenska Dagbladet

”Hej, jag heter Matthew, fast du kanske känner mig under ett annat namn. Mina vänner kallar mig Matty. Och jag borde vara död.”

Så börjar den fascinerande berättelsen om den hyllade skådespelaren Matthew Perry som tar oss med på en resa från barndomens ambitioner till berömmelse, missbruk och tillfrisknande efter att ha svävat mellan liv och död.

Innan alla sjukhusbesök och perioder på rehab var Matthew en femåring som reste ensam från Montreal till Los Angeles mellan sina separerade föräldrar. Den fjortonårige Matthew var en nationellt rankad tennisstjärna i Kanada, och den tjugofyraårige Matthew fick en eftertraktad roll som en av huvudrollsinnehavarna i det omtalade pilotavsnittet av Vänner.

I den här boken berättar han på det hjärtliga och roliga sättet som bara han kan om den splittrade familjen där han växte upp, hans längtan efter bekräftelse som slutligen gjorde honom berömd och tomrummet som inte kunde fyllas ens när hans största drömmar gick i uppfyllelse. Men han beskriver också lugnet som han har hittat i nykterheten och hur han känner inför att Vänner idag finns över hela världen.

Med sin karakteristiska humor beskriver han uppriktigt och insiktsfullt den livslånga kampen mot missbruket och hur han hamnade där trots att han till synes hade allt.

Vänner, kärlekar och det där fruktansvärda är en personlig, avslöjande och oförglömlig memoar, men även en utsträckt hand till alla som strävar efter nykterhet.

Matthew Perry dog den 28 oktober 2023. Han blev 54 år.

I gråa Skutskär känt för sulfitfabriken och bandy föddes Lars-Åke Wilhelmsson 1958. Snart stod det klart att den lilla pojken hade stora rosa drömmar. Han skulle komma att bli Babsan en av Sveriges mest ikoniska och älskade dragshowartister.

I sin intima och öppna självbiografi tar Babsan med oss på en vindlande resa: från pojkrummet som blev en syateljé, vidare till de stora scenerna, både i Sverige och internationellt.

För första gången berättar Lars-Åke allt och som han själv uttrycker det: "I boken får ni reda på flera hemligheter om mitt förflutna som i många fall kom som överraskningar till och med för mig! Mingel, påkostade kostymer, våghalsiga danssteg, rosa plymer, humor och äventyr. Men också kamp, sorg och allvar."

Påfågeln från Skutskär är stark läsupplevelse om allt som ryms i ett liv, en självbiografi man sent ska glömma.  

Om författarna:  

Lars-Åke Wilhelmsson är modedesigner, dragshowartist och komiker under artistnamnet Babsan. Påfågeln från Skutskär är hans första bok.

Sören Sulo Karlsson är artist, låtskrivare och författare. Tidigare har han skrivit bland annat Du vet ingenting om mig tillsammans med Kikki Danielsson och G som i gärningsman med Deanne Rauscher.

Ingenting försvinner är en berättelse om överlevnad, skam och den eviga kampen för att känna sig älskad. Morgan växer upp i ett kaos av missbruk, fosterhem och trasiga löften, men tar sig upp på scen och in i rampljuset – bara för att upptäcka att gamla sår inte läker av applåder. Han balanserar mellan genombrott och sammanbrott, succé och självförakt, medan alkoholen och jakten på bekräftelse långsamt suddar ut gränsen mellan honom själv och det liv han svurit att aldrig leva. Med brutal ärlighet dissekerar han sin egen historia, sin längtan efter kärlek och rädslan att bli den han flytt från. Det är en berättelse om att alltid ha en dörr öppen – till friheten, flykten eller förfallet. Och om frågan som vägrar släppa taget: Kan man verkligen börja om?

Boken är en fristående fortsättning på den självbiografiska "Kriget är slut".

"Kyle skriver lätt och rakt, ser poängerna i de mest skiftade situationer, men blir aldrig inställsam eller fånig."

GP

"Så slår det mig att det är Sissela Kyle själv som är den verkliga skatteåterbäringen. Hennes liv, från uppväxten

i Partille till humorsuccéerna på de stora scenerna, är ju en stilig produkt av den svenska välfärdsstaten. /…/ det växlar mellan sorg och glädje, salt och sött. Precis som Sissela Kyles imponerande karriär."

Expressen

"I denna underhållande självbiografi berättar hon både om familjelivet och livet bakom scenen. Och hon gör det

med sin gudabenådade humor."

Ingalill Mosander i Senioren

"Redan när jag fyllde femtio år fick jag svindel av min ålder. Det kom för mig att om jag levat mitt liv åt andra hållet skulle jag vid femtio års ålder vara framme vid 1907. Mina föräldrars liv kändes så nära och blandades ihop med mitt eget, samtidigt som min egen barndom var oändligt långt borta.

Mitt liv, så många år jag levt. Så hisnande mycket som förändrats och ändå är jag på något sätt densamma.

Tiden, åldern, kroppen, erfarenheter, minnet, glömskan har gjort mig till den jag är nu. Jag tycker att det är ofattbart hur långt bort en tid som var alldeles nyss känns, och hur nära jag har de längesedan levda åren."

Sissela Kyle skriver om uppväxten i Partille och om livet som regissör och skådespelare idag. Boken består av en räcka med nedslag - både från de avgörande ögonblicken i livet och om de platser och människor som format henne. Hennes CV har en imponerande bredd. Hon har spelat på små och stora scener, såväl seriös dramatik som fars, hon har lett galor, filmat och regisserat. Samtidigt har hon umgåtts med vänner, bildat familj, skilt sig, tagit hand om gamla föräldrar.

En skildring av livets gång helt enkelt. Och Sissela Kyle skriver med samma udd och tajming som kännetecknar allt hon gör. Det är underhållande, tankeväckande, smart och klokt.

Skådespelaren Dragomir ”Gago” Mrsics självbiografi är en naken berättelse om en dramatisk livsresa. Om fattigdom, kriminalitet och om att leva med rädslan som följeslagare, men också om att bryta destruktiva mönster och att hitta ljuspunkter och möjligheter när det är som mörkast. Som liten lämnar Dragomir Jugoslavien tillsammans med sin familj för att söka ett bättre liv i Stockholmsförorten Fittja. Där dras han in i kriminalitet, då ingen annan väg verkar möjlig. Med öppenhet och stor berättarglädje redogör han för en hisnande resa med toppar och dalar – om hur tiden i fängelse efter ett omtalat bankrån blir vändpunkten för honom, och om livet som skådespelare i det absoluta toppskiktet.

Nominerad till Augustpriset 2024.

Warner Oland (1879–1938) är en av Sveriges genom tiderna största Hollywoodstjärnor. Han spelade mot Marlene Dietrich och Greta Garbo, medverkade i bortåt hundra filmer och levde lyxliv i Beverly Hills.

Hans osannolika karriär tog sin början mot fonden av världskrig, förbudstid och börskrasch. Under den amerikanska filmens första guldålder började svensken från Bjurholm i Västerbotten spela asiatiska roller. Yellowface, att vita skådespelare gestaltade rasistiska stereotyper av »orientaler«, utvecklades till Olands signum – och förbannelse.

Han blev världsberömd som skurken Fu Manchu och den kinesiske detektiven Charlie Chan, rollfigurer som kom att påverka hur asiater porträtteras på vita duken än i dag. I takt med framgångarna i Hollywood bleknade Olands egna visioner om konstnärlig film och Strindbergstolkningar bort. Svårt alkoholiserad återvände han till Sverige 1938 och firades som en fanbärare för landets framgångar ute i världen. Sedan blev det tyst.

I mer än tio år har Kim Khavar Fahlstedt forskat om Warner Oland. Resultatet är en berättelse om drömmar, tillhörighet och flykt. Ett levande porträtt av en kontroversiell Hollywoodstjärna som försvunnit ur den svenska filmhistorien.

Med sitt särpräglade utseende och barska framtoning och en röst som gick utöver det mesta blev hon film- och teatersveriges mest älskade krutkäring. Julia Cæsar (1885 1971) var med i fler svenska långfilmer än någon annan svensk aktris. Men störst var hon på Stockholms friluftsteatrar och revyscener, där hon var publikfavorit i över fyrtio år. Som 83-åring krönte hon sin långa karriär med en svensktoppsplacering 1968, där hon vrålade refrängen Jonaajted stejts ov Ameerka så taket lyfte i radiostudion.    

Julia Cæsar var hennes riktiga namn, och hon växte upp under fattiga förhållanden i Stockholm. I tonåren bodde hon på skyddshem, men hon tog sig snart till teatern som var hennes stora dröm. I unga år träffade hon operettsångerskan Frida Falk, som blev hennes livspartner i många år.   Boken ger bilden av en kvinna med stark vilja och stort publiktycke. Den berättar också om teatrarna där Julia spelade, och om den folkliga filmgenre hon oftast syns i: filmlustspel, lättsamma komedier, farser och filmerna om seriefigurer som Åsa-Nisse, 91:an Karlsson och Kronblom. Lika älskade av publiken som hatade av kritikerna.  

Anna-Maria Blomgren är fil. dr. i statsvetenskap och arbetar som utredare. Hon har gett ut romanen Alla är svin och skrivit böcker om nyliberal politisk filosofi, teaterpolitik och politik mot rasistiskt våld. Roger Blomgren är professor i biblioteks- och informationsvetenskap med inriktning mot kulturpolitik. Han har bland annat skrivit böcker och artiklar om svensk filmpolitik, teaterpolitik och svensk kulturpolitisk debatt.

Nu, mer än femtio år efter sin död, har Julia Cæsar förärats en omfattande och gedigen biografi, skriven av Anna-Maria Blomgren och Roger Blomgren. Den är en lång och detaljrik resa genom ett sekel av så kallad fulkultur: av folklustspel, revyscener, buskteater och pilsnerfilmer.

Annina Rabe i Expressen

Att skriva Julia Cæsars levnadsteckning kan inte ha varit enkelt. Hennes kvarlåtenskap är skingrad, fotoalbumet är försvunnet, nästan alla som kände henne är döda. Färgstarkt och detaljrikt skildrar makarna Blomgren både Julias kaotiska barndom och det dryga decennium hon arbetade i olika resande teatersällskap i Sverige och Finland.

Carsten Palmaer i Aftonbladet

Vinnare av Goodreads Choice Awards 2022 i kategorin Bästa Biografi och Memoar.

Jennette McCurdy var bara sex år när hon gick på sin första filmaudition. Hennes mammas dröm var att dottern skulle få det liv hon själv drömt om - ett liv som filmstjärna. I ett Hollywoodklimat med hård konkurrens, drillas Jennette av mamman inför otaliga auditions och möten med agenter. 

När Jennette får sin stora roll i Nickelodeons iCarly eskalerar mammans kontrollerande beteende. Hon inför strikta matscheman och nitisk kontroll av Jennettes kropp. Fram till 16 års ålder duschades Jennette av sin mamma och hon vägdes fem gånger om dagen. Medan mamman njuter av stjärnglansen, hanterar Jennette kraftig ätproblematik, självhat, ångest och tvångssyndrom. 

Men samtidigt som Jennette får huvudrollen i spinoff-serien Sam & Cat, dör mamman i cancer. Det blir starten på Jennettes resa mot bättre hälsa och hon får hjälp att hantera sitt förflutna och sitt självskadebeteende. 

JAG ÄR GLAD ATT MAMMA DOG är en självutlämnande och uppriktig berättelse om relationen till mamman, kändisskapets påfrestningar och det egna självutplånandet. Med mörk humor och snillrika anekdoter åstadkommer Jennette McCurdy en oöverträffad uppväxtskildring om kontroll, återerövring och om frigörelsen i att finna sig själv.

Jennette McCurdy spelade i Nickelodeons succéserie iCarly och i spinoffserien Sam & Cat, liksom i Netflix-serien Between. År 2017 lade hon skådespelandet på hyllan till förmån för att skriva och regissera. Hennes filmer har sedan dess visats på ett antal välrenommerade filmfestivaler. Hennes essäer har publicerats i HuffPost och The Wall Street Journal. Hennes enmansshow I m Glad My Mom Died spelades i två slutsålda vändor på Lyric Hyperion Theatre och Hudson Theatre i Los Angeles. I sin podcast Empty Inside, som legat etta på Apples topplista, samtalar hon med gäster om obekväma ämnen. Hon bor i Los Angeles.

Intelligent, modig, rolig som få och lite halvtokig – i en underbar blandning. Marianne Mörck blev folkkär efter rollen som mamma Birgitta i tv-serien "Bonusfamiljen" men har en lång karriär bakom sig som skådespelare, regissör och sångerska. I sin självbiografi, skriven tillsammans med Stina Jofs, delar hon med sig av sorg och drömmar, förgörande kärlek och himmelsk ensamhet. Hon bor i en säng som heter Bismarck, skäms över människans ondska och längtar till Nepal. I hela sitt liv har hon slagits för att få vara sann mot sig själv. Som nyfödd lämnades hon till ett barnhem och adopterades av sjökaptenen och hans hustru vars högsta dröm var att hennes dotter skulle gifta sig med en Volvodirektör. Så blev det inte. Sannerligen inte.