Så fort någon skriver om Solstollarna flödar sociala medier över av känslosamma kommentarer, inget annat fenomen av liknande karaktär genererar fler inlägg trots att det nu gått över 40 år sen första serien sändes. Vårt julprogram Toffelhjältarna röner inte alls samma uppmärksamhet trots bättre betyg och högre tittarsiffror, närmare 3,5 miljoner satt bänkade.  

Johannes Brost och jag stod i baren på nya Club West End när Mick, Keith och Brian steg in genom entrén. Det var väl min syster Ingela som raggat upp dem någonstans, fråga mig inte var eller hur, hon var expert på sådant.

Som popmusiker var det förstås kul att träffa Stones, men jag var trött och gick hem till Fersens väg och kröp ner i min säng. Vaknade av att någon ruskade liv i mig, det var Mick som undrade var han kunde sova. Sen kom även Keith och Brian in i mitt rum som från golv till tak var dekorerat med Beatlesbilder, bara en enda ynka liten poster på Stones fanns i ett hörn.  

Dan därpå slog vi oss ner i familjens nedsuttna Chippendalesoffor med akustiska gitarrer, Brian och Keith gav sig tusan på att Mora och jag skulle lära oss riffet till deras listetta Last Time . Det tog sin lilla tid, alldeles för avancerat för oss. Men till slut så ...

Senare samma kväll ägde den omtalade festen rum som finns dokumenterad i Magnus Gerttens och Stefan Bergs prisbelönta film Rolling Like a Stone. 

Ingela och jag hade med familjen flyttat till Fersens väg redan året jag fyllde elva, och jag bestämde mig nästan omgående för att här vill jag leva, jag älskade varenda liten vrå. En journalist som ville veta min levnadshistoria förvånades storligen över att jag bott hemma ända fram till min 30-årsdag, och då var det dessutom inte jag som flyttade. Det var mamma och pappa som fick ge sig i väg. Rubriken löd: Hans föräldrar flyttade inte hemifrån förrän han fyllde 30.

Så Ingela och jag bodde kvar i vår sjurummare under många händelserika år. Inte bara Stones har sovit över på denna ärevördiga adress, alla kända rockartister som kom till Malmö tittade in men också författare som Jacques Werup och förstås vår granne Åke Cato.  

När jag till slut måste lämna lägenheten begav jag mig till kvarteret där min blivande kollega Per Dunsö höll till. Under en intensiv period mellan 1975 och 1990 medverkade vi i 16 tv-serier, de flesta nu med ålderns rätt behagligt insomnade.

Avslutningsvis, det här är ingen apologi. J´accuse!

Hur kan det komma sig att jag, som varit chef för Friskis&Svettis Malmö under 38 år, har dopat mig, rökt gräs, testat LSD, vräkt i mig godis varenda dag, druckit otaliga drinkar och blivit hög på magiska svampar? Det rimmar nog illa med hur folk tänker sig att en chef för en friskvårdsförening beter sig.

Vet inte om jag har ett bra svar, men det sägs att vi med låg puls behöver kickar för att överleva, för att undvika obehagen våra kroppar upplever om vi inte får upp pulsen. Därför har det varit ett måste för mig att testa allt, såväl fallskärmshoppning som bungyjump och droger.

Men dom bästa kickarna har jag som obotlig backpacker fått från mina resor. Travel is the healthiest addiction.

Jag har aldrig varit nöjd, ständigt flängt som en galning, och jag tror att det enorma stresspåslaget är en bidragande orsak till min obotligt spridda prostatacancer. Så även om läkare i allmänhet inte anger stress som en primär orsak till cancer, tror jag ändå att det gäller i just mitt fall, jag är ju unik på många sätt. Liksom du och alla andra.

Jag kan allt och lite till, dessutom mycket annat , rappade Ola Ström 1987 i rollen som Ulla-Bella i Solstollarna. Han har bland annat skrivit ett tiotal böcker. Så när det gällde att berätta om mitt märkliga liv, mina strapatsrika resor men tyvärr också min ödesdigra cancerresa, överlät jag det till honom. /Lasse Twetman

Så fort någon skriver om Solstollarna flödar sociala medier över av känslosamma kommentarer, inget annat fenomen av liknande karaktär genererar fler inlägg trots att det nu gått över 40 år sen första serien sändes. Vårt julprogram Toffelhjältarna röner inte alls samma uppmärksamhet trots bättre betyg och högre tittarsiffror, närmare 3,5 miljoner satt bänkade.  

Johannes Brost och jag stod i baren på nya Club West End när Mick, Keith och Brian steg in genom entrén. Det var väl min syster Ingela som raggat upp dem någonstans, fråga mig inte var eller hur, hon var expert på sådant.

Som popmusiker var det förstås kul att träffa Stones, men jag var trött och gick hem till Fersens väg och kröp ner i min säng. Vaknade av att någon ruskade liv i mig, det var Mick som undrade var han kunde sova. Sen kom även Keith och Brian in i mitt rum som från golv till tak var dekorerat med Beatlesbilder, bara en enda ynka liten poster på Stones fanns i ett hörn.  

Dan därpå slog vi oss ner i familjens nedsuttna Chippendalesoffor med akustiska gitarrer, Brian och Keith gav sig tusan på att Mora och jag skulle lära oss riffet till deras listetta Last Time . Det tog sin lilla tid, alldeles för avancerat för oss. Men till slut så ...

Senare samma kväll ägde den omtalade festen rum som finns dokumenterad i Magnus Gerttens och Stefan Bergs prisbelönta film Rolling Like a Stone. 

Ingela och jag hade med familjen flyttat till Fersens väg redan året jag fyllde elva, och jag bestämde mig nästan omgående för att här vill jag leva, jag älskade varenda liten vrå. En journalist som ville veta min levnadshistoria förvånades storligen över att jag bott hemma ända fram till min 30-årsdag, och då var det dessutom inte jag som flyttade. Det var mamma och pappa som fick ge sig i väg. Rubriken löd: Hans föräldrar flyttade inte hemifrån förrän han fyllde 30.

Så Ingela och jag bodde kvar i vår sjurummare under många händelserika år. Inte bara Stones har sovit över på denna ärevördiga adress, alla kända rockartister som kom till Malmö tittade in men också författare som Jacques Werup och förstås vår granne Åke Cato.  

När jag till slut måste lämna lägenheten begav jag mig till kvarteret där min blivande kollega Per Dunsö höll till. Under en intensiv period mellan 1975 och 1990 medverkade vi i 16 tv-serier, de flesta nu med ålderns rätt behagligt insomnade.

Avslutningsvis, det här är ingen apologi. J´accuse!

Hur kan det komma sig att jag, som varit chef för Friskis&Svettis Malmö under 38 år, har dopat mig, rökt gräs, testat LSD, vräkt i mig godis varenda dag, druckit otaliga drinkar och blivit hög på magiska svampar? Det rimmar nog illa med hur folk tänker sig att en chef för en friskvårdsförening beter sig.

Vet inte om jag har ett bra svar, men det sägs att vi med låg puls behöver kickar för att överleva, för att undvika obehagen våra kroppar upplever om vi inte får upp pulsen. Därför har det varit ett måste för mig att testa allt, såväl fallskärmshoppning som bungyjump och droger.

Men dom bästa kickarna har jag som obotlig backpacker fått från mina resor. Travel is the healthiest addiction.

Jag har aldrig varit nöjd, ständigt flängt som en galning, och jag tror att det enorma stresspåslaget är en bidragande orsak till min obotligt spridda prostatacancer. Så även om läkare i allmänhet inte anger stress som en primär orsak till cancer, tror jag ändå att det gäller i just mitt fall, jag är ju unik på många sätt. Liksom du och alla andra.

Jag kan allt och lite till, dessutom mycket annat , rappade Ola Ström 1987 i rollen som Ulla-Bella i Solstollarna. Han har bland annat skrivit ett tiotal böcker. Så när det gällde att berätta om mitt märkliga liv, mina strapatsrika resor men tyvärr också min ödesdigra cancerresa, överlät jag det till honom. /Lasse Twetman