Visar resultat för..."Dockhaveri"

Stone Butch Blues är Leslie Feinbergs första roman. Den utkom 1993 och blev snabbt en queer klassiker som cirkulerades i slitna och tummade exemplar bland revolutionära kommunister, transaktivister, fackföreningskämpar, politiska fångar och lesbiska utopister. Romanen följer Jess Goldberg, en ung butch som växer upp i Buffalo i nordöstra USA under 1960- och 1970-talet, och är en både rå och öm skildring av en lesbisk, queer- och transverklighet full av kärlek, motstånd, kamp, våld, gemenskap, ensamhet, smärta, hopp och queert liv. Ylva Emel Karlssons översättning är ett omsorgsfullt arbete där hon tonsäkert fångar textens nyanser och erfarenheter. Formgivaren Rasmus Eo Clarke har gett den fysiska boken både tyngd och ömhet i dialog och samklang med berättelsens sociala rörelser.

En fantasifylld målarbok för alla barn (och andra)! Att färglägga bilder övar finmotorik och kan väcka kreativitet. Men bilderna i den här boken gör mer än så: de visar många olika sätt att vara och sätter igång fantasin. Sagoväsen blandas med sjörövarskepp, rymd och vardag. Prinsen pussar grodan, pappa är en sjöjungfru, älvor spelar fotboll. Tidigare utgiven på Vilda förlag år 2008, KRAM-märkt. Nyutgåva på Dockhaveri 2016. Sagt om boken: "Mångfald är ledstjärnan. Budskapet är tydligt, men inte övertydligt eller konstlat. Ett välbehövligt komplement till mer kommersiella och stereotypa målarbilder. Bilderna känns befriande, inspirerande och fantasifulla!"

"Prince visste det. Och jag visste det. Det fanns en skönhet som fick en att känna sig fri och ömtålig som ett vilt djur. En gång hade den varit vår och vi hade glänst som den sjunkande solen i havets krusningar. Prince visste det. Vi båda visste det. Det fanns något i kvinnligheten som inte kunde vara kvinnornas eget. Vi kände igen det. Vi saknade det. Vi ville ha det tillbaka." När skådespelerskan Lana Clarkson i februari 2003 hittas död i Phil Spectors hus i Los Angeles går det en ristning genom tillvaron för berättarjaget i Allt jag begär. Dödsskottet i Kalifornien väcker minnen från de första önskedrömmarna, de tidigaste fantasierna om vad han hoppades att livet skulle vara. De som tog form i pojkrummet i Huddinge i början av åttiotalet och som var så åtråvärda och starka att de knådade hans kropp och formade den på nytt. Men när han återuppväcker minnesbilderna och tittar på dem med den vuxnes blick ter sig drömmarna inte lika oskyldiga längre, inte lika harmlösa. Som om de i själva verket utgör en liten del av den rättegång som precis ska ta sin början. Allt jag begär är en litterär dissekering av den manliga blicken inifrån en kropp som skaver mot sina kanter. Det är en ömsint, uppriktig och livsfarlig begärsutredning.

Fauna och Iselin träffas under floristutbildningen. De finner varandra omedelbart och blir uppslukade av blomsterspråket – att uttrycka känslor med hjälp av växter – och fantiserar om att öppna butiken Blomsterspråket. Men Iselin blir sjuk och dör. Fauna måste fortsätta att leva i livet efteråt, hela tiden vara i växtligheten och hela tiden sakna växtligheten. Utanför Faunas hus samlas mylingarna. De säger: ”Till tjärnen med dig, kliv ur det trånga och sänk ditt huvud. Du behöver en översvämning, en flämtning. Du behöver sova och gråta och välta dig in i världen igen.” Blomsterspråket är en roman om sorg, om jättenäckrosor och att krypa in i de ensliga tankegångarna. Den handlar om flersamhet, hud som brister för att ge plats åt andetagen och om frön som kanske kan gro. Romanen innehåller fjorton färgillustrationer av Linda Spåman som även gjort omslagsbilden. Illustrationerna är inspirerade av hennes orakelkortlek Outgrow Yourself.

Fåglarna är en fantasi med utgångspunkt i en verklig film. Den mörka skönheten Annie H tar ett jobb i Bodega Bay. Hon lär barnen läsa, skriva och räkna samtidigt som hon räknar ner till den stundande revolutionen. I Bodega Bay händer just ingenting, förrän dagen då den blondsvallande Barbie anländer i sin cabriolet. När allt redan hänt ska Flickebarnet lämna Bodega Bay och kallas Cathy med K. Hon ska hamra sönder klassikerna och föra berättelsen in i framtiden. Fåglarna blev Aylin Bloch Boynukisas (1980-2013) sista bok. Hon arbetade med manuset ända fram till sin död, och den version som nu ges ut är så klar som den någonsin kommer att bli. Det är vår övertygelse att Aylin hade velat att den här boken skulle bli läst. Fåglarna blev kulmen på hennes korta men storslagna författarskap, och det är med väldig glädje vi äntligen kan presentera den för omvärlden.

ursprungsfixering vik hädan! flicka räds ej: bli! flickorganens genealogi ingår i Dockhaveri Förlags Antidebut-projekt.

Maria Johansson var en helt vanlig kvinna. Extremt vanlig. FÖR vanlig. Maria Johansson var en medelsvensson som en dag beslöt att ta sig själv på det allvar hon förtjänade. Hon lämnade alla gränser långt bakom sig. Hon lyfte sitt namn och sin berättelse ur statistiken och in i litteraturhistorien. I dessa efterlängtade memoarer får vi följa processen bakom. Vad Johansson, som annars mest lämnade mystiska livstecken ifrån sig på sin blogg, faktiskt gjorde och tänkte under dessa mytomspunna månader. Boken är ett bombnedslag som slår upp andningshål i glaskupan. Pseudonymen "Maria Johansson" tillhör förlagskollektivet Dockhaveri.

"Ansiktet är sin egen karta, ögonens håla och näsvingen som flyger över den mittersta breddgraden. Jag har tvättat ängsullen och knådar fram en kuperad terräng. En hastigt åtdragen knut blir skrattgrop. Med kniven far jag över mitt finger, hennes läppar får färg." Medan badvädret rullar in ägnar sig Josefin åt en innerlig ­mission – att sy en egen syster. Petronella och dockflocken iakttar henne från fönstret mitt­emot. Ibland förvandlas Petronella till fågel men det var längesedan nu. Snart sänder Skörrapporten sin första åskvarning för säsongen. Hon kommer passa precis, tänker Josefin. Allrakäraste otyg är Maria Margareta Österholms tredje bok och en mörk saga att gå vilse i.

Berättelsen om Mary som filosoferna känner den: Hon är en framstående vetenskapskvinna specialiserad på mänskligt färgseende. Hon lever hela sitt liv i ett svartvitt rum. Hon kommunicerar med omvärlden via svartvita skärmar. Utan att själv någonsin ha erfarit det, har hon all fysisk kunskap om vad som händer i hjärnan när en person ser till exempel ”något rött”. Så en dag släpps hon ut i världen. Röda rosor. Blå himmel. Förutom att nya fysiska data nu uppstår i Marys egen hjärna, så vad nytt lär hon sig om andras erfarenheter av färgseende? Vilket språk behöver hon tillägna sig för att beskriva det? Vi börjar om: Mary. Jungfru. Moder. Hon blöder inte eftersom hon saknar livmoder. Eller står hon på hormonbehandling? Är hennes hud svart som sot eller är den grå som aska? Föredrar hon Eva Hilds skulpturer eller Gunnel Wåhlstrands tuschlaveringar? När det vita ljuset släcks på kvällen, vilka bilder dröjer på hennes näthinnor? Vad drömmer hon på natten, vad äter hon på morgonen, vad doftar hennes rum, hur känns hennes svärta? Hanna Riisagers diktsamling För Kvalia besjunger medvetandets och språkets förstapersonsperspektiv. Den subjektiva varseblivningen ställs i kontrast till en utifrånblick på det egna jaget: bilden av jungfrun, gudinnan, flickan, dockan, modern. Så tecknar För Kvalia ett narrativ om tillblivelse. Om en våldsam femininitet som kränger inuti sin egen bild, och som visar upp o/möjligheten att vara i den bilden. Med boken följer ett ljudverk baserat på delar av texten och musik av Daniel Westerlund. Hanna Riisager (f. 1980) har tidigare publicerats i tidskrifterna Ett lysande namn och Läcker, samt i antologin Hallon och bensin (Brombergs) från 2012. Samma år medverkade Riisager och hennes syster Kaisa Riisager med Systerkaka i Dockhaveri förlags Antidebutprojekt. Riisager har även varit verksam som litteraturkritiker för bland annat Expo och Kritiker.

"Hon hade tagit tag i sina axlar och strukit sig längs armarna, fattat sina händer. Hon hade kysst varenda aprikosfärgad fingernagel, en i taget, och slickat mysken av sitt lena skinn. Hon hade älskat allt med den här flickan, som var en dröm om solen, en virvlande havsbris, skummet på vågen."   "Frihetsgudinnor" är åtta noveller som utforskar unga kvinnors och flickors kraft. Världen beskrivs genom hetta och ljus; hos optikern, i den grekiska övärlden, på en amerikansk sandstrand. Novellerna gnistrar och skimrar, spricker upp och återspeglar varandra. Tillsammans bildar de ett eget universum av femininitet, begär och kontrollförlust. Anna Lindberg debuterade 2012 med romanen "Något måste hända nu", som nominerades till Slangbellan. Novellsamlingen "Frihetsgudinnor" är hennes andra bok.   Dockhaveri är ett kollektivt förlag sysselsatt med strategier för flersamt skrivande, kritik av genimyten, nya former för litterär organisering samt politiska frågor kring femininitet, funktionalitet och motstånd.

Vad är gemensamt? En fråga om perspektiv, systerperspektivet, minnet. Systrarnas rum, det ändliga, det dåvarande, enskilda, utkavlat till något oändligt, särskilt. Systerkaka ingår i Dockhaveri Förlags Antidebut-projekt.

Disa Holgersson fångar varje dag. Åtminstone i bild. Sms-döden är en euforisk dystopi, på en gång personligt tidsdokument och odödlig igenkänningshumor. Disa Holgersson är konstnär, född 1981 på Öland. Hon är utbildad på Designskolen (KADK) i Köpenhamn och numera bosatt i Malmö. Sms-döden är hennes debutbok.

stekt lök ljumskar, paddor, genitalier mat stoppas i våra utdragna munnar våra munnar som dubbelsnubblar på tjocka tarmkablar hör mitt hjärta bulta PORR FÖR VLADA / HJÄRTAHJÄRTAHJÄRTA!!! / MITT LIV SOM MUN ingår i Dockhaveri Förlags Antidebut-projekt.

En sommar skrev jag dagbok i Finland och försökte lära mig finska. Det var på den tiden då jag samlade på saker, på skog och mark, lås och bom, si och så, liv och leverne, stor och stinn, bovar och banditer, lust och fägring stor, sol och vårar, sjö och strand, ljus och lykta, hus och hem, kött och ben, rim och reson, stick och stäv i sus och dus, land och rike runt.

Hej, och tack för förtroendet du visat genom att jag försöker skriva om dig, men varje gång jag är färdig ser jag att det måste fungera kommersiellt också. Och nu står du här bland en del väl färgstarka verb, och och och men det spelar ingen roll. Det viktiga är det här: Det är i alla fall så ni tänker er det. Ni var inte där. Det här är en berättelse om en berättelse där de andra novellerna också skulle kunna ingå.

Denna magiska bok handlar om kroppsliga samband, ger värdefull information om ensamheten och knep för att få en förlust att framstå som trivial. Om smärtans funktion och gemenskapen som iscensatt. Testa dig själv - varför ler du? Diktsamlingen är en del av projektet Antidebuten, i regi av Dockhaveri förlag.

Ursäkta Drake är en del av Dockhaveris antidebut och ska läsas just som en antidebut. Det är inte en debut, den har gått på antidebutbal och inte debutbal, oavsett vad som hoppar och hopar de rosa molnen. Ursäkta Drake är alldeles för fel för att bli bjuden på debutantbaler som alla är fina. Samtidigt som Ursäkta Drake är en systematisk översättningsdikt, är den också eller framförallt en grisig grisflicka som inte vill bli översatt, är en överdrift utan klass och kvalitet. Om hon går på debutantbal skulle hon bli utfryst och/eller få grisblod över hela sig. Och stå där och se ut som en drake, och djävlas djävul. Hon kan inte det språk varpå boken från början är skriven, det språk som av andra sägs tillhöra prostituerade från andra sidan havet, och tog man det därför från henne så att inte också hon skulle bli prostituerad. När hon ändå kallas för hora, så många gånger, försöker hon översätta språket. Hennes kjol är alldels för kort, vilket betyder att hon redan är författare och översättare. I arbetandet med översättningen av boken använder hon för många verktyg, klossarna blir kletiga, och upplevs hon som jobbig. Antidebuten som projekt är bland annat en kritik mot de stora förlagens ofta obegripliga refuseringar, dess snävhets bidrag till kulturen. Dess icke-bidrag. Ursäkta Drake är därför skriven för att bli refuserad och inte ens i tanken antagen, det ska inte finns en möjlighet att vilja ge ut den annat än genom en antidebut i eget förlag. Det är en sarkasm som trånar efter att bli massrefuserad innan det ens har skett. Likt den klossformade flickan i Historien om det gamla barnet av Jenny Erpenbeck, ställer hon sig nästintill medvetet utanför. Den tomma hinken den klossformade flickan håller i handen när hon hittas försöker dock den grisiga grisflickan fylla med grisblod och bålsaft.

I går frågade Therese om jag vill kalla henne Tess. Jag försöker låta bli att berätta, men det syns på mig. – Jag har fått en bästis, säger jag. – Hur vet du det? undrar mamma. Stiftet är en berättelse som ställer frågor kring ansvar och identitet. Hur ska man kunna sätta gränser, eller ens veta om någon överskrider dem, om det viktigaste är att andra tycker att man är okej? Kanske är det bara den som står utanför och betraktar bilderna längre som får svar.

Jag tycks vara en abnormitet. De betraktar min kropp med förakt och önskar att jag vore mindre. Tills vidare befaller jag in papper och penna och jag skräder inte orden. I en ensam säng och i princip pälslös ligger jag och jag ser hur det gnisslar i dem av mina tänder. Det skulle vara så mycket bättre om jag kunde växa. Inte krympa till ingenting som de önskar. Har jag sagt det här förr? Mitt minne skavs sönder i den här klara rena luften. En varelse vaknar upp på ett sjukhus med otydliga minnen av ett tidigare liv. Vid sidan av sjukhuslivets strikta rutiner och obegripliga människor, försöker den konstruera ett rimligt utrymme åt sig själv. Min käft är fylld av tänder och tid är Aylin Bloch Boynukısas andra bok på Dockhaveri Förlag.

Hjärta mot hjärta, Pappas bil och Adolf är tre pjäser. Eller så är det flera olika röster som talar om samma sak, men från olika perspektiv. Det handlar om familjeband som sätter ihop och sliter isär, om kärlek, hemligheter och namnens laddning. Det är rakt och lekfullt om komplicerade frågor. De tre pjäserna har tidigare framförts separat på scen och i radio.Något annat händer när man läser dem tillsammans.

”Vi är på exkursion för att dokumentera växter. Grönt som blad, fräkenväxter. Något växer ur mig, ljumskarna. Fläckarna över mitt ansikte. Därför behöver jag Nathalie. Jag bär en mycket gammal historia som jag måste lämna i skogen. Jag vet att ingen ännu vet, jag vet att ingen får veta. Jag drar in mig i min jacka, jag har en röd jacka, alla mina kläder är röda tror jag, jag måste byta färg.” Det här är en berättelse om barndomen eller om tonåren eller om precis nu och då och allt som inte skett. Om flickor nej rådjur som är sjuka eller för röda. Om längtan, om att vara sann på riktigt. Det här är en berättelse om extra ALLT.

Med dock-ument, anti-logi ställer Dockhaveri frågan vad feministisk litteratur och konst kan vara i dag. I text och bild presenterar 49 författare och konstnärer sina förslag – som också är rörelser, mekanik, automatiska flöden, fenomen och speglingar av fenomen – i detta bombastiska standardverk. Medverkande: Anna Nero, Louise Lange, Elin Bengtsson, Anna-Beda Maślanka, Petra Mölstad, Charlotte Quandt, Marie Metso, Tvillingskapet, Lina Hagelbäck, Karin Nilsson, Heidi Kemppe, Amalthea Franz, Kattis Mörk, Mickaela Persson, Aylin Bloch Boynukısa, Nikita Rissanen, Ann Hallström, Emma Söderlund, Alex Alvina Chamberland, River Forssell, Isabelle Blomfelt, Camilla Ericson, Emelie Östergren, Jenny Holmqvist, Anna Nygren, Pia Emilsson Westerby, Ida Lindholm, Julia Kielmann, Sara Eriksson, Isabel Cruz Liljegren, Tove Folkesson, Åsa Sarachu, Mia Axelsson, Kristina Sigunsdotter, Leif Holmstrand, Dimen Abdulla, Moa Skimutis, Maria Margareta Österholm, Helena Fagertun, Elisabeth Berchtold, Sara Shamloo Ekblad, Klas Ernflo, Helena Österlund, Madam Lazertits, Linda Spåman.

Vår gemensamma resa är ett poetiskt narrativ som utspelar sig i Stockholms tunnelbana. En arbetssituation flätas samman med en obesvarad kärlek. Mellan företagets test, tävlingar och utvecklingssamtal bryter ett getingljus in. Människorna och duvorna trängs på perrongerna. Jaget äter plommon och kör den gröna linjen fram och tillbaka. Gång på gång är Globen rosa. Spåren leder ingenstans och oftast leder de till Hagsätra. Mia Axelsson är född 1983 i Norrköping och bosatt i Stockholm.

Framtidsscenario: Vi letar med ljus och lykta efter andra narrativ. Jag är inte din son. Kanske är jag din dotter. Kanske är jag helt enkelt bara ditt barn. Utelåst – Uppväxtnostalgi för freaks är en roman som parodierar uppväxtskildringens förskräckliga sommarpratsdramaturgi. Läsarna tas med på en brokig och bråkig resa över land och hav från Volvohuvudstaden till Kycklinghuvudstaden och tillbaka igen. Catwoman, ABBA, Gaston, Clarice Lispector, Evita, Lil’ Kim, Valerie Solanas, Steffi Graf, Courtney Love och en liten transunge som läst den fula ankungen. Skolportarna öppnar sig på vid gavel och en extravagant hackkyckling tar plats på scenen medans det viskas i kulisserna. FÖRTYDLIGANDE, BERÄTTAREN: Karaktärerna i det här avsnittet ges inga namn eftersom det tillför inget till berättelsen. Haka inte upp er på några individer, utan ta fram filten, doftljuset, hunden och en eventuell partner och dyk in i det mysiga högstadiesorlet istället. "För att bli bok hos oss skulle den behöva lugna ned sig" – Brombergs Bokförlag "Som läsare känner jag att jag inte riktigt orkar ta till mig allt det surrealistiska (huvudpersonens vänskap med kossor, mellanstadiet skildrat som ett stage-performance komplett med reklampauser…), närgångna skildringar av avsugningar, alla meningar skrivna i versaler och med fem utropstecken, insprängda ABBA-sångtexter, osv." – Leopard förlag "En bok för hela familjen inklusive bokhyllan" – Dockhaveri Förlag Författarpresentation Alex Alvina Chamberland (f. 1986, still alive&kicking) växte upp i Sverige och norra Kalifornien. Utelåst – Uppväxtnostalgi för freaks är hennes skönlitterära debut. Hon har även skrivit den facklitterära boken Allt som är Mitt (Bokförlaget ETC, 2015) tillsammans med Anna Svensson. Hon brinner för att skriva, läsa och krossa kapitalismen, och kämpar varje dag för att inte bränna allt som hon någonsin skrivit. Det är lätt att gå långa promenader vid vattnet. Det är svårt att inte få ett nervöst sammanbrott.

"Jag har ingen ålder, jag är alltid yngre än dig. Åldersskill­naden gjorde att du stod länge framför spegeln. Smörjde in dig med olika krämer. Jag har nya linjer och ringar under ögonen, och ändå är min kropp en flickas. Jag kommer att ha en flickas kropp ända tills min kropp blir en gammal persons kropp. I mig: klapprande stolar i ishallen. Orangea, gula och röda. Läktarnas färger. Djupa djupa lutning ner mot botten. Jag lutar inåt mig själv." "Skär" handlar om begär och konståkning, om att göra illa och att släppa taget. Om att finna sin sinnlighet, sårbarhet och styrka. Med en både visuell och direkt prosa byggs en värld upp där kronologin är uppbruten, där situationer speglar andra situationer. Huvudpersonen befinner sig i sina föräldrars sommarhus, i barndomens ishall och på jobbet på snabbmatsrestaurangen McOrvars. Hon observerar sig själv, sina relationer nu och då och djuren som rör sig kring sommarhuset. "Skär" är en lyrisk berättelse om att bli tydlig för sig själv. Mia Axelsson debuterade 2017 med diktsamlingen "Vår gemensamma resa". "Skär" är hennes andra bok.   Dockhaveri är ett kollektivt förlag sysselsatt med strategier för flersamt skrivande, kritik av genimyten, nya former för litterär organisering samt politiska frågor kring femininitet, funktionalitet och motstånd.