Jag tycks vara en abnormitet. De betraktar min kropp med förakt och önskar att jag vore mindre. Tills vidare befaller jag in papper och penna och jag skräder inte orden. I en ensam säng och i princip pälslös ligger jag och jag ser hur det gnisslar i dem av mina tänder. Det skulle vara så mycket bättre om jag kunde växa. Inte krympa till ingenting som de önskar. Har jag sagt det här förr? Mitt minne skavs sönder i den här klara rena luften. En varelse vaknar upp på ett sjukhus med otydliga minnen av ett tidigare liv. Vid sidan av sjukhuslivets strikta rutiner och obegripliga människor, försöker den konstruera ett rimligt utrymme åt sig själv. Min käft är fylld av tänder och tid är Aylin Bloch Boynukısas andra bok på Dockhaveri Förlag.
