Hanna Riisager – författare

BIRGER E. NILSSON (BEN) är mest känd för sin keramik. Hans bruksgods kännetecknas av enkla former som genom askglasyrernas variationer och vedugnens höga temperatur får ett unikt uttryck. Influenserna från den japanska keramiktraditionen är tydliga, men han kopierade inte utan skapade något eget. Birgers konstnärliga gärning var mångsidig – han målade och tecknade, arbetade med brukskeramik och skulptur, skrev dikter och anlade en japaninspirerad parkliknande trädgård vid hemmet i Veinge i Halland. Gemensamt i allt Birger tog sig för var att han inspirerades av naturen; han var också en hängiven amatörbotaniker. Bokens redaktör Theo Ågren skildrar konstnärens livsresa från ett fattigt arbetarhem i Norrland till lärlingstiden vid Anjous krukmakeri i Skene, etableringen av en egen verkstad i först Sangis, senare i Mölndal och slutligen i Veinge. Hanna Riisager bidrar med dikter där hon går i dialog med sin farfars dikter. Birgers dotter Hildegun Nils¬son Varhelyi beskriver trädgården, verkstaden och hemmet i Veinge. Annelie Tuveros sätter in konstnärskapet i en museal kontext och Love Jönsson skriver om ett möte med Birgers keramik hemma hos konstnären och samlaren Joe Hedlund. Boken är rikt illustrerad med fotografier av Theo Ågren, Birgers egna målningar och teckningar samt bilder ur familjealbumet.

Poeter tänder lampor, skriver Emily Dickinson i en dikt omkring 1865. Om vekarna tar ordentlig fyr kan de bli bestående som solar. I så fall är Dickinson diktvärld i sig själv en hel galaxhop. I detta nummer har vi samlat några av dem som dras som insekter till hennes ljus. Björn Kohlström cirklar kring farligheten i hennes poesi, medan Josefin Holmström undersöker Mästarbreven, tre mytomspunna brevutkast till en okänd mottagare som vi också publicerar i sin helhet.

 

Dessutom i numret: Peter Jackson skriver om Michael Palmer, Håkan Sandell introducerar Caitríona O’Reilly, Catharina Engström ger oss dikter ur ett pågående manus och Ruhi Tyson debuterar med en nyskriven dikt. Ett pärlband av lampor!

Berättelsen om Mary som filosoferna känner den: Hon är en framstående vetenskapskvinna specialiserad på mänskligt färgseende. Hon lever hela sitt liv i ett svartvitt rum. Hon kommunicerar med omvärlden via svartvita skärmar. Utan att själv någonsin ha erfarit det, har hon all fysisk kunskap om vad som händer i hjärnan när en person ser till exempel ”något rött”. Så en dag släpps hon ut i världen. Röda rosor. Blå himmel. Förutom att nya fysiska data nu uppstår i Marys egen hjärna, så vad nytt lär hon sig om andras erfarenheter av färgseende? Vilket språk behöver hon tillägna sig för att beskriva det? Vi börjar om: Mary. Jungfru. Moder. Hon blöder inte eftersom hon saknar livmoder. Eller står hon på hormonbehandling? Är hennes hud svart som sot eller är den grå som aska? Föredrar hon Eva Hilds skulpturer eller Gunnel Wåhlstrands tuschlaveringar? När det vita ljuset släcks på kvällen, vilka bilder dröjer på hennes näthinnor? Vad drömmer hon på natten, vad äter hon på morgonen, vad doftar hennes rum, hur känns hennes svärta? Hanna Riisagers diktsamling För Kvalia besjunger medvetandets och språkets förstapersonsperspektiv. Den subjektiva varseblivningen ställs i kontrast till en utifrånblick på det egna jaget: bilden av jungfrun, gudinnan, flickan, dockan, modern. Så tecknar För Kvalia ett narrativ om tillblivelse. Om en våldsam femininitet som kränger inuti sin egen bild, och som visar upp o/möjligheten att vara i den bilden. Med boken följer ett ljudverk baserat på delar av texten och musik av Daniel Westerlund. Hanna Riisager (f. 1980) har tidigare publicerats i tidskrifterna Ett lysande namn och Läcker, samt i antologin Hallon och bensin (Brombergs) från 2012. Samma år medverkade Riisager och hennes syster Kaisa Riisager med Systerkaka i Dockhaveri förlags Antidebutprojekt. Riisager har även varit verksam som litteraturkritiker för bland annat Expo och Kritiker.

Vad är gemensamt? En fråga om perspektiv, systerperspektivet, minnet. Systrarnas rum, det ändliga, det dåvarande, enskilda, utkavlat till något oändligt, särskilt. Systerkaka ingår i Dockhaveri Förlags Antidebut-projekt.

Om det här numret av Lyrikvännen ska sägas att det är poesitätt, och att det framförallt är översatt poesi. Från Spanien, Österrike, Italien, Palestina, Danmark, och USA. Numrets texter frågar sig vad det är att skriva poesi, vad det är att läsa poesi och hur poeter förhåller sig till, eller bör förhålla sig till, en värld kantad av katastrofer.