Kriterium – serie

"All min strävan under denna skoldag -- som ett jordeliv utgör -- har varit att så mycket som möjligt främja det mänskliga broderskapets förverkligande på vår lilla jord." Med dessa ord sammanfattade Nelly Thüring (1875--1972) sin livsfilosofi när hon vid 94 års ålder blev intervjuad av Socialdemokratiska kvinnoförbundets tidskrift Morgonbris. Som resetalare hade hon varit med och byggt upp det nystartade kvinnoförbundet på 1920-talet. Hon blev en av de första kvinnorna i Sveriges riksdag. Genom att följa Thürings väg till riksdagen bidrar denna biografi med ny kunskap om socialdemokratiska kvinnors kamp för rösträtt och bättre levnadsvillkor.  

Nelly Thüring var också aktiv inom teosofin, en esoterisk rörelse vars medlemmar vägleddes av en utopisk vision: det universella broderskapets förverkligande. När hon kandiderade till stadsfullmäktige i Göteborg på 1910-talet beskrev hon rörelserna för socialism, fred, feminism, nykterhet och vegetarianism som grenar på samma träd. Det tidiga 1900-talets esoteriska rörelser är idag mest kända för att ha inspirerat kulturpersonligheter som Hilma af Klint. Denna bok visar att Thüring -- och många med henne -- tillämpade sin teosofiska livsåskådning på sociala och politiska frågor.  

Malin Arvidsson är fil.dr i historia, verksam vid Lunds och Linköpings universitet.    

Sociala reportage skrivs av reportrar som strider för de svaga och avslöjar missförhållanden. Så har det hetat inom yrket, i handböcker och bland genrens supportrar. Men vad döljer sig bakom idealet? Och hur ser engagemanget ut när det omvandlas till text? 

Den här boken lyfter fram reportage av några av 1900-talets mest hyllade svenska reportrar och synar på vilka sätt texterna förmedlar ett engagemang till läsaren. De narratologiskt grundade analyserna utförs mot en bakgrund av skiftande idéer om en reporters samhällsroll. Det visar sig att en engagerad attityd i texten ibland motarbetas av generaliseringar om porträtterade människor. Dessa kan vara negativt laddade men också präglas av romantisering eller idealisering. Där människor skildras med interna perspektiv och som unika individer, utan att buntas ihop till grupper, blir inlevelsen som starkast. 

De valda reportrarna representerar det svenska sociala reportaget vid centrala brytpunkter inom traditionen. Ester Blenda Nordström och Gustaf Hellström har valts för 1910-talet, Ivar Lo-Johansson för åren kring 1930, Barbro Alving för 1950-talet, Jan Guillou för 1970-talet och Maciej Zaremba och Karen Söderberg för 1990- och 2000-talen.

Cecilia Aare är lektor i journalistik vid Södertörns högskola och disputerade 2021 i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet med avhandlingen Reportaget som berättelse: En narratologisk undersökning av reportagegenren. Hon har en bakgrund som dagstidningsreporter och tidskriftsredaktör och har även skrivit högskoleläroboken Det tidlösa reportaget (Studentlitteratur, 2011 och 2019). Den engagerade reportern är utgiven i samarbete med publiceringsplattformen Kriterium.

Vetenskapligt skickliga lärare är en avgörande tillgång för läroanstalter med akademiska ambitioner. I Vetenskapshistorisk hattparad (verk i två band) utforskar idéhistorikern Henrik Björck det svenska högskolesystemets historia genom att följa utbildningsinstitutioners kamp för rätten att dana sina egna doktorer. Denna avgränsade tematik får spegla större skeenden, som den desintegrerande expansion systemet genomgått. Universitetet decentreras när intresset riktas mot professionsutbildningar som var väsentliga för kunskapsbildning och kårformering.  

Henrik Björck är professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet. Han har intresserat sig för olika fenomen och teman, från Vetenskapsakademiens institutionshistoria till badfrågans kulturhistoria, från ingenjörernas professionshistoria till planhushållningens begreppshistoria.

Granskad och publicerad genom forskningsplattformen Kriterium (volym nr 62 och 63).

Finns även som e-bok (ISBN 978-91-7655-000-7).

Med Martin Luthers föreställningar om samhället som ett hushåll, styrt av föräldrar, etablerades en modell för samhällsorganisation som blev viktig i Norden under 1600- och 1700-talen. Då de nordiska klostren avvecklades med den lutherska reformationen bildade hushållen den nya ramen för det kristna livet. Tio Guds bud ersatte klostrens regler, morgon- och kvällsbön ersatte klostrens tideböner och hushållet kom att bli den givna och legitima gemenskaps- och organisationsformen. Relationen mellan föräldrar och barn blev därför normativ långt utanför det som idag kallas familjen. Detta är utgångspunkten i denna antologi. Här introduceras analysbegreppet hushållsstat för att beteckna en teologiskt grundad stat som både var organiserad som ett hushåll och som bestod av och byggde på hushåll i mindre skala.   

Inom äldre nordisk forskning brukar hushållets centrala plats i det tidigmoderna samhället förknippas med den svenske kyrkohistorikern Hilding Pleijel och dennes tes om Hustavlans värld. Utifrån ny forskning styrker författarna i denna antologi Pleijels grundantagande. Detta sker dock på ett sätt som Pleijel själv nog knappast hade föreställt sig.   

Antologin inleds med två kapitel som uppdaterar forskningsläget. I andra kapitel studeras hushållets historiska och samtidigt teologiska roll på olika nivåer under tidigmodern tid -- i det dagliga vardagslivet, i kyrkans undervisning och i statens övergripande organisering.   

Studierna binder samman forskning från Danmark och Sverige och erbjuder komparativa perspektiv på hushållets utgestaltningar i respektive rike. De svenska och danska hushållsstaterna hade sedan 1500-talet både varit i konflikt och samtidigt delat luthersk bekännelse. Rikena både liknar och skiljer sig från varandra. Exempelvis visas ett gemensamt nordiskt drag att hushåll inte enbart styrdes av fäder, utan av båda föräldrarna.  

Medverkande författare:

Urban Claesson

Gorm Harste

Bo Kristian Holm

Karin Hassan Jansson

Nina Javette Koefoed

Besvärliga människor är möjligen ett evigt problem. Vem som ansetts som besvärlig har däremot varierat över tid. Hur omgivningen har valt att definiera och handskas med besvärligheten har varierat ännu mer.  

I mellankrigstidens Sverige fungerade den psykiatriska diagnosen psykopati som ett kontroversiellt men kraftfullt verktyg för hantering av människor som inte lyckades leva upp till de medborgerliga idealen. Diagnosen byggde på föreställningar om ett brett spektrum av biologiskt grundade störningar i gränslandet mellan normalitet och egentlig sinnessjukdom. Störningarna antogs ta sig uttryck i exempelvis homosexualitet, hysteriska anfall, mytomani eller allmän hållningslöshet.  

En annan kontroversiell diagnos var kverulansparanoia, en sjukdom som kopplades till framväxten av den moderna rättsstaten, och vars främsta uttryck antogs vara ett omåttligt klagande över oförrätter. Här handlade det alltså snarare om ett överdrivet utnyttjande av ens medborgerliga rättigheter. Ett särskilt dilemma var att det slags beteende som vanligtvis låg till grund för diagnos och påföljande tvångsintagning på sinnessjukhus, nämligen idogt brevskrivande till myndigheter, också var det som krävdes för att ta sig ut.  

I De samhällsbesvärliga undersöker idéhistorikern Annika Berg hur patienter beskrivna som psykopater eller kverulanter kunde förhandla om utskrivning med läkare och myndigheter i 1930- och 40-talens Sverige. Det här var en tid då den psykiatriska vården byggdes ut kraftigt till följd av ett upplevt behov, men också skapades om till en mindre sluten apparat med möjligheter till försöksutskrivning och öppnare vårdformer. Det var också en tid då psykiatrin angreps från olika håll, och anklagades för att spärra in folk på lösa och oklara grunder. Mot bakgrund av detta, hur gick hanteringen av psykopater och kverulanter ihop med tidens tankar om medborgerliga frioch rättigheter? Hur betraktade patienterna sig själva? Och hur påverkades förhandlingarna i enskilda fall av föreställningar om exempelvis klass, kön och sexualitet?   

Annika Berg är docent i idéhistoria och verksam som lektor vid Institutionen för kultur och estetik, Stockholms universitet. Hennes forskning inriktar sig främst på medicinens sociala, kulturella och politiska historia. Bland tidigare publikationer märks bland annat avhandlingen Den gränslösa hälsan: Signe och Axel Höjer, folkhälsan och expertisen (Uppsala 2009). De samhällsbesvärliga är utgiven inom Kriterium, ett konsortium som sakkunniggranskar svensk vetenskaplig litteratur (se www.kriterium.se).

(English information below) Olov Janse var en arkeolog med ett anmärkningsvärt liv. Från sin födelse i Sverige 1892 till sin död i USA 1985 reste han flera gånger över hela världen och var närvarande vid några av de viktigaste episoderna i 1900-talets världshistoria. Hans verk och nätverk kopplade samman museer och politiska institutioner i Sverige, Frankrike, Vietnam och USA: från Historiska museet och Östasiatiska museet i Stockholm, Musée des antiquités nationales i Paris och Cernuchi Museum och det franska forskningsinstitutet EFEO i Hanoi, till UNESCO, Harvard Peabody Museum, Smithsonian Institution och amerikanska utrikesdepartementet. Han lämnade efter sig artefakter och dokument i museisamlingar och arkiv över hela världen. Men hans namn är i stort sett okänt, och hans viktigaste bidrag att knyta ihop människor och idéer mellan olika kontinenter och sammanhang har förblivit osynliga i historiska berättelser om alla dessa institutioner. Han var i alla avseenden en »archaeologist in-between«.  

Denna bok följer i Olov Janses och hans fru Renées fotspår när de rör sig mellan kontinenter och sammanhang och kopplar ihop nyckelaktörer och institutioner i sociala och professionella nätverk över hela världen. Den berättar den formidabla historien om en arkeolog som navigerar genom världspolitiken, från en svensk industristad vid slutet av 1800-talet, till Paris museer vid början av 1900-talet, till Franska Indokina och Filippinerna på 1930-talet, till bildandet av UNESCO 1946 och slutar med diplomatiskt arbete för USA:s utrikesdepartement precis vid randen av Vietnamkriget.  

Anna Källén (f. 1973) är docent i arkeologi vid Stockholms universitet. Hennes forskning handlar om den historiska utvecklingen av arkeologi som ett sätt att konceptualisera, kommunicera och använda det forntida förflutna i samtida kultur och samhälle. I över tjugo år arbetade hon med arkeologi och kulturarv i Sydostasien, och hon är författare till Stones Standing: Archeology, Colonialism, and Ecotourism in Northern Laos (2015). Hon arbetar för närvarande som forskare och föreläsare i kulturarvsstudier vid Stockholms universitet, Institutionen för kultur och estetik. Johan Hegardt (f. 1960) är docent i arkeologi vid Uppsala universitet. I sin forskning har han fokuserat på frågor som historiskt medvetande, konstruktion av historisk kunskap, det arkeologiska tänkandets historia och framväxten av historiska och etnografiska museer. Han arbetar för närvarande som forskare vid filosofisektionen vid Institutionen för kultur och lärande, Södertörns högskola.

*

Olov Janse was an archaeologist with a remarkable life. From his birth in Sweden in 1892 to his death in the United States in 1985, he travelled several times across the world and was present at some of the most important episodes of twentieth-century world history. His works and networks connected museums and political institutions in Sweden, France, Vietnam and the United States: from the Swedish History Museum, the Museum of Far Eastern Antiquities, the French Musée des antiquités nationales, the Cernuchi Museum, and the French research institute EFEO in Hanoi, to UNESCO, the Harvard Peabody Museum, the Smithsonian Institution, and the US Department of State. He left behind artefacts and documents in museum collections and archives across the world. But his name is largely unknown, and his most important contributions -- the connection of people and ideas between continents and contexts -- have remained invisible in historical accounts of all these institutions. The Archaeologist In-Between follows in the footsteps of Olov Janse and his wife Renée, as they move between continents and contexts, connecting key actors and institutions in social and professional networks across the world. It tells the formidable story of an archaeologist navigating through world politics, from a late nineteenth-century industrial town in Sweden, to early twentieth-century Parisian museums, to French Indochina and the Philippines in the 1930s, to the formation of UNESCO in 1946, and ending with public diplomacy for the US Department of State on the verge of the Vietnam War.  

Anna Källén (b. 1973) is Associate Professor in Archaeology at Stockholm University. Johan Hegardt (b. 1960) is Associate Professor in Archaeology, Uppsala University.    

Det finns en tydlig berättelse om hur humaniora marginaliserades i efterkrigstidens Sverige: i ingenjörernas, teknokraternas och samhällsvetarnas land fanns det inget utrymme för bildning, filosofi och historia. Denna bok utmanar en sådan föreställning och visar hur påtagligt närvarande humaniora var i tidens offentlighet. Genom ett kunskapshistoriskt perspektiv och internationella jämförelser åskådliggör författarna hur humanister befann sig mitt i välfärdssamhällets kultur och politik, medier och bokmarknad, idédebatt och utbildningsväsende.  

I centrum för boken står 1960- och 1970-talens offentlighet. I en första del diskuteras den avgörande roll som humanister spelade i den unga televisionens folkbildningsprogram liksom i tidens populärvetenskapliga pocketbokutgivning och på dagstidningarnas essäsidor. I en andra del riktas uppmärksamheten mot humanioras plats i den kristna kultursfären, arbetarrörelsens folk­bildningsarbete och den nya vänsterns bokcaféer. Vi får möta kulturpersonligheter som Per I. Gedin, Gunnel Vallquist och Jan-Öjvind Swahn, men även tv-producenter, studiecirkelarrangörer, översättare av radikal facklitteratur och många andra. Alla bidrog de till att sätta humanistisk kunskap i rörelse under efterkrigsdecennierna. 

Johan Östling är historiker, Wallenberg Academy Fellow och föreståndare för Centrum för kunskaps­historia (LUCK), Lunds universitet. Anton Jansson är docent i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet samt forskare vid Centrum för kunskapshistoria i Lund. Ragni Svensson Stringberg är fil.dr i bokhistoria och verksam vid Centrum för kunskapshistoria i Lund.

Som en uppföljare till denna bok publiceras 2023 antologin Humaniora i välfärdssamhället, redigerad av Johan Östling, Anton Jansson och Ragni Svensson Stringberg.

Hur skildras klass i svensk samtidslitteratur och vad kan det lära oss om dagens samhälle? I Att göra klass prövar litteraturvetaren Åsa Arping nya ingångar till de senaste decenniernas breda, i huvudsak realistiska svenska samtidsskildring. Hon finner klasskodade handlingar, tankar och känslor även utanför arbetarlitteraturen och följer hur berättelsen om klass djupnar när den sätts i dialog med andra kategorier, som genus, ålder och rasifiering. Genom nedslag i de senaste tjugo årens prosautgivning, från Torbjörn Flygts Underdog (2001) till Donia Salehs Ya Leila (2020), visar studien hur litteraturen gestaltar och diskuterar samtidens allt otydligare klassbegrepp, där synen på arbete, identitet, livsstil och välfärdsstat snabbt förändras. 

Åsa Arping (f. 1968) är professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet och intresserar sig i sin forskning särskilt för relationen mellan litteratur och samhälle. Hon har tidigare skrivit en rad artiklar om klass i samtidslitteraturen och böcker om svensk 1800-talslitteratur, samt medverkat i flera litteraturhistoriska översiktsverk, senast Natur & Kulturs litteraturhistoria (2021).

Beredskap och krig har hittills betraktats som manliga författares domän i svensk litteratur, särskilt vid tiden för andra världskriget. Men vad händer om blickarna riktas mot de kvinnliga författarna? Kristin Järvstads studie visar hur även deras texter fokuserar beredskaps- och krigsrelaterade ämnen, både under krigsåren och därefter.  

I en mängd romaner gestaltas allt från kvinnliga luftbevakare "någonstans i Sverige" till kvinnliga pacifister som ser sig tvungna att döda för fredens skull. Den ofta förekommande soldaten i dessa verk får också inta en radikal position när han som desertör lägger ner sina vapen i protest mot kriget. Dessutom behandlas ett av tidens mest laddade ämnen knutet till kön ur ett unikt perspektiv: "tyskjäntorna" och deras relationer med ockupanter skildras utan den fördömande inställning som präglar samtiden i övrigt. Den mest brännande frågan rör dock främlingskap, kopplat till ras: vem är egentligen inkluderad i den svenska nationen? Här uppvisar texterna en svidande kritik mot den snäva svenskheten och den antisemitism som florerar i samtiden.  

Genom analyser av en rad samtidsskildringar av kvinnliga författare fördjupar Under beredskap och krig den tidigare bilden av svenskt litterärt 1940-tal. De författare som utforskas här uttrycker ett djupt och ofta kritiskt engagemang i frågan om krig och våld, länkat till kön och främlingskap. Periodens mest radikala litterära budskap finner vi också bland deras romaner: kravet på upplösning av den militaristiska och patriarkala nationen, med dess strävan att utöka sitt territorium utan hänsyn till människoliv. 

Kristin Järvstad är forskare i genus- och litteraturvetenskap vid Malmö universitet. Hon behandlar texter av kvinnliga författare från 1890-talet och framåt och analyserar dem ur ett feministiskt och intersektionellt perspektiv. I sina studier har hon lyft fram en mängd författare som marginaliserats i tidigare forskning och litteraturhistorieskrivning. Bland hennes utgivna titlar märks avhandlingen Att utvecklas till kvinna. Studier i den kvinnliga utvecklingsromanen i 1900-talets Sverige (1996) och Den kluvna kvinnligheten. Öfvergångskvinnan som litterär gestalt i svenska samtidsromaner 1890--1920 (2008). 

Trådbundet kartonnageband med strukturerat pärmöverdrag.

Selma Lagerlöf fick tusentals brev från allmänheten fram till sin död 1940. Brevsamlingen är unik för tiden på grund av sin storlek, men också för att människor från alla samhällsskikt skrev. Vad ville de författaren? Vilka var deras drömmar? Vilken bild av mottagaren rymmer breven? Vad säger de om läsning? Och hur svarade Lagerlöf? 

I Lagerlöfs läsare berättar litteraturvetarna Jenny Bergenmar och Maria Karlsson en läsarnas historia, men också en skrivandets. Breven utforskas som retoriska konstruktioner och som både historiska och självbiografiska dokument. Vid sidan av läsningens var, hur och varför och vad litteraturen användes till, diskuteras brev om ekonomiskt stöd och om hjälp med eget skrivande, brev som ger uttryck för idéer om nationen och om folket samt brev från skolvärlden som berör pedagogiska frågor. Breven visar hur allmänhetens vardagliga skrivande kunde se ut, hur brevskrivarna framställde sig själva och vad en författarcelebritet som Selma Lagerlöf kunde betyda för vanliga människor i samtiden.

Jenny Bergenmar är professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet. Maria Karlsson är forskare och lärare vid Litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet.

Humaniora genomgick en djupgående förändring under efterkrigstiden, både som vetenskapsfält och kulturell företeelse. Av många kom humanistiska studier gradvis att uppfattas som en överflödig lyxföreteelse och klassisk bildning tappade mark i utbildningssystemet. Naturvetenskap, medicin och samhällsvetenskap hade avgjort lättare att motivera sin existens i folkhemmets Sverige. Men även om humaniora kan sägas ha varit på defensiven, så är detta långtifrån hela bilden. Denna antologi visar tvärtom att det humanistiska kunskapsområdet gjorde sig starkt gällande i efterkrigstidens välfärdssamhälle.

Humaniora i välfärdssamhället innehåller texter om brott och straff, skola och pedagogik, kristendom och sekularisering, invandring och tvåspråkighet, kulturarv och stadsförnyelse, miljödebatt och ekologi, försvar och propaganda, press och bokmarknad, folkhemmets samhällsvisioner och reformpolitik. Tillsammans visar de hur humanister och humanistisk kunskap i allra högsta grad var verksamma i och påverkade Sverige från 1940-talet till 1980-talet. Boken knyter an till de internationella forskningsfälten kunskapshistoria och humanioras historia och innehåller bidrag av ett tjugotal svenska forskare från ett antal olika discipliner och lärosäten. Sammantaget ger den inte bara en mångskiftande bild av humanioras utveckling och status utan också ett nytt intressant perspektiv på den svenska efterkrigstiden.     

Antologin är en uppföljning till Johan Östlings, Anton Janssons och Ragni Svensson Stringbergs monografi Humanister i offentligheten (2022) .   

Redaktörer:

Johan Östling, professor i historia, föreståndare för Centrum för kunskapshistoria (LUCK) och Wallenberg Academy Fellow, Lunds universitet, Anton Jansson, docent i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet samt forskare vid Centrum för kunskapshistoria (LUCK), Lunds universitet, och Ragni Svensson Stringberg, lektor i förlagskunskap och historia vid Stockholms universitet samt forskare vid Centrum för kunskapshistoria (LUCK), Lunds universitet.

Övriga medverkande:

Peter Bennesved

Ingrid Berg

Fredrik Bertilsson

Anders Burman

Marie Cronqvist

Erik Erlanson

Karl Haikola

Isak Hammar

Peter Henning

Joakim Landahl

David Larsson Heidenblad

Linnéa Lindsköld

Anders Pedersson

Ann Steiner

Hampus Östh Gustafsson    

Under 1920- och 30-talen lanserades den ordlösa romanen -- böcker med sekvenser av textlösa bilder -- som en egen genre för spridning och publicering. Genren gick också under benämningarna träsnittsroman och roman i bilder. Alla tre ämnen beskriver de enande elementen för genren: tekniken, bildernas närvaro samt ordens frånvaro. Förenande var dessutom samhällskritiska termer och mörka existentiella frågor sprungna ur det tidiga 1900-talets konstnärliga och politiska strömningar.  

1926 utkom konstnären Otto Nu ckels ordlösa roman Schicksal: Eine Geschichte in Bildern (Öde: En berättelse i bilder). Boken blev en framgång i hemlandet och utkom redan 1930 i en amerikansk utgåva. Schicksals huvudperson är en fattig kvinna som färdas genom en tillvaro kantad av sorg, svek, brott, död och med sällsynta glimtar av hopp.  

Ett livsöde förmedlas till "läsaren" som inte läser. Det berättas om en svår livskamp och om stunder av lycka, i vila utan handling, och i förtvivlan och flykt. "Läsaren" lämnar orden bakom sig och bevittnar. Upplevelsen bär med sig en gåta som har med bilders kraft, förmågor och egenartade uttryck att göra, med bilders narrativitet såsom något helt skilt från andra uttryck -- inte minst från den skrivna texten. Det är denna gåta som undersöks i Se hennes öde. Hur etablerar bilder en annan typ av förmedling? Vad vittnar denna förmedling om? Hur kan bildens gåta förklaras i ord?    

Elisa Rossholm är filosofie doktor i konstvetenskap. Hon disputerade 2016 vid Institutionen för kultur och estetik, Stockholms universitet med avhandlingen I väntan på hufvudpersonen: Identitet och identifikation i svensk skämtbild 1870--1900. Hon är även verksam som tecknare och är författare till de fyra grafiska romanerna Jag hör icke till något läger (2011), Jag sträcker ut handen mot evigheten (2012), Lammen från Le Mans (2017) och Märit (2021).   

Publicerad inom projektet Kriterium (nr 38) för kvalitetsgranskning och open access-publicering av vetenskapliga böcker.

Homosexualitet, bisexualitet, trans och queer har under lång tid utgjort ett laddat ämne i kristna frikyrkor. Vissa samfund har i takt med samhälleliga förändringar blivit alltmer bejakande, medan andra ser förändringarna som oförenliga med grundläggande kristna värderingar.   

En villkorad gemenskap baseras på djupintervjuer med 29 kristna hbtq-personer och utgör den första svenska vetenskapliga studien i ämnet. Med en fenomenologisk ansats undersöker författaren hur sexualitet, intimitet och tro erfars av de intervjuade samt hur deras kristna identitet samverkar med deras identitet som hbtqpersoner.   

En villkorad gemenskap riktar sig till lärare, forskare och studenter i exempelvis religionsvetenskap, sexologi, genusvetenskap och psykologi. Boken är också av intresse för den som i sitt yrke behöver kunskap i ämnet, till exempel själavårdare och terapeuter. Vidare kan den fungera som underlag för samtal och reflektion om tro, sexualitet och hbtq inom frikyrkliga sammanhang.    

Charlotta Carlström är doktor i socialt arbete och verksam som forskare och lärare på Centrum för sexologi och sexualitetsstudier vid Malmö universitet. Hennes forskning berör olika perspektiv på sexualitet, kön, makt, intimitet och religion. 

Det förflutna används ständigt för att ge mening åt nuet. I kalla krigets spår skildrar framväxten av ett nytt svenskt militärt kulturarv. Här visas hur minnen och lämningar från en tid fylld av rädsla och säkerhetspolitiska spänningar får nya innebörder när bunkrar och nedlagda militäranläggningar omvandlas till museer, lyxbostäder och spännande besöksmål.  

Författarna har besökt en rad militära kulturarvsplatser runt om i Sverige för att undersöka vilka miljöer, föremål och känslor som idag får representera kalla kriget. De visar hur dåtidens hemligheter, hotbilder och militärfordon både blir kittlande inslag i kulturarvet och förmedlar idéer om trygghet och beskydd.  

I kalla krigets spår tar ett nytt grepp om kulturarvsfrågor genom att sätta minnesskapande i relation till säkerhetspolitik. Utifrån kritiska kulturarvsstudier och feministisk teori diskuteras den nationella gemenskapens gränser och vilken roll som genus och sexualitet har i berättelserna om hot och försvar.  

I en demokrati måste frågor om militärt våld alltid genomlysas och diskuteras. Med denna utgångspunkt granskas kulturarvets betydelse för förståelsen av hot och säkerhet. Boken uppmanar till reflektion om hur historien skrivs och om vad som krävs för att skapa trygghet.  

I kalla krigets spår är ett resultat av ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt. Mattias Frihammar är docent i etnologi vid Stockholms universitet. Han forskar om kulturarv och meningsskapande i mötet mellan natur och kultur. Fredrik Krohn Andersson är lektor i konstvetenskap vid Stockholms universitet. Han forskar inom arkitekturhistoria och kulturarvsstudier. Maria Wendt är docent i internationella relationer vid Stockholms universitet. Hon forskar om säkerhetsfrågor, militärt våld och genus. Cecilia Åse är professor i genusvetenskap vid Stockholms universitet. Hennes forskning innefattar genusperspektiv på nation, våld och säkerhet.   

Publicerad inom projektet Kriterium (nr 45) för kvalitetsgranskning och open access-publicering av vetenskapliga böcker.