Sociala reportage skrivs av reportrar som strider för de svaga och avslöjar missförhållanden. Så har det hetat inom yrket, i handböcker och bland genrens supportrar. Men vad döljer sig bakom idealet? Och hur ser engagemanget ut när det omvandlas till text? 

Den här boken lyfter fram reportage av några av 1900-talets mest hyllade svenska reportrar och synar på vilka sätt texterna förmedlar ett engagemang till läsaren. De narratologiskt grundade analyserna utförs mot en bakgrund av skiftande idéer om en reporters samhällsroll. Det visar sig att en engagerad attityd i texten ibland motarbetas av generaliseringar om porträtterade människor. Dessa kan vara negativt laddade men också präglas av romantisering eller idealisering. Där människor skildras med interna perspektiv och som unika individer, utan att buntas ihop till grupper, blir inlevelsen som starkast. 

De valda reportrarna representerar det svenska sociala reportaget vid centrala brytpunkter inom traditionen. Ester Blenda Nordström och Gustaf Hellström har valts för 1910-talet, Ivar Lo-Johansson för åren kring 1930, Barbro Alving för 1950-talet, Jan Guillou för 1970-talet och Maciej Zaremba och Karen Söderberg för 1990- och 2000-talen.

Cecilia Aare är lektor i journalistik vid Södertörns högskola och disputerade 2021 i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet med avhandlingen Reportaget som berättelse: En narratologisk undersökning av reportagegenren. Hon har en bakgrund som dagstidningsreporter och tidskriftsredaktör och har även skrivit högskoleläroboken Det tidlösa reportaget (Studentlitteratur, 2011 och 2019). Den engagerade reportern är utgiven i samarbete med publiceringsplattformen Kriterium.

Sociala reportage skrivs av reportrar som strider för de svaga och avslöjar missförhållanden. Så har det hetat inom yrket, i handböcker och bland genrens supportrar. Men vad döljer sig bakom idealet? Och hur ser engagemanget ut när det omvandlas till text? 

Den här boken lyfter fram reportage av några av 1900-talets mest hyllade svenska reportrar och synar på vilka sätt texterna förmedlar ett engagemang till läsaren. De narratologiskt grundade analyserna utförs mot en bakgrund av skiftande idéer om en reporters samhällsroll. Det visar sig att en engagerad attityd i texten ibland motarbetas av generaliseringar om porträtterade människor. Dessa kan vara negativt laddade men också präglas av romantisering eller idealisering. Där människor skildras med interna perspektiv och som unika individer, utan att buntas ihop till grupper, blir inlevelsen som starkast. 

De valda reportrarna representerar det svenska sociala reportaget vid centrala brytpunkter inom traditionen. Ester Blenda Nordström och Gustaf Hellström har valts för 1910-talet, Ivar Lo-Johansson för åren kring 1930, Barbro Alving för 1950-talet, Jan Guillou för 1970-talet och Maciej Zaremba och Karen Söderberg för 1990- och 2000-talen.

Cecilia Aare är lektor i journalistik vid Södertörns högskola och disputerade 2021 i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet med avhandlingen Reportaget som berättelse: En narratologisk undersökning av reportagegenren. Hon har en bakgrund som dagstidningsreporter och tidskriftsredaktör och har även skrivit högskoleläroboken Det tidlösa reportaget (Studentlitteratur, 2011 och 2019). Den engagerade reportern är utgiven i samarbete med publiceringsplattformen Kriterium.

Sociala reportage skrivs av reportrar som strider för de svaga och avslöjar missförhållanden. Så har det hetat inom yrket, i handböcker och bland genrens supportrar. Men vad döljer sig bakom idealet? Och hur ser engagemanget ut när det omvandlas till text? 

Den här boken lyfter fram reportage av några av 1900-talets mest hyllade svenska reportrar och synar på vilka sätt texterna förmedlar ett engagemang till läsaren. De narratologiskt grundade analyserna utförs mot en bakgrund av skiftande idéer om en reporters samhällsroll. Det visar sig att en engagerad attityd i texten ibland motarbetas av generaliseringar om porträtterade människor. Dessa kan vara negativt laddade men också präglas av romantisering eller idealisering. Där människor skildras med interna perspektiv och som unika individer, utan att buntas ihop till grupper, blir inlevelsen som starkast. 

De valda reportrarna representerar det svenska sociala reportaget vid centrala brytpunkter inom traditionen. Ester Blenda Nordström och Gustaf Hellström har valts för 1910-talet, Ivar Lo-Johansson för åren kring 1930, Barbro Alving för 1950-talet, Jan Guillou för 1970-talet och Maciej Zaremba och Karen Söderberg för 1990- och 2000-talen.

Cecilia Aare är lektor i journalistik vid Södertörns högskola och disputerade 2021 i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet med avhandlingen Reportaget som berättelse: En narratologisk undersökning av reportagegenren. Hon har en bakgrund som dagstidningsreporter och tidskriftsredaktör och har även skrivit högskoleläroboken Det tidlösa reportaget (Studentlitteratur, 2011 och 2019). Den engagerade reportern är utgiven i samarbete med publiceringsplattformen Kriterium.