Besvärliga människor är möjligen ett evigt problem. Vem som ansetts som besvärlig har däremot varierat över tid. Hur omgivningen har valt att definiera och handskas med besvärligheten har varierat ännu mer.  

I mellankrigstidens Sverige fungerade den psykiatriska diagnosen psykopati som ett kontroversiellt men kraftfullt verktyg för hantering av människor som inte lyckades leva upp till de medborgerliga idealen. Diagnosen byggde på föreställningar om ett brett spektrum av biologiskt grundade störningar i gränslandet mellan normalitet och egentlig sinnessjukdom. Störningarna antogs ta sig uttryck i exempelvis homosexualitet, hysteriska anfall, mytomani eller allmän hållningslöshet.  

En annan kontroversiell diagnos var kverulansparanoia, en sjukdom som kopplades till framväxten av den moderna rättsstaten, och vars främsta uttryck antogs vara ett omåttligt klagande över oförrätter. Här handlade det alltså snarare om ett överdrivet utnyttjande av ens medborgerliga rättigheter. Ett särskilt dilemma var att det slags beteende som vanligtvis låg till grund för diagnos och påföljande tvångsintagning på sinnessjukhus, nämligen idogt brevskrivande till myndigheter, också var det som krävdes för att ta sig ut.  

I De samhällsbesvärliga undersöker idéhistorikern Annika Berg hur patienter beskrivna som psykopater eller kverulanter kunde förhandla om utskrivning med läkare och myndigheter i 1930- och 40-talens Sverige. Det här var en tid då den psykiatriska vården byggdes ut kraftigt till följd av ett upplevt behov, men också skapades om till en mindre sluten apparat med möjligheter till försöksutskrivning och öppnare vårdformer. Det var också en tid då psykiatrin angreps från olika håll, och anklagades för att spärra in folk på lösa och oklara grunder. Mot bakgrund av detta, hur gick hanteringen av psykopater och kverulanter ihop med tidens tankar om medborgerliga frioch rättigheter? Hur betraktade patienterna sig själva? Och hur påverkades förhandlingarna i enskilda fall av föreställningar om exempelvis klass, kön och sexualitet?   

Annika Berg är docent i idéhistoria och verksam som lektor vid Institutionen för kultur och estetik, Stockholms universitet. Hennes forskning inriktar sig främst på medicinens sociala, kulturella och politiska historia. Bland tidigare publikationer märks bland annat avhandlingen Den gränslösa hälsan: Signe och Axel Höjer, folkhälsan och expertisen (Uppsala 2009). De samhällsbesvärliga är utgiven inom Kriterium, ett konsortium som sakkunniggranskar svensk vetenskaplig litteratur (se www.kriterium.se).

Besvärliga människor är möjligen ett evigt problem. Vem som ansetts som besvärlig har däremot varierat över tid. Hur omgivningen har valt att definiera och handskas med besvärligheten har varierat ännu mer.  

I mellankrigstidens Sverige fungerade den psykiatriska diagnosen psykopati som ett kontroversiellt men kraftfullt verktyg för hantering av människor som inte lyckades leva upp till de medborgerliga idealen. Diagnosen byggde på föreställningar om ett brett spektrum av biologiskt grundade störningar i gränslandet mellan normalitet och egentlig sinnessjukdom. Störningarna antogs ta sig uttryck i exempelvis homosexualitet, hysteriska anfall, mytomani eller allmän hållningslöshet.  

En annan kontroversiell diagnos var kverulansparanoia, en sjukdom som kopplades till framväxten av den moderna rättsstaten, och vars främsta uttryck antogs vara ett omåttligt klagande över oförrätter. Här handlade det alltså snarare om ett överdrivet utnyttjande av ens medborgerliga rättigheter. Ett särskilt dilemma var att det slags beteende som vanligtvis låg till grund för diagnos och påföljande tvångsintagning på sinnessjukhus, nämligen idogt brevskrivande till myndigheter, också var det som krävdes för att ta sig ut.  

I De samhällsbesvärliga undersöker idéhistorikern Annika Berg hur patienter beskrivna som psykopater eller kverulanter kunde förhandla om utskrivning med läkare och myndigheter i 1930- och 40-talens Sverige. Det här var en tid då den psykiatriska vården byggdes ut kraftigt till följd av ett upplevt behov, men också skapades om till en mindre sluten apparat med möjligheter till försöksutskrivning och öppnare vårdformer. Det var också en tid då psykiatrin angreps från olika håll, och anklagades för att spärra in folk på lösa och oklara grunder. Mot bakgrund av detta, hur gick hanteringen av psykopater och kverulanter ihop med tidens tankar om medborgerliga frioch rättigheter? Hur betraktade patienterna sig själva? Och hur påverkades förhandlingarna i enskilda fall av föreställningar om exempelvis klass, kön och sexualitet?   

Annika Berg är docent i idéhistoria och verksam som lektor vid Institutionen för kultur och estetik, Stockholms universitet. Hennes forskning inriktar sig främst på medicinens sociala, kulturella och politiska historia. Bland tidigare publikationer märks bland annat avhandlingen Den gränslösa hälsan: Signe och Axel Höjer, folkhälsan och expertisen (Uppsala 2009). De samhällsbesvärliga är utgiven inom Kriterium, ett konsortium som sakkunniggranskar svensk vetenskaplig litteratur (se www.kriterium.se).

Besvärliga människor är möjligen ett evigt problem. Vem som ansetts som besvärlig har däremot varierat över tid. Hur omgivningen har valt att definiera och handskas med besvärligheten har varierat ännu mer.  

I mellankrigstidens Sverige fungerade den psykiatriska diagnosen psykopati som ett kontroversiellt men kraftfullt verktyg för hantering av människor som inte lyckades leva upp till de medborgerliga idealen. Diagnosen byggde på föreställningar om ett brett spektrum av biologiskt grundade störningar i gränslandet mellan normalitet och egentlig sinnessjukdom. Störningarna antogs ta sig uttryck i exempelvis homosexualitet, hysteriska anfall, mytomani eller allmän hållningslöshet.  

En annan kontroversiell diagnos var kverulansparanoia, en sjukdom som kopplades till framväxten av den moderna rättsstaten, och vars främsta uttryck antogs vara ett omåttligt klagande över oförrätter. Här handlade det alltså snarare om ett överdrivet utnyttjande av ens medborgerliga rättigheter. Ett särskilt dilemma var att det slags beteende som vanligtvis låg till grund för diagnos och påföljande tvångsintagning på sinnessjukhus, nämligen idogt brevskrivande till myndigheter, också var det som krävdes för att ta sig ut.  

I De samhällsbesvärliga undersöker idéhistorikern Annika Berg hur patienter beskrivna som psykopater eller kverulanter kunde förhandla om utskrivning med läkare och myndigheter i 1930- och 40-talens Sverige. Det här var en tid då den psykiatriska vården byggdes ut kraftigt till följd av ett upplevt behov, men också skapades om till en mindre sluten apparat med möjligheter till försöksutskrivning och öppnare vårdformer. Det var också en tid då psykiatrin angreps från olika håll, och anklagades för att spärra in folk på lösa och oklara grunder. Mot bakgrund av detta, hur gick hanteringen av psykopater och kverulanter ihop med tidens tankar om medborgerliga frioch rättigheter? Hur betraktade patienterna sig själva? Och hur påverkades förhandlingarna i enskilda fall av föreställningar om exempelvis klass, kön och sexualitet?   

Annika Berg är docent i idéhistoria och verksam som lektor vid Institutionen för kultur och estetik, Stockholms universitet. Hennes forskning inriktar sig främst på medicinens sociala, kulturella och politiska historia. Bland tidigare publikationer märks bland annat avhandlingen Den gränslösa hälsan: Signe och Axel Höjer, folkhälsan och expertisen (Uppsala 2009). De samhällsbesvärliga är utgiven inom Kriterium, ett konsortium som sakkunniggranskar svensk vetenskaplig litteratur (se www.kriterium.se).