Elisa Rossholm – författare

Under 1920- och 30-talen lanserades den ordlösa romanen -- böcker med sekvenser av textlösa bilder -- som en egen genre för spridning och publicering. Genren gick också under benämningarna träsnittsroman och roman i bilder. Alla tre ämnen beskriver de enande elementen för genren: tekniken, bildernas närvaro samt ordens frånvaro. Förenande var dessutom samhällskritiska termer och mörka existentiella frågor sprungna ur det tidiga 1900-talets konstnärliga och politiska strömningar.  

1926 utkom konstnären Otto Nu ckels ordlösa roman Schicksal: Eine Geschichte in Bildern (Öde: En berättelse i bilder). Boken blev en framgång i hemlandet och utkom redan 1930 i en amerikansk utgåva. Schicksals huvudperson är en fattig kvinna som färdas genom en tillvaro kantad av sorg, svek, brott, död och med sällsynta glimtar av hopp.  

Ett livsöde förmedlas till "läsaren" som inte läser. Det berättas om en svår livskamp och om stunder av lycka, i vila utan handling, och i förtvivlan och flykt. "Läsaren" lämnar orden bakom sig och bevittnar. Upplevelsen bär med sig en gåta som har med bilders kraft, förmågor och egenartade uttryck att göra, med bilders narrativitet såsom något helt skilt från andra uttryck -- inte minst från den skrivna texten. Det är denna gåta som undersöks i Se hennes öde. Hur etablerar bilder en annan typ av förmedling? Vad vittnar denna förmedling om? Hur kan bildens gåta förklaras i ord?    

Elisa Rossholm är filosofie doktor i konstvetenskap. Hon disputerade 2016 vid Institutionen för kultur och estetik, Stockholms universitet med avhandlingen I väntan på hufvudpersonen: Identitet och identifikation i svensk skämtbild 1870--1900. Hon är även verksam som tecknare och är författare till de fyra grafiska romanerna Jag hör icke till något läger (2011), Jag sträcker ut handen mot evigheten (2012), Lammen från Le Mans (2017) och Märit (2021).   

Publicerad inom projektet Kriterium (nr 38) för kvalitetsgranskning och open access-publicering av vetenskapliga böcker.

Serieroman, färg2 februari 1932. I den franska provinsstaden Le Mans mördar två oansenliga och försagda hembiträden sin matmor och hennes dotter, ett banalt mord, men det har kommit att eka genom decennier. 80 år senare görs det alltjämt filmer, dokumentärer och teater om systrarna Papins brott, som har fått spegla allt från klasskamp till genusuppror och gränsöverskridande mörk sexualitet.

Men när började egentligen den brottsliga handlingen i systrarna Papins liv? Den 2 februari 1933 eller långt tidigare, i flickornas barndom?

Det är den fråga som Elisa Rossholm söker ett svar på i sin känsliga och finstämda serieroman om systerskap, symbios och maktlöshet – om sårbarhet och trygghet i att bara kunna förlita sig på en enda annan person, och att bara vara synlig för denna enda.

Elisa Rosshom är tecknare och konstvetare. Hon har tidiagre gett ut serieromanerna Jag hör icke till något läger baserad på författaren Victoria Benedictssons dagböcker och Jag sträcker ut handen mot evigheten utifrån författaren och feminsiten Mary Wollstonecrafts brev från hennes resor i 1700-talets Norden. 2016 disputerade hon med doktorsavhandlingen I väntan på Hufvudpersonen: identitet och identifikation i svensk skämtbild 1870-1900.