Den svenska skämtpressen blommade upp snabbt och explosivt under 1800-talets slut. Söndags-Nisse grundades 1862 som landets första skämttidning. Kasper följde sju år senare. Under de följande decennierna kom en rad andra skämttidningar: Figaro (1878), Nya Nisse (1891), Strix (1897), PUCK (1901), Karbasen (1901), Grönköpings Veckoblad (först som en del i Söndags-Nisse, 1902) samt Naggen (1912), för att nämna de största. Kring sekelskiftet fanns det omkring sextio svenska skämttidningar. Skämtpressens blomningstid var relativt kort och redan på 1920-talet hade intresset svalnat. Under några få decennier runt sekelskiftet 1900 utgjorde dock skämtpressen, och i tilltagande grad skämtbilden, en viktig röst i den offentliga debatten i städerna, och i synnerhet i huvudstaden. Den primära och uppenbara mottagargruppen var svenska vita män ur borgerligheten. Det var denna grupps behov som bilder och texter skulle tillgodose. Det var deras skratt tidningarna sökte vinna. "I väntan på hufvudpersonen" är en analys av svensk skämtbild från sekelskiftets tre sista decennier. Här blottläggs det i bilderna som den tänkta mottagaren förväntades identifiera sig med, det vill säga skämtbildens underförstådda huvudperson. Det som söks är något centralt, men som kan vara omarkerat, frånvarande eller till och med osynligt. Genom analysen ska detta ogripbara framträda. Avhandlingen ger helt nya perspektiv på en populär och tidvis mycket negligerad bildgenre. Elisa Rossholm diskuterar humorfunktionerna i materialet och lanserar en väl resonerad egen teori om hur skämtbilderna fungerar och hur de spelar mot den huvudsakliga mottagaren: den borgerlige mannen, en diffus gestalt i materialet, starkt konkretiserad i det sociala rum där rollen fanns, den växande huvudstaden, med sina möjligheter och risker. Rossholms analyser utgår från ett slags scenisk konstruktion, där den verkliga staden, dess nöjen, hemligheter och farligheter är utgångspunkten för bildernas scener. Rollfigurerna agerar i spelet ut de faror och tvetydigheter som stadens borgerlige man stod inför. Karaktäristiskt för en stor grupp av bilderna är att denna "huvudperson" är undanglidande och diffus, medan scenerna han, lättad, tänks skratta åt skildrar hans mardrömmar eller förhoppningar i ett smålustigt skimmer. Avhandlingen ger helt nya insikter om Stockholm under 1800-talets sista decennier, med stor resonans för förståelsen av social och psykologisk problematik runt sekelskiftet 1900. Elisa Rossholm är konstvetare, verksam vid Stockholms universitet. "I väntan på hufvudpersonen. Identitet och identifikation i svensk skämtbild 1870-1900" är hennes doktorsavhandling.
