Visar resultat för..."Johanna Karlsson"

Se Stockholms historia i ansiktet!  

Pigor, grosshandlare, militärer, fabriksarbeterskor, adelsdamer, sjömän. Kring 1860 utbryter cartomani i Stockholm. Ny teknik revolutionerar bildvärlden och porträttfotografiets guldålder inleds. Ateljéer öppnar över hela staden och visitkortsalbum blir högsta mode. Visitkort sprids under korta artighetsbesök som en del av borgerskapets sociala liv. Porträtten manifesterar den moderna epokens ideal och urbana identiteter. Samtidigt blir kameran ett verktyg i myndigheters strävan att övervaka och kontrollera.  

Porträtten har bevarats på Stadsmuseet i Stockholm. Fyrahundratusen ansikten. Lika många levnadsöden. I forskningsprojektet Stadens ansikten lyfts tiotusentals glasnegativ för första gången från magasinshyllan och in i den digitala tidsåldern. Vad kan dagens teknik få bilderna att berätta?  

I denna rikt illustrerade antologi delar forskare och experter med sig av arbetet med porträtten som material och som ingång till vardagsliv, sociala relationer och nya sätt att se sig själv och andra i ett föränderligt sekel. I Stadens ansikten förenas slutarögonblicket och hela livsspannet, den enskilda människans öde och den omvälvande modernitetens avtryck i staden.    

Boken är ett resultat av projektet Stadens ansikten. Visuell kultur och social struktur i Stockholm 1870-1930, som finansierats av Vetenskapsrådet 2021-2025.

Donald Trump ska göra USA great again. Men vad innebär egentligen trumpismen? Vilka idéer är mest framträdande, var kommer de ifrån och hänger de ens ihop?

I Trumps idévärld bidrar en rad namnkunniga akademiker och experter med texter om den nya amerikanska administrationens syn på religion, akademi, handel, Wall Street, USA:s roll i världen, tech bros, representation och demokrati.

Med texter av Andreas Johansson Heinö, Nicklas Berild Lundblad, Joakim Broman, Adam Cwejman, Magnus Hagevi, Fredrik Johansson, Janerik Larsson, Johanna Möllerström, Catarina Starfelt och Lars Trägårdh.

"Skribenterna påvisar med många exempel komplexiteten och svårigheterna att beskriva en sammanhängande ideologisk struktur. Deras granskning av presidentens agerande synliggör dock samtidigt på ett intressant sätt vissa gemensamma tankemönster som kanske inte kan ses som ett sammanhållet ideologiskt program men som ändå präglat honom och som kan bidra till att förklara hans vägval."CHRISTER OLSSON, BTJ

Sagolika berättelser för högläsning! ”Bland tomtar och troll” har i hela 113 år tagit oss med på spännande äventyr i sagornas värld. Låt dig förtrollas av helt nyskrivna berättelser av Inger Edelfeldt, Ylva Karlsson, Johanna Nilsson och Bullas Jonas Jansson! Peter Madsen återberättar sagan om Askungen och samlingen innehåller också klassiska sagor illustrerade av de älskade mästarna Einar Norelius och John Bauer.

Bland tomtar och troll har i hela 112 år tagit oss med på spännande äventyr i sagornas värld. Här kan du läsa fyra helt nyskrivna sagor av Per Nilsson, Inger Edelfeldt, Ylva Karlsson och Johanna Nilsson. Peter Madsen återberättar den spännande folksagan om Soria Moria slott och samlingen innehåller också klassiska sagor illustrerade av de älskade mästarna Einar Norelius och John Bauer.

Inledning

Stadsvandringar 20 är den andra nyutgåvan av Stadsmuseets, Medeltidsmuseets och Stockholmia forskning och förlags periodiska och gemensamma skrift. Liksom i Stadsvandringar 19, den närmaste föregångaren från 2022, har alla deltagande författare skrivit utifrån sitt verksamhetsområde och om det som ligger dem varmt om hjärtat. Det medför att artiklarna är djupgående och inte sällan formulerade med patos, men också att de speglar den bredd som finns hos ett museum. I tid rör de sig mellan medeltid och nutid, i rum från Järvafältet i norr till Rågsved i söder. Även metodiskt skiljer de sig åt. Vissa skribenter dyker långt ner i de museala samlingarna, andra rör sig utanför deras lokaler för att med intervjuer, fotografier eller på andra sätt dokumentera stadens händelser, miljöer och medborgare.                      

Bokens innehåll skulle kunna sammanfattas med den för museiverksamheter ofta vedertagna men kanske lite gammaldags formulerade devisen samla, vårda, visa . Denna är dock missvisande ur åtminstone ett perspektiv. Den betonar inte museers kunskapsuppbyggande funktion. Det är numera lagstadgat att museer ska bedriva forskning vilket också görs på Stadsmuseet i samarbete med flera akademiska institutioner men kunskap kan byggas på flera sätt och ibland är rågången mellan dem svår att urskilja. Bokens artiklar har krävt ett omfattande kunnande för att kunna skrivas, om än detta sedan baserats på att gräva i samlingarna, eget dokumenterande eller på en lång personlig erfarenhet. Ofta handlar det om kombinationer av de olika faktorerna.

David Dahlbecks artikel Källaren Hamburg och den sista supen inleder boken. Med utgångspunkt från det skåp som finns att beskåda i Stadsmuseets nuvarande källarstuga en gång i tiden också den en krog reder han ut vad vi kan veta om vissa händelser som vi i dag ser som makabra. Möbeln ifråga tillhörde en gång källaren Hamburg där de dödsdömda på väg mot galgbacken fick stanna för en sista sup. På glaset ska sedan den dömdes namn ha ristats in, varpå det ställdes undan i skåpet.

Lasse Johansson, mer känd som Lasse Lucidor eller Lucidor den olycklige, var inte dödsdömd men gick inte desto mindre också han ett dramatiskt slut till mötes. Annika Sandén, författare till en nyligen utkommen biografi över 1600-talspoeten, tar I Lucidors fotspår med oss till olika platser i det seklets Stockholm. Med utgångspunkt från två avgörande händelser i poetens levnad ger hon såväl en bild av honom som av hur livet i Stockholm kunde te sig under århundrandets andra hälft.

Ungefär trehundra år senare, i Rågsved, en stadsdel som inte fanns på Lucidors tid, inledde en annan mycket välkänd poet och sångare sin karriär. Joakim Thåström, förgrundsfigur i bland annat Ebba Grön, var en av medlemmarna i kulturföreningen Oasen vars bakgrund och tillkomst skildras i Bo Larssons artikel "Oasen mot asen" En kulturförening i arkivet. I början av år 2022 fick Stadsmuseet i gåva handlingar och dokument som bevarats från föreningens aktiva tid. De, tillsammans en längre intervju med deras givare, ligger till grund för skildringen.

Med en vid definition på vad samtid är, kan artikeln om Oasen räknas till Stadsmuseets samtidsdokumenterande verksamhet. Dit hör också Johan Stigholts och Minja Hjorths bidrag. I artikeln Bakom kulisserna Stadshusets hundraårsjubileum och kökets arbetare skildrar Johan Stigholt i både bild och text jubileet efter att under en cirka fjorton timmar lång arbetsdag följt och dokumenterat såväl köks- som serveringspersonalens verksamhet. Därigenom ansluter han också till utställningen Vi som byggde Stadshuset som visades på Stadsmuseet under 2023. Liksom den berättar Johans fotografier och text om det oumbärliga arbete som sker just bakom kulisserna .

Minja Hjorth utgår i "Finskan är som en nyckel in till mig själv" - Stockholm och Sveriges nationella minoriteter från ett flerårigt projekt som Stadsmuseet drivit i syfte att bygga kunskap om och synliggöra minoriteternas historia och verksamhet i huvudstaden. I artikeln diskuteras såväl judars, romers, samers, sverigefinnars och tornedalingars historiska bakgrunder som vissa erfarenheter som delas av dem alla. Hit hör bland annat betydelsen av rötter och arv liksom högtider, symboliska föremål och konsekvenserna av att få sitt språk alltför ofta undanträngt.

Termen samtidsdokumentation var inte påkommen när Lennart af Petersens, Stadsmuseets legendariske fotograf, var verksam. Han är kanske mest känd för sina exteriöra och interiöra återgivanden av en innerstad i pågående förändring, men som Katinka Bergvall visar i "En stad är ju i alla fall gjord för människor" - Lennart af Petersens som porträttfotograf var han angelägen om att också skildra de människor som bodde och levde i kvarteren och husen. I ett urval fotografier får vi möta såväl hantverkare och butiksföreståndare som kafégäster och barn som leker på bakgårdarna.

Också Erik Tryggelin var (amatör-)fotograf och det är som sådan han är mest omskriven. Det är dock inte hans fotografier som Frida Granat lyfter fram i sin artikel utan det yrke som han utbildade sig till och även for till Paris för att studera. I Stockholmskonstnären Erik Tryggelin följer hon hans liv och artistiska utveckling tätt, bland annat med hjälp av sparade dagböcker. På Stadsmuseet finns framför allt Tryggelins skissböcker från det tidiga 1900-talet bevarade, teckningar som likt fotografier fångar stadens invånare i flykten. Det är också främst som Stockholmsskildrare han tycks ha uppfattats av samtida kritiker, bland annat med ord som kulturhistoria och pålitliga tidsdokument .                      

Bokens tredje artikel om en fotograf är kollektivt författad av Hille Lehti, Maria von Schéele och Ulrika Björkert. I Wilhelm Lundbergs samling - en porträttfotograf i 1860-talets Stockholm tar de sin utgångspunkt i en kollektion glasnegativ som skänktes till Stadsmuseet på 1960-talet. De beskriver såväl Wilhelm Lundbergs levnad som hans kundkrets och hur den dåtida tekniken inte bara krävde viss utrustning och miljö utan också avspeglade sig i de färdiga bilderna. På 1860-talet var fotografikonsten och fotografyrket relativt nya, men slående är hur varierad kundkretsen ändå var. Bland de avporträtterade finns representanter från främst medel- men också från över- och arbetarklass.                      

Wilhelm Lundbergs ateljé var belägen i Gamla stan. Där utspelar sig också följande två artiklar, varav den första, Anna Bergmans Hemliga gångar, grändöverbyggnader och utbyggda källarrum - myter och trångboddhet i Gamla stan, berättar om stadsdelens säregna bebyggelse och om föreställningar förknippade med den. Hur var det egentligen med munkarnas underjordiska tunnlar och benknotorna som sägs ha hittats i dem? Finns det någon sanning i sägnen, eller ska man leta dess upphov i mer prosaiska men ändå ganska remarkabla förhållanden?                      

Om Anna Bergman diskuterar fantasins förhållande till verkligheten, tar Gudrun Wessnert istället hjälp av den i sina stadsvandringar för barn. I artikeln Familjer, fabeldjur och fanskap - om barnvandringar i Gamla stan för Medeltidsmuseet och Stadsmuseet, berättar hon om hur historien kan levandegöras för våra minsta, bland annat med hjälp av råttfamiljen Ratzberger som hemlös letar bostad bland gator och gränder. Detaljer, humor och föreställningsförmåga blir viktiga beståndsdelar i en historisk berättelse där barnen själva är medaktörer.                      

Petra Nygårds bidrag Att låna en röst - Stadsmuseets uppteckningar och det gamla Stockholm berör också livet på huvudstadens gator. Men i hennes artikel handlar det inte om fabeldjur, utan om högst mänskliga minnen och erfarenheter från 1800-talets andra hälft och 1900-talets två första decennier. Under 1940-talet intervjuades ett flertal äldre stockholmare om sin levnadshistoria, ett projekt som sedermera har kallats Stockholms folkminnen och som omfattar fem hyllmeter eller cirka tvåtusen uppteckningar. Med väl valda exempel redogör Petra Nygård för såväl samlingens innehåll som för tankarna bakom projektet och hur det under tidens gång har administrerats och arkiverats efter skiftande principer.                      

Också Nina Sandberg gör en djupdykning i Stadsmuseets gömmor, men denna gång i de arkeologiska samlingarna. I artikeln Kymlinge 169 - gravfält och kanske kultplats berättar hon om några märkliga föremål, hittade på Järvafältet vid mitten av 1970-talet. Vad dessa så kallade amulettringar hade för funktion är okänt, men tydligt är att de inte var avsedda att bäras av människor utan hade en starkt sakral och rituell laddning.                       

Emmy Kauppinen tar även hon med oss till en arkeologisk utgrävning, denna gång till Helgeandsholmen, eller som den också kallades, Riksgropen . Grävningen ägde rum mellan 1978 och 1980 och var fram till det nutida omdanandet av Slussen Sveriges största stadsarkeologiska undersökning. I Jakten på den arkeologiska dokumentationen från Helgeandsutgrävningen - att förstå en utgrävning fyrtio år senare ställer Emmy den viktiga frågan hur vi egentligen kan tolka det skriftliga material som de grävande arkeologerna själva lämnade efter sig.                      

Riksgropen blev efter utgrävningen platsen för Medeltidsmuseet, som i skrivande stund är stängt för flyttning till Stortorget i Gamla stan. I Museet under jorden - Medeltidsmuseet under fyra decennier berättar Tina Rodhe och Gudrun Wessnert om dess långa historia på platsen och om dess breda verksamhetsområde. Förutom permanenta och tillfälliga utställningar fanns här allt från barnvisningar till vetenskapliga samarbeten med universitet och andra medeltidsmuseer. Inte minst fanns och finns här också autentiska lämningar som Gustav Vasas mur och kyrkogårdsmuren med tillhörande skelett.

Stockholms stads museisamlingar förvarar huvudsakligen i Frihamnen, ett nu allt mer eftertraktat område på grund av stora och relativt billiga lokaler. Men länge låg det både geografiskt och mentalt i Stockholms utkant, vilket medförde att såväl ljusskygga som publikdragande händelser utspelades där. Om detta och mer därtill berättar Johanna Karlsson i Från pastorala mord till klubb- och kulturscener - Lindarängen under 200 år.                      

I artikeln Systrarna Rossanders gåva - Stadsmuseet och forskningen om Stockholms äldre bebyggelse reder Kajsa Rosenblad ut varför Stadsmuseet varje år kan dela ut betydande summor till forskare intresserade av stadens miljöer. Orsaken är inte enbart en fråga om kulturintresse och filantropi; där ryms också en spännande historia om en familj vars medlemmar gick skiftande öden till mötes. Tack vare två av dem har museet sedan ett halvt sekel tillbaka kunnat stötta närmare hundra ansökningar med sammanlagt fyra miljoner kronor.                      

I Stockholm är den maritima miljön betydelsefull, och ett av dess mest utmärkande inslag sedan länge ligger fast förankrat vid Skeppsholmen. I "Vacker och vit i linjerna" - om fullriggaren af Chapman berättar Hedvig Schönbäck om fartygets historia och hur det har förvaltats genom tiderna. Efter att ha gjort sin sista resa 1937, hotades af Chapman vid slutet av andra världskriget av skrotning. I sammanhanget betydelsefulla personer hade dock andra tankar, och i april 1949 kunde staden se ett nytt och numera klassiskt vandrarhem invigas.                     

Annika Jägerholms bidrag "I det att du badar du fröjdar ditt sinne" - om badets historia och stockholmska badhus i Stadsmuseets samlingar har liksom föregående text kopplingar till vatten. Men nu gäller det inte seglatser eller tillfälliga vistelser, utan hälsa och rekreation. Som rubriken säger får vi här en kulturhistorisk berättelse om hur ett av våra mänskliga behov löstes innan välfärdsstaten växte fram med bättre bostadsförhållanden och indraget vatten.                      

I Några förlorade arkitekturpärlor, bokens sista kapitel, avrundas framställningen med en beskrivning av några sedan länge försvunna Stockholmsbyggnader. Arkitekturhistorikern Martin Rörby lyfter fram ett antal personliga favoriter, och diskuterar såväl deras tillkomsthistoria som deras ofta särpräglade utformning. Byggnaderna existerar inte längre, men minnet av dem bevaras i olika källor och arkiv, inte minst i Stadsmuseets omfattande fotografiska samlingar.  

En periodisk skrift som Stadsvandringar kräver ett betydande arbete för att komma till stånd. Först och främst från de medverkande författarna, men också från de personer som likt Stadshusets kökspersonal arbetar bakom kulisserna . Här är inte plats att nämna namn, men såväl den kommitté som varit tillsatt för boken som museets fotopersonal har varit mycket behjälplig. Externt anlitade korrekturläsare och formgivare har svarat för bokens enhetlighet i detaljer respektive dess vackra utseende medan undertecknad har haft uppgiften att vara dess redaktör.  

Bo Larsson  

”Bland tomtar och troll” har i hela 117 år tagit oss med på sällsamma och spännande äventyr i sagornas värld. Låt dig förtrollas av tre helt nyskrivna berättelser av Inger Edelfeldt, Ylva Karlsson och Johanna Nilsson. Peter Madsen återberättar den klassiska historien om Hans och Greta och här finns givetvis även flera sagor illustrerade av de älskade mästarna Einar Norelius och John Bauer.

Var befinner sig svensk liberalism just nu? I regering, understryker vissa. I allmän opposition mot samtiden, påpekar andra. I kris, kan nog alla hålla med om.

Inga politiska allianser varar för evigt. Men medan partierna söker sin plats i ett förändrat landskap har nästa generation redan stakat ut den idépolitiska kursen för framtiden.

Efter Tidö samlar elva unga skribenter för att diskutera de frågor som kommer att definiera framtidens borgerlighet.

Med texter av Erik Berg, Henrik Dalgard, Johanna Grönbäck, Viktor Karlsson, Lovisa Lanryd, Liv Näslund, Linda Obiedzinski, Karin Pettersson, Carl-Vincent Reimers, Caroline von Seth och Daniel Åkerman.

I den här boken fokuserar vi på offentliganställda civila tjänstemän, sådana som verkar inom statlig och kommunal förvaltning. Men alltså inte i krigsmakten. Även så är detta en minst sagt bred kategori som fokus. Man får tänka sig att tjänstemannen, av valfritt kön eller inte, är en person eller en funktion som står närmare politiken, ledningsgruppen, direktionen, verkschefen än den övriga personalen. Var gränserna går, uppåt och nedåt, kan vara flytande. Den typiske tjänstemannen är en handläggare snarare än en beslutsfattare, och tar han/hon beslut är det i allmänhet på delegation. Om den övriga personalen befolkningen utgör en majoritet eller en minoritet, torde vara historiskt bestämt.

Det finns flera goda skäl till valet av skönlitteratur som källmaterial. I diktens och fiktionens form framträder ofta drag i samhällslivet och de sociala relationerna som annars inte uppmärksammas, antingen för att de tas för givna eller för att man inte vill tala om dem. Kanske kan man inte. Visst händer det också att de förgrovas, rentav till groteskeri. Skönlitteraturen kan dessutom vara ett effektivt sätt att komma en viss tidsanda in på livet och bli varse hur den har förändrats och till slut upplösts. Män och kvinnor som skriver noveller, romaner och poesi har inte sällan själva haft erfarenheter av tjänstemannajobb eller kanske tillhört någon profession som fått dem att se ned på, och inte sällan förlöjliga, företrädare för mer okvalificerade tjänstemannasysslor.

Honoré de Balzacs roman Les Employés (Byråkraterna, 1838) lär vara den första skönlitterära framställning som gör tjänstemän i staten till berättelsens huvudpersoner i Balzacs övriga produktion vimlar det annars av litteratörer, kurtisörer, aristokrater, konstnärer, arrivister, bankruttörer, militärer, entreprenörer. Tjänstemannen var då ännu ett maktens redskap, kanske till och med manipulatör, och servilitet snarare än självständighet tycks ha varit hans emblem eller varumärke. Det har förstås inte uteslutit sådana kvaliteter som briljans, intelligens, handlingskraft när det kommer till kritan och en konkret uppgift måste lösas. Balzacs hjälte, Rabourdin, har ett projekt: han vill halvera statsförvaltningens storlek och fördubbla dess skatteintäkter (och naturligtvis blir det bråk).

Men i skildringar av tjänstemän förekommer också olater som långsamhet, indolens, viktigpetteri, trälsinne, konflikträdsla, osjälvständighet litet om vart annat. Hunsade, obefordrade kanslister dräller det av i den ryska litteraturen, liksom sluskar, eviga studenter, suputer.Nej, någon enhetlig grupp med självfallen solidaritetskänsla får vi inte syn på i litteraturen, och det hade vi inte heller väntat oss. Vad vore det för litteratur i så fall?

Medverkande:Beata Agrell, Åsa Arping, Anders Björnsson, Stefan Bohman,Anna Cregård, Eva Fjellander, Anders Hammarlund,Anna Hedlin, Lars Karlsson, Rolf Lind, Johan Lundberg,Per Lundin, Lennart J. Lundqvist, Stellan Malmer, Anna Nyberg,Östen Ohlsson, Ulf Persson, Björn Rombach, Johanna Schiratzki,Karin Svedberg Helgesson och Anna Maria Ursing

Allvarligt talat: Berättelser om livet utforskar det allvarliga från olika tider och sammanhang. Betydelsen av ordet allvarligt följer tre linjer. En rör människans existens, helt enkelt meningen med livet. I alla tider har denna fråga varit aktuell. En annan klargör hur sjukdom och död har gripit in i och vänt upp och ned på människors liv. Smärtorna inför insikten om livets förgänglighet bär tidlöshetens tecken, om än uttrycken varierar. Allvarets tredje betydelse poängterar orättvisa samhällsvillkor och rädslan inför genomgripande förändringar.  

Boken är en historisk resa, från antiken till vår tid. Olika tider skapar varierande former av allvar. Resan påminner om att det djupt mänskliga kan kännas igen från en tid till en annan.  

Författarna är alla verksamma forskare i humaniora. Här samlas historiker, litteraturvetare, religionshistoriker, musikvetare, språkvetare, konstvetare, antikvetare och arkeologer för att utforska livets och samhällets allvar. Forskarna studerar dödens symbolik i skiftande tider och pekar på hur rädsla för sjukdom och död alltid har varit aktuell. De visar hur könsnormer i högre grad begränsat kvinnor än män, hur det förflutna uttolkas genom manliga glasögon och vilka skeva uppfattningar som nutiden därför har. De framhåller också den oro som djupgående samhällsförändringar, krig och andra trauman har fört med sig. Biografiska perspektiv används för att komma nära det allvarliga i livet.  

Genom bokens alla aspekter på mänskligt allvar kan vi få nya kunskaper om historiens och livets skiftande förutsättningar. Budskapet är tydligt: humaniora är på allvar.  

I Lina Wolffs roman De polyglotta älskarna längtar en av huvud­karaktärerna, Max Lamas, efter en kvinna som likt honom själv kan förhålla sig på ett flerspråkigt sätt till omgivningen. Han lägger stort symbolvärde i att behärska många språk – och associerar detta med gränsöverskridande skönhet, mod och vidsynthet. Som karaktär är han egentligen rätt irriterande, när han ställer det okända och mystiska hos en kvinna han ännu inte träffat mot den egna hustruns själv­tillräckliga vardaglighet. Men någonting i hans fåfänga jakt grep tag i mig – någonstans där fanns en djup insikt om verkligheten. Den kan aldrig fullt ut förstås på enbart ett språk. Vilket språk vi väljer att gestalta den på färgar också vårt sätt att värdera den. I det här numret ägnar vi oss åt den flerspråkiga dikten och dess förmåga att komma åt de aspekter av livet och konsten som ett enspråkigt tilltal kanske inte klarar av. Elisabeth Friis och Karin Nykvist, båda docenter i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, är gästredaktörer för detta intressanta och i tiden högst relevanta tema. I introduktionstexten ”En allvarsam lek” berättar de mer. Numret rymmer också Jenny Högströms text om att översätta Leslie Kaplan, Mats Granbergs artikel om den bortglömde modernisten Ebbe Linde, Lenny Clarhälls konstverk som inspirerats av två dikter ur Catharina Gripenbergs senaste diktsamling, nyskrivna dikter av Johanna Nihlén och Julia Boström – och så, som alltid, en rejäl dos lyrikkritik. Förra numret av Lyrikvännen ägnade vi till stor del åt Ann Jäderlunds poesi. Hennes diktsamling, djupa kärlek ingen, var en av de nominerade till Sveriges Radios lyrikpris 2016. De övriga fyra nominerade, Birgitta Lillpers Anteckningar om hö, Lars Noréns Stoft, Catharina Gripenbergs Handbok att bära till en dräkt och Pär Hanssons Kajak är alla recenserade i detta nummer av Lyrikvännen. Vem som vann? Det fick vi precis reda på, men det kanske inte är huvudpoängen med ett pris som har flera nominerade?

ps – men det är allt annat än ett ps. Det är svårt att få på pränt den oändliga ledsamhet som drabbat oss här på redaktionen efter beskedet om Jacques Werups död. För oss var han – som för så många andra – poeten med så många lyriska oneliners att det skulle räcka för att fylla hela tidskriftsnumret; författaren vi som förlag gjort två böcker tillsammans med, men framför allt bara Jacques – alltid öppen och varm, ständigt med ett fikabröd under armen när han kom på något av sina många besök hit till redaktionen. Ibland kunde det kännas nästan för privat eller abrupt när han kom instormandes med ett ”Marie! Du har väl inte skiljt dig?” eller något liknande. Men han ville aldrig prata om något annat än det allra mest väsentliga: hälsan, kärleken, barnen, skrivandet – döden. Sådan var ju också hans diktning. Vi är glada att vi aldrig kan förlora den.

Marie Pettersson

Låt dig förtrollas av denna klassiska sagosamling som passar utmärkt för högläsning! Här finns magiska, nyskrivna sagor av Inger Edelfeldt, Per Nilsson, Ylva Karlsson och Johanna Nilsson. Peter Madsen återberättar folksagan om Guldgåsen och samlingen innehåller också klassiska sagor illustrerade av de älskade mästarna Einar Norelius och John Bauer. "Bland tomtar och troll" har i hela 114 år tagit oss med på spännande äventyr i sagornas värld.

”Bland tomtar och troll” har i hela 115 år tagit oss med på spännande äventyr i sagornas värld. Låt dig förtrollas av fyra helt nyskrivna berättelser av Inger Edelfeldt, Ylva Karlsson, Johanna Nilsson och Daniel Edfeldt. Peter Madsen återberättar folksagan om fiskaren och hans fru och här finns även klassiska sagor illustrerade av de älskade mästarna Einar Norelius och John Bauer.

I denna helt unika antologi för barn i lågstadieåldern låter vi 60 dikter ur den glimrande svenska poesiskatten möta 15 nutida svenska illustratörer. Deras texter och bilder blir tillsammans en helt ny upplevelse som väcker nya tankar, initierar samtal och öppnar upp helt nya världar för såväl stora som små.

En nyskapande och spännande poesisamling utgiven av Svenska Akademien! 

Svensk poesi handlar ofta om naturen och i den här antologin följer vi årets växlingar från skolstarten till sommaren. Men dikter är ju ett universellt språk som kan lyfta precis allt mellan himmel och jord: fotboll, kärlek, rädsla, döden, livet, mat, en trasig tallrik, ett skeppsbrott och miljoner år.

Dikturvalet är gjort av Ann Boglind (f.d. lektor i svenskämnets didaktik vid Göteborgs universitet) och Anna Nordlund (docent i litteraturvetenskap och lektor i didaktik vid Uppsala universitet) och består av svenska dikter från 1600-talet och fram till idag. 

Medverkande poeter är: Emma Adbåge, Lisen Adbåge, Carl Jonas Love Almqvist, Bengt Cidden Andersson, Werner Aspenström, Kaj Beckman, Aase Berg, Bo Bergman Författare Erik Blomberg, Anna Rydstedt, Bruno K Öijer, Daniel Boyacioglu, Hjalmar Gullberg, Jila Mossaed, Mecka Lind, Nils Ferlin, Tomas Tranströmer, Anders Österling, Pär Lagerkvist, Tua Forsström, Ann Jäderlund, Barbro Lindgren, Brita af Geijerstam, Britt G Hallqvist, Elmer Diktonius, Gunnar Ekelöf, Harry Martinson, Ingrid Sjöstrand, Lennart Hellsing, Maria Wine, Mårten Melin, Siv Widerberg, Sonja Åkesson, Tage Danielsson, Karin Boye, Vilhelm Ekelund, Gustaf Fröding, Albert Teodor Gellerstedt, Verner von Heidenstam, Erik Axel Karlfeldt, Thekla Knös, Israel Kolmodin, Anna Maria Lenngren, Erik Lindorm, Harriet Löwenhjelm, Henry Parland, Gunnar Mascoll Silverstolpe, Edith Södergran. Henry Parland, August Strindberg

Medverkande illustratörer är: Emma Adbåge, Lisen Adbåge, Elisabet Ericson, Sofia Falkenhem, Lotta Geffenblad, Hanna Gustavsson, Per Gustavsson, Joanna Hellgren, Jenny Karlsson, Hanna Klinthage, Johanna Kristiansson, Sara Lundberg, Sven Nordqvist, Anna Sandler, Erik Svetoft

 Det är sommarlov. Saga och Emil åker med mamma till Sala Silvergruva för att gå en rundtur nere i berget. 

Visst är det häftigt, säger mamma.  

Exakt hur häftigt det kommer att bli är det ingen av dem som anar ...   

Mitt under rundturen tappar Saga och Emil bort övriga gruppen och befinner sig mitt i ett äventyr.  De inser att alla är i fara när gruvan riskerar att rasa. Det blir en kamp mot klockan när de upptäcker att en pojke fastnat längst in i gruvan.

Ska Saga och Emil lyckas rädda pojken?     

Genom tiden är en serie historiska äventyr som utspelar sig runt om i Sverige. I Gruvraset besöks Sala Silvergruva. Äventyret utspelar sig på 1600-talet, då gruvdriften var stor i Sverige.