Visar resultat för..."oei editör"

Megaliter & andra stenar är en publikation om sten. Vad sten är, vad sten gör, vad sten gör med oss och vi med den, på vilka sätt vi är sammanbundna och ändå obevekligt separerade. Dessa och en lång rad andra steniga frågor närmar sig Megaliter & andra stenar genom en mängd historiska och mer samtida bilder och texter: poetiska, filosofiska, teoretiska, dokumenterande, spekulativa, historiserande – eller en kombination av eller rörelse mellan flera av dessa praktiker. Vi dröjer både vid megalitstrukturer i form av stenrader, stencirklar och gånggrifter, som vid enskilda stenar: allt från ”London Stone” och ”Stone of Scone” till diabaspelaren ”Ramle” på Nordbillingen; den mytomspunna inskriberade ”Stenen i Grönan dal” i Jämtland; stenformationen ”Áhkánjárstábba” vid Kvalsundet; den skålgropsbemängda ”Ballersten” i Falköpings stadspark; Stockholms enda naturminne i form av en sten: ”Biskopsmössan” i Huddinge… Megaliter & andra stenar närmar sig sten genom forskning och folklore: genom teoretiska texter av Manuel De Landa, Ingrid Hoelz & Rémi Marie, Thomas E. Balke, Sascha A. Schultz; genom utdrag ur Johan Götlinds Saga, sägen och folkliv i Västergötland från 1926, lika väl som ur Nils Henrik Sjöborgs Samlingar för Nordens Fornälskare, Innehållande Inskrifter, Figurer, Ruiner, Verktyg, Högar och Stensättningar i Sverige och Norrige från 1820-talet och Johan Göranssons Bautil, Det är: Alle Svea ok Götha Rikens BAUTASTENAR från 1750. Grundstenarna i publikationen är dock de tre block om megalitkultur i Carnac i Frankrike, Avebury i England och på Ekornavallen och Falbygden i Sverige, som Magnusson & Grönberg har arbetat fram över lång tid, och som bygger på skilda och samtidigt överlagrade fältarbeten i topografier och arkiv, i text och bild. I publikationen ryms både en stor mängd historiska bilder från 1700-talet och framåt och fotografiska serier från de senaste åren.

I oktober 1968 invigs butiken Hantverket i ’glasburken’ i Sergelarkaden under den superelliptiska fontänen vid Sergels torg. Många hade länge efterlyst öppna, icke-kommersiella lokaler för möten och skapande aktiviteter som en motvikt till det nya City som nu massivt växte fram såsom uteslutande en plats för kommers, kontor, hotell, banker, bilar och parkeringshus. Istället blir det ytterligare en butik, varför skilda ungdomsgrupper går samman i en protestaktion. Bandet International Harvester och aktionsgruppen Aktion Samtal trycker upp flygblad och bjuder de människor som samlas utanför glasburken på pepparkakor, kaffe och musik. Fastighetsborgarrådet Hjalmar Mehr, som ska invigningstala inne i Hantverket, möts av de många protesterande, som kräver fler mötesplatser och allaktivitetshus – inte fler butiker. Den pressade Mehr lovar dem då ett hus på Gamla Brogatan som staden köpt in och som skulle kunna användas för kulturella och icke-kommersiella aktiviteter. Löftet ges stor uppmärksamhet i pressen och därmed påbörjas också planeringen för allaktivitetshuset Gamla Bro, som sedan kommer att öppna i september 1969. Gamla Bro skulle vara öppet för alla människor, i alla åldrar, och för alla tänkbara aktiviteter, utifrån besökarnas egna praktiker och önskningar. Under våren 1969 bjuds det in till öppna stormöten, till diskussioner om vad det nya allaktivitetshuset ska innehålla, om hur aktiviteter ska planeras och verksamheter skötas och administreras. Boken Allaktivitetshuset Gamla Bro (1969–1972) följer många av de personer som var aktiva i allaktivitetshusprojekten och de sammanhang de var verksamma i och skapade. De flesta av de som talar i boken var vid tiden aktivister, men här finns även en föreståndare, en psykolog och en person som gjorde en undersökning av Gamla Bro och allaktivitetsidén. Vid sidan av dessa samtal och texter består dock boken lika mycket av skilda dokument – fotografier, tidskriftsutdrag, skrivelser, tidningsartiklar – som sträcker sig från bilder tagna under invigningshelgen och den första tiden i huset, via bilder av verksamheter, personal, samtliga nummer av husets tidning Broöppning, flyers, programblad, skilda dokument kring Projekt Gasklockan och fram till ockupationen av huset 1970 och tiden efter denna. Allaktivitetshuset Gamla Bro (1969–1972) är en bok som består dels av 15 längre intervjuer med aktivister, personal och olika personer engagerade i Gamla Bro-projektet och allaktivitetstankarna. En viktig del av boken är också de många fotografiska dokumentationerna från huset (bland annat av Lars G. Säfström), liksom den stora mängd Gamla Bro-dokument som här samlas och presenteras – från husets egna tidningar, affischer, flygblad, programblad och administrativa handlingar, till pressklipp och utdrag ur relaterade tidskriftsartiklar och böcker.

”Varje diskurs om erfarenheten måste i dag ta sitt avstamp i konstaterandet att det inte längre är möjligt för oss att göra en erfarenhet.” Med dessa ord ­inleder Giorgio Agamben titelessän i Barndom och historia, en bok som ursprungligen publicerades 1978. Denna undersökning av förhållandet mellan erfarenhet och vetenskap förgrenar sig snabbt till en mångfacet­terad reflektion över så skilda ämnen som lek och rit, semantiskt och semiotiskt, fabelns värld och krubban. Samtidigt knyter Agamben det heterogena materialet till ett antal centrala språk- och historiefilosofiska frågeställningar, i vilkas ljus Barndom och historia fram­träder som en radikal kritik av den västerländska metafysikens grundläggande kategorier, från det ”punktuella” tidsbegreppet till föreställningen om människan som det ”djur som har språk”. I Agambens filosofi om barndomen är människan tvärtom det djur som saknar språk och som därför måste hämta det utifrån, i historien. Giorgio Agamben är filosof född i Rom 1942. Han är författare till ett fyrtiotal böcker om vitt skilda ämnen som samtidigt kännetecknas av en stark tematisk koherens. Boken rymmer också ett efterord av dess översättare, Gustav Sjöberg.

Lars Fredrikson – född i Stockholm 1926 och död i Vévouil 1997 – är en av det sena 1900-talets verkligt betydande konstnärer. Ändå har hans mångfasetterade och kompromisslöst utforskande arbete – från gestiskt-abstrakt måleri till collage och ”Dynamiska strukturer”, från ”Psyko-puls-generatorer” till reflekterande-diffrakterande stålreliefer som skapar ”virtuella rymder”, från luminokinetiska verk till ”faxteckningar” och ljud­verk utifrån mycket höga och mycket låga frekvenser, från gravyrer till bokskulpturer och översättningar – förblivit märkligt okänt i Sverige. I boken Andra våglängder, andra rymder för konsten. Om Lars Fredrikson skapar och återskapar Jonas (J) Magnusson, i en serie konstellationer mellan text och bild, en historisk och intellektuell livsvärld runt denna singulära och experimentella konstnär, vars arbete alltid utspelar sig på gränsen mellan olika praktiker, discipliner, frekvenser; ett arbete där det viktiga är interferensens kraft, där linjen blir ett ljud, där ljudet blir en teckning, där stora skivor i rostfritt stål behandlas som pappersark som graveras, och ständigt med en energi som snarare är återhållen än uttryckt. I Lars Fredriksons verk befinner vi oss mellan infra- eller ultraljud som vi inte uppfattar men ändå registrerar, vi befinner oss mellan material och ljus, före och efter bilden. Det är kroppens reaktioner inför upplevelsen av dessa gränser som intresserar konstnären i nya relationer till tiden och rymden. Det handlar om att intensifiera perceptionen, om att försöka göra det osynliga berörbart, om att undersöka våra förnimmelse­modus i hela deras omfattning, synliggöra eller påtaglig­göra energiflöden liksom flöden i våra egna kroppar. Det handlar om våglängder, om vibrationer, om övergångar från ett energitillstånd till ett annat. Det handlar om mellanrum mellan skilda världar, om att öppna bräscher in i okända dimensioner, men som inte är mystiska eller metafysiska utan vardagliga; dimensioner som ständigt omger oss, men utan att vi är medvetna om det. Det handlar om att – genom att kasta om våra vanor för läsande och lyssnande och betraktande – skärpa uppmärksamheten mot dessa rymder och den rikedom de kan erbjuda konsten. Andra våglängder, andra rymder för konsten. Om Lars Fredrikson är den fjärde publikationen i serien OEI BOOKS. Jonas (J) Magnusson är författare, översättare, redaktör och konstnärlig forskare. Han har sedan 90-talet skrivit om Lars Fredrikson i en rad franska och svenska tidskrifter och böcker, liksom visat Fredriksons arbeten i olika utställningar.

I Fältarbeten argumenterar Lytle Shaw för att en inriktning mot plats och ­senare mot site inte bara tillät poeter som William Carlos Williams, Charles Olson, Gary Snyder, Amiri Baraka, Joanne Kyger, Clark Coolidge och Bernadette Mayer att dyka ned i en värld av fördjupad specificitet; en fält­arbetets poetik gjorde det också möjligt för dem att tänka sina relationer till angränsande discipliner – framförallt historiografi och etnografi – på nya sätt, och att kritiskt reflektera över och omkoda dessa fält. Genom att koppla platsens poesi till ­site-specifik konst omkontextualiserar Shaw i synnerhet Robert Smithsons arbete i relation både till dess konsthistoriska reception och till poesins historia, där Smithson idag för många yngre poeter framstår som en allt ­viktigare föregångare. Lytle Shaw är författare och kritiker. Han är också verksam vid New York University.

I sin essä teori med små bokstäver och den platsspecifika vändningen argumenterar den nordamerikanske litteraturvetaren och författaren Lytle Shaw för en teori som låter sig förändras och belysas av litteratur och konst, och inte endast omvänt. ”teori med små bokstäver” är teori inte som en oomtvistad förklaringsmaskin, utan som en del av ett samtal, en dialogisk teori som kan lära sig av, förvandla sig själv i relation till, föremålen för sina undersökningar. ”teori med små bokstäver” är teori som talar till, inte över, konsten, och så att konsten kan höras ”tala artikulerat till och som teori – ibland bjuda motstånd, erbjuda modifieringar och till och med ge upphov till tankemodeller helt utanför de existerande teoretiska begreppens korpus”. ”teori med mindre bokstäver” inbegriper hos Shaw också en ”platsspecifik” dimension, men som berör platsen inte bara på en empirisk, utan också på en diskursiv eller disciplinär skala. Här blir litteratur och konst på ett artikulerat vis mer än ett uttryck för eller en kommentar till en fysisk plats; den blir också ”en reflektion över de ramar för beskrivning eller tolkning som används för att framställa sådana platser”.

biOEI materialismer # 43-44-45 360 sidor om biomaterialitet och biopoesi

spindelportarna består av nio texter av den franska poeten Anne-Marie Albiach (1937–2012) som här för första gången sammanförts till en bok. Det rör sig om poesi, brev, bilder och texter där hon mer teoretiskt och med blixtrande intensitet reflekterar över sig eget skrivande. Av Anne-Marie Albiach finns på svenska förutom spindelportarna framförallt den omfattande volymen FEM. Kören (poesi & kritisk prosa 1966–2012) och den postuma romanen Mezzaninen. Catarina Quias sista berättelse. Dessa tre böcker, som tillsammans täcker hela Albiachs författarskap, är utgivna på OEI editör 2024, i översättning av Helena Eriksson.

”Vassa linjer borrar / sprättar upp världens inre. / Nivåer av oliktänkande skalor / representerar kolossala höjder.” Vid läsningen av dessa rader av Iman Mohammed är det första som slår en mångfaldigandet. Inte det besmittade begreppet ’mångfald’, utan själva görandet, praktiken … Om boken Det fanns flera vi och någon bad om tydlighet är ett laboratorium och samtalsrum för utforskandet av nya konstellationer, gravitationsfält, affiniteter, spänningar, motsättningar eller differenser, erbjuder den kanske också någonting av en provkarta över unga poetiska praktiker 2015, en partiell ’generationsantologi’ i miniformat.

Det nya numret av OEI ägnas åt magnetiska medier, och i synnerhet deras förkroppsligande i ljud- och videoband: dels riktas uppmärksamheten mot teknologiernas specifika materialitet, dels mot de konstnärliga och amatöristiska praktiker som de gav upphov till. Magnetbandets inflytande i hela dess vidd under perioden från sent 1940- till 1980-tal är självfallet alltför stort för att mer än antydas i sammanhanget – således nämns knappt telefonsvararen, bilstereon, Philips portabla kassettbandspelare, ghettoblasters, Sony Walkman, med mera. Vad som däremot undersöks i de texter som publiceras är, till exempel, ljudbandets skiftande former och operativa funktioner inom pedagogik, (ljud)poesi och konst; hemmavideon versus super 8-filmen som amatörredskap för dokumentation och konstruktion av familjer; videon som skrift; ljudbandspelaren som verktyg för appropriering av ljud och som musikinstrument. OEI On Tape är alltså att betrakta som en tentativ kartläggning av ett akustiskt och teknologiskt landskap, som rymmer flera vita fläckar, som än så länge, i ringa grad, blivit föremål för historieskrivning och analys. Och många av dessa vita fläckar kommer att kvarstå, särskilt som magnetband inte varar för evigt. Deras beständighet är vida underlägsen papyrus, papper eller pergament. Banden blöder och de magnetiserade partiklarna skingras. Snart kommer rösterna och ljuden att vara förlorade. Det gäller att lyssna och läsa nu. Det handlar, bokstavligen, om ett levande och döende arkiv.

” Glöm inte: många av era likar stred För att ni, och inte de, skulle ges en möjlighet Gräv nu inte ner er utan kämpa med Och lär er att lära och lär er aldrig av med det!” I Bertolt Brechts arbete var montaget en grundläggande kritisk praktik, oavsett om det handlade om att exponera ett teoretiskt argument i Arbeitsjournal eller om att komplexifiera läsningen av historien genom att ställa bilder mot vassa dikter och bildtexter i sin ”krigets ABC-bok”, Kriegsfibel. ”Sanningen är konkret”, skrev Brecht på en bjälke i sitt arbetsrum. Genom Georges Didi-Hubermans analyser av de konkreta procedurer och teoretiska val som är oskiljbara från Brechts reflektion över kriget under exilåren (1933–1948), i montage där historisk fordring och politiskt engagemang korsar poesi och fotografi, framträder en bildpraktik som i starkaste mening är kritisk; en kunskap genom montage vars horisont är en föreställningsförmågans politik – när bilderna tar ställning. Georges Didi-Huberman är filosof och konsthistoriker. Han undervisar vid École des hautes études en sciences sociales i Paris. Han har utkommit med ett sextiotal böcker och även curaterat en rad inflytelserika utställningar såsom L’Empreinte (1997) och Atlas: how to carry the world on one´s back? (2010). Jonas (J) Magnusson är författare, översättare, redaktör och konstnärlig forskare. Han har sedan 1998 översatt och skrivit om Didi-Huberman i tidskrifterna Ord&Bild, Paletten, Glänta, Kunstkritikk, SITE och OEI.

Denna antologi – Ljudkonst – har som ambition att erbjuda en introduktion till och översikt över delar av ett landskap som utgörs av både konstnärliga soniska praktiker och teoretiska diskurser, vilka sammantagna formar ett fält som kommit att kallas ”ljudkonst”. De fjorton essäer av konstnärer och teoretiker som ingår i Ljudkonst (re)presenterar, skriver antologins redaktörer Åsa Stjerna och Andreas Engström, hur samtalet om ljudkonst har utvecklats och omvandlats i den teoretiska diskussionen under de senaste decennierna. De tecknar konturerna av en historia om begreppets konstruktion och dekonstruktion, och formar en interdisciplinär berättelse som inte desto mindre innebär inkluderanden och exkluderanden. Det är en komplex berättelse om ljudets materialitet, om ljudets ontologi, om dess frigörelse från en inommusikalisk tolkningssfär, om konstarternas diskursiva expansion och öppnande mot samtida konstnärliga och filosofiska strömningar. I Ljudkonst medverkar Helga de la Motte-Haber, David Toop, Douglas Kahn, Volker Straebel, Barbara Barthelmes, Golo Föllmer, Gernot Böhme, Frauke Behrendt, Gascia Ouzounian, Brandon LaBelle, Salomé Voegelin, Seth Kim-Cohen, Christoph Cox och Tara Rodgers. Ljudkonst utgör # 140 i Musikaliska Akademiens skriftserie.

OEI #102-103: Photography on Edge, 432 pages. Ed. Cecilia Grönberg & Jonas (J) Magnusson, 2024 Photography on Edge – 25 visual dossiers compiled and introduced by Geoffrey Batchen + ”Wanting more” – on and from the work of Australian artist Justine Varga + translations of a selection of Geoffrey Batchen’s essays into Swedish ”The published history of photography has long been motivated by a number of key principles: innovation and originality, authorship and nationality, chronology and medium specificity, technical excellence and aesthetic achievement. The folios [in OEI #102–103] offer an alternative way to regard this history. They comprise a series of repetitious fragments drawn more or less arbitrarily from across various photographic practices and genres. In every case, these folios present a photography on edge: tense, nervous, unsure of itself—at least when compared to the self-certainty we encounter in most histories of this medium. A photography on edge is a photography that escapes the usual definitions. […] One thing is for sure: if they are to be included in future histories of photography, then we will need to set aside our prejudices and presumptions and learn to say what we see, and not just see what we already know how to say.” Geoffrey Batchen in OEI #102-103: Photography on Edge (OEI #102-103: Photography on Edge, 432 pages. Ed. Cecilia Grönberg & Jonas (J) Magnusson, 2024)

OEI #88–89 utforskar seriens deltagande och affektiva materialiteter, från en rad ­olika positioner inom detta fält. Här sonderas kopplingen mellan teckningsverktygets kvardröjande och närmast hemsökande fysiska ingrepp och den tecknade seriens ­aktualisering av privata och kollektiva minnesprocesser. Den japanska mangans våldsgestaltningar ramas in i en affektiv läsart som gör motstånd mot hermeneutikens totaliserande våld. Olika former av återkopplingar och ekologiska virvelrörelser undersöks, som sätter samman inte bara skräckserien och superhjältar med William Blake och konkret poesi, utan också geologiska och biologiska virvelformationer och andningens grundläggande livsbetingelse med den alternativa och dokumentära serietraditionen. Serieberättandets praktiker teoretiseras och utforskas och inte minst gestaltas i två nya serieessäer. Ljuset sätts också på ett antal för en bredare kulturhistoria undanskymda men inom serietraditionen inflytelserika uttrycksformer och personligheter. Konceptuella, postdigitala praktiker inom den samtida och icke-så-samtida tecknade serien historiseras och teoretiseras. Men framför allt presenteras och introduceras, i flera fall här för första gången i en svensk publikation, ett antal norska och svenska ­serieskapare, vars konstnärliga verksamheter och unikt upprepade materialiteter tvingar till aktiv utforskning av den tecknade seriens medskapande läsningar.

I Repetition och skillnad tar sig fotografihistorikern Geoffrey Batchen an frågan om fotografins historieskrivning utifrån reproduktionens figur. Trots mediets inneboende potential för reproducerbarhet och spridning, har just denna aspekt inte blivit föremål för någon mer omfattande uppmärksamhet; den har bokstavligen befunnit sig på mediets skuggsida. I denna bok belyser och utforskar Batchen effekterna av fotografins reproducerbarhet inom en mängd olika fotografiska discipliner: från Richard Avedon och Cindy Sherman till cartes de visite och amatörsnapshots; från fotografins konception till våra samtida praktiker. Fotografins reproduktion blir hos Batchen en optik som öppnar för ett annat sätt att betrakta fotografin, och som insisterar på nya former för dess historieskrivning.

Författaren och konstnären Michèle Bernstein var, tillsammans med sin dåvarande make, Guy Debord, en av de ursprungliga medlemmarna av den radikala avantgarde-rörelsen Internationale Situationniste, som grundades 1957. Hon skrev kortromanen Alla kungens hästar 1960, enligt legenden som ett försök att finansiera rörelsens revolutionära kamp. Boken är skriven med hjälp av situationisternas berömda détournement-teknik, som bygger på att element från existerande kulturella objekt kopieras eller återbrukas i nya subversiva sammanhang. Alla kungens hästar är en omskrivning av Choderlos de Laclos Farliga förbindelser från 1782. Protagonisternas amoraliska förförelselekar är här förlagda till ett Paris som kännetecknas av popkulturens framväxt och en omförhandling av de klassiska könsrollerna.

Mezzaninen. Catarina Quias sista berättelse, en roman av Anne-Marie Albiach. Anne-Marie Albiach, född i Saint-Nazaire 1937 och död 2012 i Neuilly-sur-Seine, var poet och översättare. 1971 utkom hennes poesibok ÉTAT, utan tvekan en av de viktigaste böckerna i Frankrike vid denna tid; enigmatisk, förtätad, elliptisk, krävande. Mezza Voce, utgiven tretton år senare, uppenbarar andra spår och tonaliteter, också här i en typografiskt ytterligt uppbruten form, men nu i ett landskap som är mer vintrigt, nattligt och stratifierat. I sin oavslutade, paradoxala och svindlande roman Mezzaninen, postumt utgiven 2019, driver hon prosan mot dess yttersta gränser. "I smärtan vittnar skriften, buren av en skoningslös klarhet – och ett intensivt jubel – om den verklighet som är Catarina Quias, och hennes dubbelgångare Anne-Marie Albiachs." (Marie-louise Chapelle och Claude Royet-Journoud) "Catarina Quia skrev hädanefter i en cirkel. Hon visste inte från vem eller varifrån denna cirkel härrörde. Språken omkring henne blev fragmentariska och de personer hon mötte hotade, efter att ha tyranniserat hennes kropp, också hennes förstånd. Catarina Quia levde där mezza voce i en dröm, minnet av den kom och gick, i sömnen – men också i vaket tillstånd." (ur Mezzaninen)

Anne-Marie Albiach, född i Saint-Nazaire 1937 och död 2012 i Neuilly-sur-Seine, var poet och översättare, författare till ett tiotal böcker. Hennes poetiska arbete, som är ett av de mest kompromisslösa och inflytelserika i det sena 1900-talets och tidiga 2000-talets Frankrike, presenteras nu för första gången i sin helhet på svenska. Den omfattande volymen FEM. Kören har översatts av poeten Helena Eriksson. Anne-Marie Albiachs första bok, den glödande Eldkasterska, utges 1967 av tidskriften Siècle à mains, som hon under slutet av 1960-talet driver tillsammans med poeterna Claude Royet-Journoud och Michel Couturier. 1971 utkommer Staten, radikalt enigmatisk, förtätad, elliptisk, en av de viktigaste böckerna i Frankrike vid denna tid när den poetiska genren kritiskt ifrågasätts och nya möjligheter uppenbaras. Mezza Voce, utgiven tretton år senare, visar andra spår och tonaliteter, också den i en typografiskt starkt uppbruten form, men i ett mer vintrigt, nattligt, stratifierat landskap, där boksidans rum blir ett utvidgat fält för dikten som en röstens teater, platsen för en ”scenisk” läsning. Hos Albiach är den enda regeln att ”i variationer lita till det som bestämmer en kropps verklighet på boksidan: dess fysik, dess spår eller de rumsligheter som inbegriper den” (Isabelle Garron). Denna kroppens och skriftens intensiva materialitet eller fysikalitet, vars hjärtpunkt är andetaget, påkallar vår förhöjda uppmärksamhet inför ett typografiskt partitur där minsta nyans har en betydelse. Samtidigt som Mezza Voce (1984) utkommer också Albiachs enda samling med kritiska prosatexter, Anawratha, som året därpå följs av poesiboken ” Vokativ figur”. Efter en längre tid av poetisk tystnad publiceras sedan Bildens figurationer (2004), där sviten ”Minnets figurationer” namnger en av de särskilt betydelsemättade axelpunkterna i Albiachs skrivande: minnet, som också kan kopplas till idén om en minnesteater. Vi möter här ett grafiskt tänkande, eller ”filmdukstänkande”, där en mångfald av fragmentariska världar och former förs samman. I FEM. Kören, som 2014 publicerades som Cinq le Chœur, ingår också Albiachs första dikter, ”Inre hägn” från 1966, liksom ett antal texter från hennes sena år som inte tidigare publicerats i bokform. Vi erbjuds så ett djupperspektiv på Albiachs unika arbete, på hennes ”objektiva lyrik” med dess suveräna, mångtydiga, abstrakta och konkreta logik. Till detta bidrar också ett längre efterord av Isabelle Garron samt ett personligt efterord av Helena Eriksson. Anne-Marie Albiachs postumt publicerade, svindlande roman Mezzaninen. Catarina Quias sista berättelse, där poeten driver prosan mot dess yttersta gränser, utkom tidigare under 2024 på OEI editör, också denna utgåva i översättning av Helena Eriksson.

OEI #96–97: Det tekniska apoteket (Bernard Stiegler, andens politik och minnets estetik) är ett 208-sidigt specialnummer om den franske filosofen Bernard Stiegler, gästredigerat av Axel Andersson och Tania Espinoza Medverkande i numret: Anne Alombert, Ars Industrialis, Axel Andersson, Sara Baranzoni, Augustín Berti, J.G. Cochran, Patrick Crogan, Tania Espinoza, Pyotr Kropotkin, Michał Krzykawski, Stéphane Mallarmé, Daniel Ross, Darío Sandrone, Bernard Stiegler, Andrea Torrano, Lisa Torell, Paul Valéry, Paolo Vignola, Paul Willemarck, Alexander Wilson, Elin Wägner, UKON, collectif ZAZA. Texter på svenska eller engelska

OEI # 65: Postkonst / Mail artPostkonsten är ett fenomen som under sin mer än femtioåriga historia har tagit sig en rad olika uttryck och inbegripit en mängd olika medier och praktiker: visuell poesi, collage, slogans, texter, serier, liksom stämplar, frimärken, logotyper, och andra inlånade byråkrati-parafraserande och ofta postrelaterade former. I samband med dess storhetstid under 70- och 80-talen delades formspråk och bildbruk inte sällan med det ”låga” material man också kunde se inom den omgivande alternativkulturen, och dess radikaldemokratiska ambition att vara ett öppet och inkluderande forum, med mycket låg tröskel för deltagande, har gjort den till en ovanligt ”öppen” estetik som är lika mycket ett socialt fenomen som en konstnärlig praktik. I så måtto är den del av den motkulturella rörelse som under 1960- och 1970-talen sökte motverka och nedmontera konventionella hierarkier och ingår i det större nätverk som uppstod i anslutning till den eller i olika grad överlappade med den, såsom Fluxus, konceptkonsten, processkonsten, stenciltidskrifter, liksom samtidens försök till etablering av alternativa institutioner som förlag, bokhandlar, skivbolag, tidskrifter osv.Samtidigt har postkonsten idag, efter att på 1990-talet fallit till föga för Internets och e-postens förändring av kommunikationens och distributionens förutsättningar, erhållit ett större intresse bland samtida konstnärer än på mycket länge, genom återupptäckt, vidareutveckling och nytagningar av de analoga teknikerna i andra och diskretare tillämpningar än tidigare. Exempel på detta presenteras i detta nummer av OEI genom några helt samtida projekt av både större och mindre omfattning (Bilaga, David Horvitz, Dan Fröberg och Alexandra E. Lindh) liksom en presentation av den under förra året pågående utställningsserien Post på Charlottenburg i Köpenhamn. Måhända är det på grund av det faktum att den genom sin historia har utgjort ett så radikalt alternativ, en verksamhet i så fundamental motsatsställning till ”etablissemanget”, som den på senare år åter har börjat praktiseras och fått ökad dragningskraft bland samtida motkulturella praktiker. Sett mot bakgrund av de senaste decenniernas nyväckta intresse för situationism, processuella, nätverksbaserade, kollaborativa och participatoriska praktiker, relationell estetik, m.m. är det inte mer än logiskt att postkonsten med dess betoning av det mellanmänskliga och de sociala kontexterna får förnyad aktualitet.

”Nu när det långa 1900-talet är bakom oss och många av våra heliga texter har blivit möjliga att omvärdera, samtidigt som nya texter fyller fältet, är det lägligt att rikta uppmärksamhet mot det som Marcel Duchamp kallade det infratunna.” Så beskriver Marjorie Perloff impulsen till vad hon kallar en differentiell läsning, en läsning som fokuserar (den poetiska) textens minimala materiella skillnader utan att bortse från en större estetisk och sociokulturell kontext. Detta är ett läsmodus som Perloff konsekvent, och ofta i opposition mot ett konservativt poesietablissemang, har praktiserat under de senaste 30 åren i kritiska studier av poeter och konstnärer som Pound, Eliot, Stein, Duchamp, Cage, Antin, Bernstein, Howe, Goldsmith, Bök, Bergvall, liksom av litterära ”rörelser” som futurism, dadaism, konkretism, oulipo, language och konceptuellt skrivande. Marjorie Perloff är professor emeritus vid Stanford University. Hon föddes 1931 som Gabriele Mintz i Wien, men kom på grund av nazisternas maktövertagande att växa upp i USA. Hon har publicerat 17 böcker och ett oräkneligt antal essäer och recensioner.

OEI nr 4647 PROSA (om prosabegreppet och futurism, samt nyskriven svensk prosa och Aram Saroyans Songs & Buttons)

”Upphovsmannen till dessa brokiga drömmerier har lämnat efter sig en bunt papperslappar med skrift och anteckningar av mycket skiftande slag. Några är synnerligen fåordiga och lakoniska, andra är myllrande av ord och översållade med bokstäver, som likt myrstigar löper i vindlande rader över sidorna och skapar en egensinnig trängsel av sakuppgifter, iakttagelser, tankar och drastiska känslouttryck.” Så skriver Torsten Weimarck i sitt utförliga förord till den egenartade boken Funna drömmerier om ”finna lackerade damer med skärp och allt det är vackert att se”, som består av reproduktioner av de ovan omtalade papperslapparna samt omsorgsfulla transkriberingar av de texter de inskriberats med. Dessa kretsar på ett intensivt sätt kring skärp, stärkta löskragar och skjortbröst (på sydskånskt vis betecknade som ”förhäng”), och präglas av ett synnerligen originellt, uttrycksfullt och humoristiskt språk där författaren ständigt blandar olika tidsplan, direkt tal med indirekt, påståenden med motargument, frågor med svar – en blandning av röster, sammanhang och – tystnad – ur vilken en oväntad och särpräglad poetisk helhet uppstår.

OEI #94-95 är ett 464-sidigt nummer om geografier som omfattar arbeten av och om Gunnar Olsson, Élisée Reclus, Pjotr Kropotkin, Doreen Massey, David Harvey, Christina Kullberg, Minna Henriksson, Erik Bryngelsson, Bureau d’Études, Raymond Williams, Carla Zaccagnini & Santiago Costantino, Trevor Paglen, Peder Alexis Olsson, Hérodote, Antipode, Eva Arnqvist, Aeron Bergman & Alejandra Salinas, Lytle Shaw, Jasna Jaksić, Bogdanka Poznanović, Radmila Iva Janković, Ivan Kožarić, Jonas (J) Magnusson, Nicolas Pesquès, Johannes Fridholm, Strabon, Johan Redin, Ptolemaios, Gustav Sjöberg, Edmund Husserl, Michael Marder, Georges Bataille, Katja Aglert, Filip Lindberg, Raketa, Minus Miele, Augustin Berque, Christian Abrahamsson, Alexander von Humboldt, Franz Boas, Runo Lagomarsino, Alfred Wegener, Jonathan Brott, Louis Marin, Edwin Abbott Abbott, Anna Enström, Immanuel Kant, Axel Andersson, Mary Hunter Austin, Johanna Adolfsson, Mattias Legnér, FRAUD (Audrey Samson & Francisco Gallardo), Emmeli Person, Bronwyn Bailey-Charteris, Pontus Pettersson, Mattias Jacobsson, Michel Chaillou, Cecilia Grönberg, Pehr Tham, Lasse Krog Møller, Kristoffer Ørum, Erika Arzt & Juan Linares, Martin Grennberger, Bo Anders Persson, Buckminster Fuller, Glenn Gould, Indigenous Peoples Atlas Of Canada

”Istället för att utgå från en strikt tematisk avgränsning i OEI On Film (# 69–70) har vi insisterat på ett antal heterogena men parallella förhållningssätt – i ett försök till en konstruktiv, oavslutad öppenhet där texter, dokument/arkivmaterial och visuella-textuella montage varvas. Detta för att betona skilda läshastigheter, inzoomningar/utzoomningar, oanade konstellationer och nya stratifieringar. […] Detta nummer inte har ambitionen att presentera ett enhetligt perspektiv. Tvärtom skulle man kunna hävda att den polysemiska horisont vi velat upprätthålla – mellan differentiella, strukturella, materiella och politiska diskurser och dispositiv – på ett plan vore möjligt att spåra till den rörliga tolkningsrymd som återfinns i titeln på den nyligen bortgångne Carl Slättnes film från 1964: A Film – An AntiFilm – A FilmFilm” (ur förordet). OEI #69–70: On Film utgörs av 496 sidor (redigerat av Martin Grennberger och Daniel A. Swarthnas) om experimentell film från Leo Reis, Åke Karlung, Gunvor Nelson, Claes Söderquist, Carl Slättne, Sven Elfström, Hans Nordenström, Sture Johannesson & Jørgen Nash, Jan Bark, Bo Jonsson, Olle Hedman och Ronald Nameth till Rose Lowder, Abigail Child, Cécile Fontaine, Frédérique Devaux, Barbara Hammer, Raymonde Carasco, Lynne Sachs, Sandra Davis, Caroline Koebel, Barbara Rose, Adeena Mey, Ute Aurand, Peter Gidal, Peter Hutton, Nicky Hamlyn, Robert Beavers, Bruce McClure, Guy Sherwin, Pavle Levi, Ernie Gehr, Pier Paolo Pasolini, Alberto Grifi, Carmelo Bene, Jean-Marie Straub, Peter Nestler, Hartmut Bitomsky, Emilie Vergé, Nicole Brenez, Jean Painlevé, Fernand Deligny, Alain-Alcide Sudre, Dominique Noguez, Carole Contant & Éric Thouvenel, Henry Hills, Frank Kuenstler, Jean-François Lyotard, Kim West, Elke Marhöfer, Teddy Hultberg, Martin Grennberger, Daniel A. Swarthnas, Anders Karlin, Stefan Ramstedt, John Sundholm, Lars Gustaf Andersson, Bengt af Klintberg, Mika Taanila, Jonas Mekas, Jørgen Leth, Carl Henrik Svenstedt, Alexander de Cuveland, Lina Selander & Oscar Mangione, Dan Lageryd, Marion Naccache, Anna Ådahl, John Skoog, Tris Vonna-Michell, Rosa Barba.

Konsumentköplagen: juris lyrik är verkligen någonting så ovanligt i dagens svenska litteratur som en bok om auktoritet: ”Eftersom auktoriteten alltid kräver lydnad uppfattas den ofta felaktigt som en form av makt eller våld. Men auktoriteten utesluter tvång genom yttre medel; när våld används har auktoriteten sviktat.” Makt, auktoritet, uttalsmandat… I Konsumentköplagen: juris lyrik kunde man hävda att hur och var någonting sägs är större än vad som sägs; ordet är inte fritt, utan har att verka i det redan skrivna eller sagda. Om frågetecknet verkade i Sond (Börjels debutbok), om åsiktsmaskineriets utropstecken verkade i Skåneradio (Börjels andra bok), så verkar punkten i Konsumentköplagen: juris lyrik. Normativt eller deskriptivt? Snarare performativt: ”Lagen iscensätts varje gång den aktiveras.” Å ena sidan frågor om maktmanipulation (straff, censur, härskartekniker), om pondus och status (exemplifierade genom användningen av paragraftecken, citat från främmande språk och källor, tal i ”absoluta” termer, etc.), om uttalanden som inte skall kunna ifrågasättas, förvaltande av makt och auktoritet. Å andra sidan jagets nödvändiga misslyckande att förkroppsliga lagen; en lagtext har inget jag, lagen är ingen person, annat än i religiösa eller Lyriska texter (poeten som Gud...), och en sådan text är inte Ida Börjels Konsumentköplagen: juris lyrik, som istället öppnar för sårbarhet, frågor och förhandlingar. Med Beckett: ”fail again, fail better”.

Boken Lina Selander. Echo. The montage, the fossil, the sarcophagus, the x-ray, the cloud, the sound, the feral animal, the shadow, the room, and ”Lenin’s Lamp Glows in the Peasant’s Hut” tar sin utgångspunkt i Selanders verk ”Lenin’s Lamp Glows in the Peasant’s Hut” (2011). Men mindre en monografi om ett verk är Echo en bok som arbetar om och förlänger de motiv som den film- och fotografibaserade installationen tar som sina utgångspunkter. I nio texter och ett omfattande bildmaterial tematiseras centrala former i ”Lenin’s Lamp…”: montage, fossiler, sarkofagen, strålning, moln… ”Lenin’s Lamp…” utgör en generator förEcho, en bok som uppehåller sig i rymden mellan essä och film, dokumentation och reflektion. Echo, som är Lina Selanders andra bok på OEI editör, innehåller texter av Magnus Bremmer, Vendela Fredricson, Cecilia Grönberg, Magnus Haglund, Helena Holmberg, Solveig Jülich, Trond Lundemo, Frans Josef Petersson och Kim West och är formgiven av Plaquette. Selanders bok Around the Cave of the Double Tombs utkom 2010 på OEI editör.

Fotografi som teknologi har under de senaste decennierna genomgått en rad transformativa förändringar – förändringar som har medfört skilda omförhandlingar av fotografins funktioner som bild eller information, som inskription eller transmission. Inom ramen för en sådan större omvandling insisterar denna avhandling i fotografisk gestaltning, Händelsehorisont || Event Horizon. Distribuerad fotografi, på att sondera analoga fotografiers fortsatta effekter inom digitala ekologier. ’Händelsehorisonten’ används här som en bild och ett begrepp, som en projektionsyta och ett gränssnitt som gör det möjligt att reflektera kring olika sätt på vilka vi möter och umgås med fotografiska bilder i kontexter av digital produktion, publicering och cirkulation. Den digitala fotografin är distribuerad. I sin undersökning av visuella och konstnärliga implikationer av en sådan utspridd belägenhet tar Händelsehorisont bland annat hjälp av bläckfisken, denna ’mjuka intelligens’ som här blir en utgångspunkt för en åttaarmad bild- och textessä som tentativt följer de komplexa blötdjurens tentakulära manifestationsformer genom historien och litteraturen, som livsformer och mediesystem. Händelsehorisont är framförallt en fotograferad  bok, men den fotografiska praktiken slutar inte vid den enskilda bilden, utan äger också rum i ­montage mellan bilder, texter, dokument och kontexter. I denna bemärkelse är Händelsehorisont en bok som genererar en mängd konstellationer för ­läsning, samtidigt som den ger upphov till specifika gravitationsfält där cirkulerande eller flytande bilder kan fångas in med andra bilder och på så vis skapa nya densiteter och energifält. Ett sådant gravitationsfält utgörs till exempel av en längre essä som studerar former för montagebaserad ’visuell historieskrivning’. Händelsehorisont lokaliserar sig mellan skilda bilder och system, teknologier och läsarter, människor, djur och mjukvaror, och uppehåller sig i denna rörelse gärna vid ytor och rum som kan erbjuda öppningar för kommande, ännu inte definierade former av fotografiska existenser.

“En bok ska ges ut, och behöver en bild som följer den i de mediala systemen. Snarare än ett författarporträtt i konventionell bemärkelse, som direkt identifierar boken utifrån författaren, vill jag göra en pressbild som är starkare kopplad till den specifika boken. En bild där författaren visuellt får ’ikläda sig’ en eller flera former som tillhör boken. På mer eller mindre konkreta sätt, givetvis. Men pressbilden bör alltid vara på bokens sida. I stället för att följa logiken för en marknadsföring av Signaturen, ville dessa pressbilder alltså visa hur boken också skapar sin författare; att författaren också är någonting som produceras av sammanhang som är större än honom eller henne själv – av texter, bilder, böcker, publiceringar, läsningar; av publiceringens ekologier i en vidare bemärkelse. […] Idag är den form av författarporträtt som kännetecknade 1990-talet och 2000-talets början inte längre lika dominerande. Men även om pressbilder nu kan se ut på en mängd olika sätt, har det ändå inte blivit mindre angeläget att fortsätta att försöka problematisera och vidga de visuella ramarna för pressbilder – att göra dem till integrerade delar av en undersökande publicering.” (CG)