Det nya numret av OEI ägnas åt magnetiska medier, och i synnerhet deras förkroppsligande i ljud- och videoband: dels riktas uppmärksamheten mot teknologiernas specifika materialitet, dels mot de konstnärliga och amatöristiska praktiker som de gav upphov till. Magnetbandets inflytande i hela dess vidd under perioden från sent 1940- till 1980-tal är självfallet alltför stort för att mer än antydas i sammanhanget – således nämns knappt telefonsvararen, bilstereon, Philips portabla kassettbandspelare, ghettoblasters, Sony Walkman, med mera. Vad som däremot undersöks i de texter som publiceras är, till exempel, ljudbandets skiftande former och operativa funktioner inom pedagogik, (ljud)poesi och konst; hemmavideon versus super 8-filmen som amatörredskap för dokumentation och konstruktion av familjer; videon som skrift; ljudbandspelaren som verktyg för appropriering av ljud och som musikinstrument. OEI On Tape är alltså att betrakta som en tentativ kartläggning av ett akustiskt och teknologiskt landskap, som rymmer flera vita fläckar, som än så länge, i ringa grad, blivit föremål för historieskrivning och analys. Och många av dessa vita fläckar kommer att kvarstå, särskilt som magnetband inte varar för evigt. Deras beständighet är vida underlägsen papyrus, papper eller pergament. Banden blöder och de magnetiserade partiklarna skingras. Snart kommer rösterna och ljuden att vara förlorade. Det gäller att lyssna och läsa nu. Det handlar, bokstavligen, om ett levande och döende arkiv.
