Papperet – detta kulturbärande medium som haft en avgörande roll i den samhälleliga utvecklingen under de senaste två tusen åren – genomgår idag en radikal transformation. Men även om de elektroniska medierna under de senaste decennierna har gett upphov till en veritabel informationsexplosion som förvandlat den tryckta sidans roll i grunden, kvarstår papperets betydelse, som lagringsmedium och komplement till pixel. Den som vill utropa dess död är, som Alessandro Ludovico demonstrerar i Post-Digital Print. The Mutation of Publishing since 1894 (som vi översatt tre kapitel ur i detta specialnummer av OEI) ständigt alltför tidigt ute. I efterhand framstår ”papperets död” som ”en av informationsålderns mest olyckliga och besvärande profetior”: ”När vi ser tillbaka historiskt, upptäcker vi att papperets död punktligt har tillkännagivits vid specifika tillfällen – i själva verket varje gång som något ’nytt’ medium har haft bråttom att etablera sin popularitet, medan det starkt ifrågasatte det tidigare ’gamla’ mediet för att rättfärdiga sin existens. […] Gång på gång har papperets etablerade massmedieroll satts i fråga av ett antal medieteoretiker och marknadsexperter, som på olika sätt har försökt övertyga samhället i stort om att göra sig av med papperet, och i stället välja något nyare och förmodat bättre medium”. Kvarstår att papperets fysikalitet, dess ”materialitet i immateriella tider”, fortsätter att erbjuda former av interaktivitet som ännu inte är tillgängliga genom nya teknologier: lätthet, vikbarhet, hanterbarhet i enlighet med olika läsaktiviteter, osv.
Men vad är papper? Det har, konstaterar Esko Häkli, redaktören för Nordisk Pappershistorisk Tidskrift, visat sig svårt att beskriva papperet utan att beskrivningen blir ganska teoretisk: ”En definition säger t.ex. att papper är en flat förening av cellulosafibrer. En annan, att papper är ett nätverk av fibrer. En tredje […] att papper är en skiktad struktur innehållande tillplattade fibrer. Man säger också att papper är formvara med låg ytvikt, huvudsakligen bestående av slumpmässigt fördelade fibrer.” Fibrerna binds till varandra både kemiskt och fysikaliskt, men, som Häkli också poängterar, även om vi känner till papperets tillblivelseprocess, vet vi inte varför ”frilagda fibrer i vattenblandningen, suspensionen, söker sig till varandra, grupperar sig enligt ett mönster som inte går att styra och slutligen fäster vid varandra så att resultatet är papper. Fibrerna placerar sig inte jämnt utan det finns olika fiberkoncentrationer i pappersformationen. Fibrerna bestämmer själva, hurudana grupper de vill forma. Både kemister och fysiker letar fortfarande efter en förklaring till denna företeelse”.
Denna relativa mystik vad gäller ”papperets väsen” är, menar Häkli, en förklaring till många av de ”vedermödor som har varit utmärkande för papperets utvecklingshistoria”. Lothar Müller, som i sin bok Weisse Magie från 2012 (som vi översatt ett kapitel ur i OEI # 62) tar ett helhetsgrepp om ”papperets epok”, talar om papperet som en ”magisk substans”, som ett ”den moderna världens grundmaterial”, möjligt att trycka och skriva på, vecka, vika, riva i bitar. I Goethes samlade skrifter finns, påminner oss Müller, över tre tusen belägg för ordet ”blad”. Det kan betyda brev, teckning eller manuskriptblad lika väl som boksida, ett enda tryckt blad eller en tidning, men också spelkort, formulär, kartotekskort eller urkund. I detta vida betydelsefält intar dock det vita bladet en särställning: ”På det finns nämligen ingenting att läsa. Det väntar på att fyllas med skrift, siffror och illustrationer och placerar sig symboliskt i centrum för det moderna författarskapet. I samma mån som författaren i egenskap av upphovsman lämnar kopisten och kompilatorn bakom sig och låter dem arbeta under plagiatmisstankens tryck, växer det vita bladet ifrån sin funktion som fysiskt neutral materiell skriftbärare och in i sin symboliska betydelse. Det blir illustrationen till begreppet original, skådeplatsen för skriften in actu, det symboliska och ursprungliga rummet för författarskapets utveckling.”
”Finns det”, frågar Jacques Derrida i en (i OEI On Paper översatt) intervju i ett specialnummer om ”papperets makt” av Les Cahiers de médiologie 1997, ”bakom dessa speciella bestämningar [underlaget av skinn eller papper], bortom eller hitom dem, en generell, eller kvasi-transcendental, struktur? En struktur som är på samma gång ytlig, just en ytas, och ändå djup och tillräckligt känslig för att ta emot eller bevara intryck? När vi säger ’papper’, till exempel, benämner vi då en empirisk kropp som bär detta konventionella namn? Tillgriper vi redan en retorisk figur? Eller betecknar vi samtidigt detta ’kvasi-transcendentala papper’ vars funktion kunde säkras genom varje annan ’kropp’ eller ’yta’, på villkor att den delade vissa drag med ’papperet’, i ordets strängaste mening (kroppslighet, rumslig utsträckning, förmåga att bevara intryck, etc)?”. Förmodligen är det så, svarar filosofen på sin egen fråga, att alla dessa bruk av ordet ”papper” ständigt dubbelexponeras över varandra. Om Derrida, som han här menar, ”alltid har skrivit, och till och med talat, om och på papper, på samma gång med papperet som ämne, direkt på papperet och med papperet i tanken”, om han är så fäst vid papper, om papper har ett så kroppsligt grepp om honom, ”och detta genom varje sinne liksom genom varje fantasi”, beror det på att ”dess ekonomi alltid har varit mer än ett mediums (mer än ett enkelt kommunikationsmedel, mer än den förmodade neutraliteten hos ett underlag), men också, paradoxalt nog, […] mer än ett multimedium. […] Papper är förstås inte ’i sig’ ett multimedium, men […] för oss fungerar det redan, virtuellt, som ett sådant. / Detta förklarar i sig det intresse, den investering och den ekonomi som det ännu under lång tid kommer att mobilisera”.
Om papperet idag, i en viss bemärkelse, tycks vara på väg att försvinna, eller mer exakt dra sig tillbaka, är detta tillbakadragande, inskärper Derrida, någonting som alltid har präglat papperet, såsom själva dess existensmodus. Men reduktionen av papper gör det inte mer sällsynt. I själva verket ökar det på samma gång som det minskar. Det som ökar är kvantiteten av ”sekundärt” papper, papper för reproduktion och tryck, medan det ”primära” papperet, ”det papper som används för allt det vi fortsätter att kalla ’första version’, ’original’, ’manuskript’ eller ’utkast’”, krymper eller drar sig tillbaka. Å enda sidan: om papperet i sig bär på ”multimediala” resurser, innebär det inte att dagens multimedia-dispositiv i ordets stränga bemärkelse kan reduceras till en simpel utveckling av papperet. Å andra sidan: det digitala gör heller inte det analoga överspelat: ”varför skulle man offra en möjlighet i det ögonblick då man uppfinner en annan? Att idag säga ’farväl’ till papperet skulle vara lite grann som att en vacker dag bestämma sig för att inte längre tala, under förevändning att man kan skriva. Eller att inte längre titta i backspegeln under förevändning att väggen ligger framför oss. […] Ni förstår vad jag menar: papperets slut kommer inte att inträffa i första taget”.
Jonas (J) Magnusson och Cecilia Grönberg
