Tidskriften OEI - Böcker

Megaliter & andra stenar är en publikation om sten. Vad sten är, vad sten gör, vad sten gör med oss och vi med den, på vilka sätt vi är sammanbundna och ändå obevekligt separerade. Dessa och en lång rad andra steniga frågor närmar sig Megaliter & andra stenar genom en mängd historiska och mer samtida bilder och texter: poetiska, filosofiska, teoretiska, dokumenterande, spekulativa, historiserande – eller en kombination av eller rörelse mellan flera av dessa praktiker. Vi dröjer både vid megalitstrukturer i form av stenrader, stencirklar och gånggrifter, som vid enskilda stenar: allt från ”London Stone” och ”Stone of Scone” till diabaspelaren ”Ramle” på Nordbillingen; den mytomspunna inskriberade ”Stenen i Grönan dal” i Jämtland; stenformationen ”Áhkánjárstábba” vid Kvalsundet; den skålgropsbemängda ”Ballersten” i Falköpings stadspark; Stockholms enda naturminne i form av en sten: ”Biskopsmössan” i Huddinge… Megaliter & andra stenar närmar sig sten genom forskning och folklore: genom teoretiska texter av Manuel De Landa, Ingrid Hoelz & Rémi Marie, Thomas E. Balke, Sascha A. Schultz; genom utdrag ur Johan Götlinds Saga, sägen och folkliv i Västergötland från 1926, lika väl som ur Nils Henrik Sjöborgs Samlingar för Nordens Fornälskare, Innehållande Inskrifter, Figurer, Ruiner, Verktyg, Högar och Stensättningar i Sverige och Norrige från 1820-talet och Johan Göranssons Bautil, Det är: Alle Svea ok Götha Rikens BAUTASTENAR från 1750. Grundstenarna i publikationen är dock de tre block om megalitkultur i Carnac i Frankrike, Avebury i England och på Ekornavallen och Falbygden i Sverige, som Magnusson & Grönberg har arbetat fram över lång tid, och som bygger på skilda och samtidigt överlagrade fältarbeten i topografier och arkiv, i text och bild. I publikationen ryms både en stor mängd historiska bilder från 1700-talet och framåt och fotografiska serier från de senaste åren.

biOEI materialismer # 43-44-45 360 sidor om biomaterialitet och biopoesi

OEI nr 4647 PROSA (om prosabegreppet och futurism, samt nyskriven svensk prosa och Aram Saroyans Songs & Buttons)

OEI # 48-49-50 / 2010 heter ludOEI och är helt ägnat åt olika former av lekar, spel och leksaker. På 608 sidor rör sig ludOEI mellan översättningar och nyskrivna texter, arkivmaterial och specialbeställda konstprojekt, mellan lekande essäer, spelande poesi och filosofiska leksaker. I ludOEI ingår också ett gästspel i form av ett nummer av tidskriften Pequod. Spel- och lekformer har en oöverskådlig betydelse för de senaste 150 årens litteratur, konst och filosofi. I dessa experiment, reflektioner och undersökningar finns fortfarande vill detta nya trippelnummer av OEI visa mycket att både lära sig och utmanas av; en transformativ kraft och en svåruttömlig potential för estetisk och kritisk teori och praktik. Som konstnären och spelforskaren Mary Flanagan formulerar det: För många spelare existerar spel för underhållning, för tidsfördriv, för nöjes skull. Spel är en distraktionsaktivitet, avsedd för avkoppling eller förströelse en inte arbete-rymd där spelare är fria att engagera sig i fantastiska berättelser, storslagna bedrifter och givande uppgifter. Men om vissa spel har blivit någonting mer? Men om vissa spel, och det mer allmänna begreppet lek, inte bara erbjuder rekreation, utan också fungerar som medel för skapande uttryck, som instrument för begreppsligt tänkande, eller som verktyg som gör det möjligt att undersöka eller arbeta igenom sociala frågor? ludOEI spel och lekar som estetiska och sociala teknologier.

Den svenska konceptkonsten är vildvuxen, mer uppblandad än renlärig, men inte desto mindre, eller snarare just därför, värd att återbesöka, reflektera över och omsätta i nya kretslopp. OEI # 52 SV KONC KONS vill göra just detta och är det första sammanhängande försöket att nedteckna och analysera konceptkonstens historia i Sverige. Att konceptkonsten inte fick något brett genomslag på 60- och 70-talen betyder inte att de idéer som cirkulerade internationellt under dessa år inte blev föremål för egensinniga tolkningar även i vårt land. Men det är inte oproblematiskt att importera modeller från exempelvis det amerikanska konstlivet och anpassa dem efter svenska förhållanden. I Sverige finns ingen Clement Greenberg, och ingen Joseph Kosuth. Men den svenska konstscenen var inte heller någon isolerad enklav, och konstnärer som J.O. Mallander, Mats B., Nils Olof Bonnier tog intryck av vad som hände i New York och i de stora internationella utställningarna vid tiden. Samtidigt finns det andra genealogier som många gånger är mer påtagliga i en svensk kontext: Fluxus, naturligtvis, inte minst genom Bengt af Klintberg från tidigt 60-tal och framåt. En annan utvecklingslinje som har marginaliserats i historieskrivningen är konceptkonstens relation till litteraturen. Inte desto mindre får det konceptuella betraktas som ett privilegierat fält för materiella och mediala överklivningar, och i en svensk kontext gör sig en rad konstnärer påminda: Carl Fredrik Reuterswärd, Åke Hodell, Sten Hanson, Bengt Adlers och Leif Eriksson som alla representerar ett konceptuellt förhållningssätt med en ambivalent men högst påtaglig relation till litteraturen. Konceptkonsten beskrivs ofta som den första globala konstriktningen som en rörelse som uppstår på många platser vid ungefär samma tidpunkt samtidigt som de engelskspråkiga konstnärerna snart kom att inta en dominerande ställning. Detta har kritiserats under senare decennier och en rad försök gjorts för att lyfta fram praktiker från till exempel Sydamerika och Östeuropa. Den nordiska konceptkonsten har dock inte blivit föremål för motsvarande intresse (även om Kalmar konstmuseums utställning hösten 2010 måste nämnas som ett försök i den riktningen). Hur kan det komma sig? Vad gäller den svenska konceptkonsten handlar det till stor del om praktiker knutna till ett alternativt kulturliv. Om 60-talets experimentella scen var centrerad kring Moderna Museet, så innebar efterföljande decennium att motsvarande aktiviteter flyttades till andra och mindre sammanhang: konstnärsdrivna projekt, tidskrifter och småförlag. Arbeten som endast i undantagsfall distribuerats via konstens breda kanaler, och som inte i någon större utsträckning har samlats och visats på museer och i andra offentliga sammanhang. Ett resultat av detta är att en omfattande minnesförlust satte in redan i ett tidigt skede, för att sedan leva kvar och amplifieras i historiska översiktsverk, samlingsutställningar osv. Den polariserade debatten kring postmodernismen bidrog möjligtvis också till att befästa en förenklad bild av det svenska 70-talets isolationism, och på 90-talet tycks konstnärer och kritiker ha varit alltför upptagna av den internationella konstscenen för att bry sig om inhemska föregångare. De konstnärer som tidigare varit marginaliserade, kunde under dessa år rentav höra sig beskrivas som icke-existerande. En central poäng är därför att numret, bredvid nyskrivna essäer, lyfter fram och tillgängliggör dokument som visar vad som faktiskt gjorts. Det handlar om verk, böcker och tidskrifter och andra projekt som Mats B., J. O. Mallander, Björnligan, Nils Olof Bonnier, Anders Bergh, Bo Söderström, Sten Hanson, Bengt af Klintberg, Erik Dietman, Carl-Erik Ström, Jean Sellem, Leif Eriksson, Susanne Högberg, Per Wåhlström, Bengt Adlers, Beth Laurin, Claes Tellvid, Peter Andersson m fl.

1280 sidor om Dokument, Dispositiv, Deskription, Diskurs

Det nya numret av OEI ägnas åt magnetiska medier, och i synnerhet deras förkroppsligande i ljud- och videoband: dels riktas uppmärksamheten mot teknologiernas specifika materialitet, dels mot de konstnärliga och amatöristiska praktiker som de gav upphov till. Magnetbandets inflytande i hela dess vidd under perioden från sent 1940- till 1980-tal är självfallet alltför stort för att mer än antydas i sammanhanget – således nämns knappt telefonsvararen, bilstereon, Philips portabla kassettbandspelare, ghettoblasters, Sony Walkman, med mera. Vad som däremot undersöks i de texter som publiceras är, till exempel, ljudbandets skiftande former och operativa funktioner inom pedagogik, (ljud)poesi och konst; hemmavideon versus super 8-filmen som amatörredskap för dokumentation och konstruktion av familjer; videon som skrift; ljudbandspelaren som verktyg för appropriering av ljud och som musikinstrument. OEI On Tape är alltså att betrakta som en tentativ kartläggning av ett akustiskt och teknologiskt landskap, som rymmer flera vita fläckar, som än så länge, i ringa grad, blivit föremål för historieskrivning och analys. Och många av dessa vita fläckar kommer att kvarstå, särskilt som magnetband inte varar för evigt. Deras beständighet är vida underlägsen papyrus, papper eller pergament. Banden blöder och de magnetiserade partiklarna skingras. Snart kommer rösterna och ljuden att vara förlorade. Det gäller att lyssna och läsa nu. Det handlar, bokstavligen, om ett levande och döende arkiv.

OEI # 56–57 / 2012 ”En tidskrift kan vara ett uttryck för en doktrin som redan är konstituerad eller för en grupp som redan existerar (surrealism). Den kan tjäna till att ge form åt tendenser som ännu är vaga men latenta. Den kan slutligen vara ett kollektivt verk för överskridande, för riktade fordringar som, genom just det faktum att tidskriften finns, leder var och en av dem som medverkar i den en aning längre på den egna vägen och kanske också på en väg som är en smula annorlunda än den som han eller hon skulle ha följt om han eller hon varit ensam. Var och en blir ansvarig för påståenden som han eller hon inte är upphovsman till, för en forskning som inte längre uteslutande är hans eller hennes; han eller hon svarar med ett vetande som han eller hon inte själv har från början. Detta är innebörden hos tidskriften som kollektiv möjlighet. Det rör sig om en förmedlande status mellan författare och läsare. Härav det nödvändiga i ett stort gemensamt utvecklingsarbete och, eftersom enstämmighet varken är möjlig eller önskvärd, det nödvändiga i att, i själva tidskriften, fortsätta diskussionen och dialogen.” Maurice Blanchot skriver dessa uppfordrande rader 1961, i en text som diskuterar ”Revue internationale”, det internationella tidskriftsprojekt som under ett antal år i början av 1960-talet intensivt upptog en lång rad europeiska intellektuella: från Dionys Mascolo och Louis-René des Forêts till Elio Vittorini och Italo Calvino, till Hans Magnus Enzensberger och Ingeborg Bachmann. Vi dröjde vid detta orealiserade projekt i OEI #37–38 2008, där vi också lyfte fram Walter Benjamin och Bertolt Brechts likaledes ofullbordade tidskriftsprojekt ”Krise und Kritik”, liksom vi tryckte en dossier kring den av Terry Atkinson, Michael Baldwin, David Bainbridge och Harold Hurrell 1969 grundade Art&Language, samt utdrag ur och essäer om Vito Acconci och Bernadette Mayers tidskrift 0 To 9 (1967–1969). Det är med andra ord inte första gången som tidskriften som medium, som tankeform och historisk praktik, uppmärksammas i OEI (andra exempel återfinns i #31–32 2007; #48–49–50 2010; #52 2011; #53–54 2011 och, framförallt, #33–34–35 2007, som rymmer en relativt omfattande dossier om ”Little Magazines”). Men med detta dubbelnummer vill vi ändå tematisera tidskriften med en mer fokuserad energi än tidigare; passionerat, men också kritiskt och historiserande. (”Den tidskrift vars program här presenteras gör anspråk på auktoritet i exakt den utsträckning som den gör sig medveten om sin egen situation. Endast i den mån den håller sig till ett sådant medvetande kan den utan förmätenhet sträva efter att – i en tid som förlorat alla kriterier för aktualitet förutom ’det som tidningarna talar om’, och detta just när ’det som tidningarna talar om’ inte längre har något att göra med verkligheten – hos sig själv finna kriteriet för sin egen aktualitet. Den synvinkel ur vilken den avser att situera sig är i själva verket så radikalt och ursprungligt historisk att den utan vidare kan avstå från alla kronologiska perspektiv och i stället räkna en ’förstörelse av den litterära historieskrivningen’ till sina egentliga uppgifter: platsen den väljer som livskraftig vistelseort är varken en kontinuitet eller en ny begynnelse, utan ett avbrott och ett glapp, och det är just erfarenheten av detta glapp som ursprunglig historisk händelse som utgör grunden för dess aktualitet” (Giorgio Agamben, ”Program för en tidskrift”).) Under de allra senaste åren ett antal böcker utkommit som erbjudit historieskrivningar för en rad av 1900-talets viktigaste konstnärsdrivna tidskrifter. Ur två av dessa böcker, Gwen Allens Artists’ Magazines. An Alternative Space for Art (2011) och den av Phillip E. Aarons och Andrew Roth redigerade In Numbers. Serial Publications by Artists Since 1955 (2009), som också erbjuder ansatser till en teoribildning på detta produktivt svåravgränsade område, har vi till detta nummer översatt fyra essäer. En gemensam nämnare för konstnärstidskrifter är, konstaterar Clive Phillpot i en av dessa, deras beroende av tryck- och reproduktionsteknologier (under 1960- och 70-talen framförallt stenciltryck och fotokopiering), och han reser frågan om konstnärstidskriften idag, med Internet, den i industriländerna mest tillgängliga reproduktionsteknologin, ”helt enkelt kommer att upplösas i bloggosfären”. Att detta är på väg att ske vore förmodligen ett alltför drastiskt antagande, eftersom det också finns många motexempel, men någonting är helt uppenbart på väg att hända med tidskriften som historisk form, och de nämnda böckerna måste kanske också läsas som ett symptom på det. ”Man kan inte göra anspråk på att forska, eller uppfinna formellt [...], utan att framför ögonen ha de sista tjugo årens mest levande, mest innovativa tidskrifter.” Så skriver den franske poesiteoretikern, tidskriftsredaktören och poeten Jean-Marie Gleize i en vacker essä i detta nummer av OEI om den serie av ytterligt innovativa poesitidskrifter – både vad gäller format, sammansättning och utgivningsrytm – som Claude Royet-Journoud redigerar under 1960-, 70-, 80- och 90-talen. ”De poesitidskrifter som jag publicerar”, kommenterar Royet-Journoud själv i ett samtal om en av dessa tidskrifter, Zuk, ”vänder sig till en publik av människor som skriver eller vill skriva. De är rörelser, steg framåt, som man inte alltid vet vad de kommer att ge. Som jag ser det, måste en poesitidskrift bära ett slags glöd, leva vid implosionens rand, vilket är motsatsen till antologitidskriften, som förvisso är användbar, men som uttrycker en alltför stor försiktighet. Jag tänker på tidskriften som en passion.” Tidskriften, det är vår övertygelse, är en form vars framtid ännu är öppen, och som fortsätter att erbjuda den som är beredd att läsa och skriva på allvar nya möjligheter. Som Sylvère Lotringer här formulerar det i ett samtal om hans tidskrift Semiotext(e): ”Och det är också det som är bra med tidskrifter: att man inte vet i förväg vad som skall hända. Varför förplikta sig att följa en viss linje, när linjen ändå går i sicksack och hela tiden skiftar eftersom du själv och allting annat förändras? Jag vet inte exakt vad jag förväntade mig av Semiotext(e). Jag tror inte att det var berömmelse. Jag tror att det var att skapa ett slags utopisk gemenskap. En gemenskap som inte existerar. En gemenskap av hårt arbetande människor som förstår varandra på ett visst sätt och skapar någonting som är värt allt detta arbete. Livet är inte värt någonting; det krävs en oerhörd ansträngning för att göra det värt någonting.” Jonas (J) Magnusson

OEI #58 / 2012: sömn, tillbakadragande, uppmärksamhet, distraktion, det samtida. ”Med sin djupgående nyttolöshet, sin inneboende passivitet, med sin icke-kalkylerbara tid av förlorad produktion, cirkulation och konsumtion, kommer sömn alltid att vara oförenlig med kraven hos ett nonstop-24/7-universum. Att vi tillbringar en betydande del av våra liv sovande kvarstår som en av de stora mänskliga förolämpningarna mot samtida ekonomiska imperativ. […] Det borde inte komma som en överraskning att sömnen nu överallt urholkas, givet vad som står på spel ekonomiskt. […] Det är möjligt att det idag, på många olika platser, i många olika stadier av vaka, inklusive rêverie eller dagdrömmeri, finns drömmar om sömn. Dessa skulle vara fantasier om sömn som ett radikalt avbrott eller tillfälligt upphävande av den skoningslösa tyngden hos vår globala samtid, om sömnen som det som, på den dagliga erfarenhetens mest ödmjuka nivå, alltid kan upprepa konturerna för vad andra, mer betydande, förnyelser och begynnelser skulle kunna vara.” Så skriver den amerikanske konsthistorikern och teoretikern Jonathan Crary här i sin tidigare opublicerade essä ”Drömmar om sömn i en 24/7-värld”. Vårt ”tjugofyra-timmar-om-dygnet-samhälle”, med dess oavbrutna produktions-, kommunikations- och konsumtionsaktiviteter, gör, som också andra tänkare konstaterar i detta nummer av OEI, vår sömn till ett problematiskt, ovisst element i vardagslivet. Den kan till och med uppfattas som ett slöseri med tid eller som en svårförsvarbar tröghet inom en mobil och pragmatisk samhällsordning som är besatt av idén av att använda den ändliga mänskliga existensen fullt ut. Margaret Thatcher gjorde sig inte bara känd genom det nyliberala mottot att ”det finns ingenting sådant som ett samhälle”, utan också för att hävda att hon bara behövde fyra timmars sömn per natt. Kanske betraktade hon, skriver Alexei Penzin i sin text ”Rex Exsomnis: sömn och subjektivitet i den kapitalistiska moderniteten…”, ”översovandet” som ett hinder för ekonomisk tillväxt. Eller, som Jonathan Coe formulerar det: ”’Den sovande är hjälplös; maktlös. Sömnen utlämnar också de starkaste människor på nåd och onåd till de allra svagaste. Kan ni föreställa er hur det måste vara för en kvinna av Mrs. Thatchers natur, med hennes moraliska karaktär, att vara tvungen att varje dag falla ned i denna ställning av ynklig underkastelse? Med hjärnan ur funktion, musklerna inerta och slappa? Det måste vara outhärdligt.’ ’Jag hade inte tänkt på det så förut […]. Sömnen som den stora utjämnaren.’ ’Just det. Det är exakt vad den är: den stora utjämnaren. Som socialismen.’” Dessa frågor om sömn och vakenhet turneras också i mer filosofisk-estetiska, litterära och konstnärliga register i detta nummer av OEI, i texter och konstnärliga bidrag av Jean-Luc Nancy, Pascal Convert, Georges Perec, Jacques Roubaud, Olivia Iso, Roland Barthes, Jacqueline Risset, Karl-Johan Stigmark med flera. De återkommer också, i andra modus, i en rad bidrag i numret som är mer tematiskt fokuserade kring ”tillbakadragande”, ”uppmärksamhet”, ”distraktion” och ”det samtida” – i bidrag av Ei Ei Kyaw och Henning Lundkvist, Craig Dworkin, Nick Thurston, Lotta Lotass, Martin Högström, Magnus Bremmer, Frans von Schéele, Matts Lindström, Franco Moretti, Adam Wickberg-Månsson, N. Katherine Hayles, Ars Industrialis, Bernard Stiegler, Paul North, Elaine Sturtevant, Lars-Erik Hjertström Lappalainen, Tan Lin, Siegfried Kracauer, Ernst Bloch, Giorgio Agamben och Peter Osborne. Jonas (J) Magnusson och Cecilia Grönberg

OE #59 2012/2013 Arbete pågår (2)

OEI # 60–61 is edited by Jonas (J) Magnusson and Cecilia Grönberg in collaboration with Tobi Maier. Contributing artists and writers: 3nós3, Absalon, Antonio Sergio Bessa, Arte/Ação, Bernardo Ortiz, Charlotte Posenenske, Cristina Freire, Educativo Bienal, Elaine Reichek, Erica Baum, f.marquespenteado, Fernand Deligny, Franz Mon, Gego, Giorgio Moscati, Givaldo Medeiros, Homi K. Bhabha, Hugo Canoilas, Ian Hamilton Finlay, Ida Rodriguez, Ilene Segalove, Jirí Kovanda, John Rajchman, Jorge Menna Barreto, Juan Luis Martínez, Julio Plaza, Kriwet, L. C. Vinholes, Luis Pérez-Oramas, Maria Adelaide do Nascimento Pontes, Mobile Radio, Mónica de la Torre, Nascimento/Lovera, Odires Mlászho, Paulo Bruscky, Peter Pál Pelbart, Philippe Picoli, Raul Antelo, Runo Lagomarsino, Scott Weintraub, Sheila Hicks, Simone Forti, Stephen Bann, Vilém Flusser, Vinicius Spricigo, Waldemar Cordeiro

Papperet – detta kulturbärande medium som haft en avgörande roll i den samhälleliga utvecklingen under de senaste två tusen åren – genom­går idag en radikal transformation. Men även om de elektroniska medierna under de senaste decennierna har gett upphov till en veritabel informationsexplosion som förvandlat den tryckta sidans roll i grunden, kvarstår papperets betydelse, som lagringsmedium och komplement till pixel. Den som vill utropa dess död är, som Alessandro Ludovico demonstrerar i Post-Digital Print. The Mutation of Publishing since 1894 (som vi översatt tre kapitel ur i detta specialnummer av OEI) ständigt alltför tidigt ute. I efterhand framstår ”papperets död” som ”en av informationsålderns mest olyckliga och besvärande profetior”: ”När vi ser tillbaka historiskt, upptäcker vi att papperets död punktligt har tillkännagivits vid specifika tillfällen – i själva verket varje gång som något ’nytt’ medium har haft bråttom att etablera sin popularitet, medan det starkt ifrågasatte det tidigare ’gamla’ mediet för att rättfärdiga sin existens. […] Gång på gång har papperets etablerade massmedieroll satts i fråga av ett antal medieteoretiker och marknadsexperter, som på olika sätt har försökt övertyga samhället i stort om att göra sig av med papperet, och i stället välja något nyare och förmodat bättre medium”. Kvarstår att papperets fysikalitet, dess ”materialitet i immateriella tider”, fortsätter att erbjuda former av interaktivitet som ännu inte är tillgängliga genom nya teknologier: lätthet, vikbarhet, hanterbarhet i enlighet med olika läsaktiviteter, osv. Men vad är papper? Det har, konstaterar Esko Häkli, redaktören för Nordisk Pappershistorisk Tidskrift, visat sig svårt att beskriva papperet utan att beskrivningen blir ganska teoretisk: ”En definition säger t.ex. att papper är en flat förening av cellulosafibrer. En annan, att papper är ett nätverk av fibrer. En tredje […] att papper är en skiktad struktur innehållande tillplattade fibrer. Man säger också att papper är formvara med låg ytvikt, huvudsakligen bestående av slumpmässigt fördelade fibrer.” Fibrerna binds till varandra både kemiskt och fysikaliskt, men, som Häkli också poängterar, även om vi känner till papperets tillblivelseprocess, vet vi inte varför ”frilagda fibrer i vattenblandningen, suspensionen, söker sig till varandra, grupperar sig enligt ett mönster som inte går att styra och slutligen fäster vid varandra så att resultatet är papper. Fibrerna placerar sig inte jämnt utan det finns olika fiberkoncentrationer i pappersformationen. Fibrerna bestämmer själva, hurudana grupper de vill forma. Både kemister och fysiker letar fortfarande efter en förklaring till denna företeelse”. Denna relativa mystik vad gäller ”papperets väsen” är, menar Häkli, en förklaring till många av de ”vedermödor som har varit utmärkande för papperets utvecklingshistoria”. Lothar Müller, som i sin bok Weisse Magie från 2012 (som vi översatt ett kapitel ur i OEI # 62) tar ett helhetsgrepp om ”papperets epok”, talar om papperet som en ”magisk substans”, som ett ”den moderna världens grundmaterial”, möjligt att trycka och skriva på, vecka, vika, riva i bitar. I Goethes samlade skrifter finns, påminner oss Müller, över tre tusen belägg för ordet ”blad”. Det kan betyda brev, teckning eller manuskriptblad lika väl som boksida, ett enda tryckt blad eller en tidning, men också spelkort, formulär, kartotekskort eller urkund. I detta vida betydelsefält intar dock det vita bladet en särställning: ”På det finns nämligen ingenting att läsa. Det väntar på att fyllas med skrift, siffror och illustrationer och placerar sig symboliskt i centrum för det moderna författarskapet. I samma mån som författaren i egenskap av upphovsman lämnar kopisten och kompilatorn bakom sig och låter dem arbeta under plagiatmisstankens tryck, växer det vita bladet ifrån sin funktion som fysiskt neutral materiell skriftbärare och in i sin symboliska betydelse. Det blir illustrationen till begreppet original, skådeplatsen för skriften in actu, det symboliska och ursprungliga rummet för författarskapets utveckling.” ”Finns det”, frågar Jacques Derrida i en (i OEI On Paper översatt) intervju i ett special­nummer om ”papperets makt” av Les Cahiers de médiologie 1997, ”bakom dessa speciella bestämningar [underlaget av skinn eller papper], bortom eller hitom dem, en generell, eller kvasi-transcendental, struktur? En struktur som är på samma gång ytlig, just en ytas, och ändå djup och tillräckligt känslig för att ta emot eller bevara intryck? När vi säger ’papper’, till exempel, benämner vi då en empirisk kropp som bär detta konventionella namn? Tillgriper vi redan en retorisk figur? Eller betecknar vi samtidigt detta ’kvasi-transcendentala papper’ vars funktion kunde säkras genom varje annan ’kropp’ eller ’yta’, på villkor att den delade vissa drag med ’papperet’, i ordets strängaste mening (kroppslighet, rumslig utsträckning, förmåga att bevara intryck, etc)?”. Förmodligen är det så, svarar filosofen på sin egen fråga, att alla dessa bruk av ordet ”papper” ständigt dubbelexponeras över varandra. Om Derrida, som han här menar, ”alltid har skrivit, och till och med talat, om och på papper, på samma gång med papperet som ämne, direkt på papperet och med papperet i tanken”, om han är så fäst vid papper, om papper har ett så kroppsligt grepp om honom, ”och detta genom varje sinne liksom genom varje fantasi”, beror det på att ”dess ekonomi alltid har varit mer än ett mediums (mer än ett enkelt kommunikationsmedel, mer än den förmodade neutraliteten hos ett underlag), men också, paradoxalt nog, […] mer än ett multimedium. […] Papper är förstås inte ’i sig’ ett multimedium, men […] för oss fungerar det redan, virtuellt, som ett sådant. / Detta förklarar i sig det intresse, den investering och den ekonomi som det ännu under lång tid kommer att mobilisera”.Om papperet idag, i en viss bemärkelse, tycks vara på väg att försvinna, eller mer exakt dra sig tillbaka, är detta tillbakadragande, inskärper Derrida, någonting som alltid har präglat papperet, såsom själva dess existensmodus. Men reduktionen av papper gör det inte mer sällsynt. I själva verket ökar det på samma gång som det minskar. Det som ökar är kvantiteten av ”sekundärt” papper, papper för reproduktion och tryck, medan det ”primära” papperet, ”det papper som används för allt det vi fortsätter att kalla ’första version’, ’original’, ’manuskript’ eller ’utkast’”, krymper eller drar sig tillbaka. Å enda sidan: om papperet i sig bär på ”multimediala” resurser, innebär det inte att dagens multimedia-dispositiv i ordets stränga bemärkelse kan reduceras till en simpel utveckling av papperet. Å andra sidan: det digitala gör heller inte det analoga överspelat: ”varför skulle man offra en möjlighet i det ögonblick då man uppfinner en annan? Att idag säga ’farväl’ till papperet skulle vara lite grann som att en vacker dag bestämma sig för att inte längre tala, under förevändning att man kan skriva. Eller att inte längre titta i backspegeln under förevändning att väggen ligger framför oss. […] Ni förstår vad jag menar: papperets slut kommer inte att inträffa i första taget”. Jonas (J) Magnusson och Cecilia Grönberg

I OEI # 63–64 medverkar: Bengt Adlers, Lars Ahlström & Hans Anders Molin, Stefan Altekamp, Henrik Andersson, Gert Aspelin, Gunilla Bandolin, Claire Roudenko-Bertin, Mårten Björk, Katarina Båth, Roger Caillois, Knut Ebeling, Gisela Eberhardt, Oswald Egger, Fredrik Ehlin, Leif Elggren, Carl Johan Erikson, Helena Eriksson, Linnéa Eriksson, Stephen Jay Gould, Stephan Günzel, Magnus Haglund, Gunnar D Hansson, Edward Harris, Johannes Heldén, Veine Johansson, Karl-Magnus Johansson & Rasmus Svensson, Thomas Kling, Bengt af Klintberg, Lotta Lotass, Jonas (J) Magnusson, Andreas Mangione och Hanna Dagerskog, Giulio Marzaioli, Steve McCaffery, Medlem av det imaginära partiet, Simona Menicocci, Roger Palmer, Jussi Parikka, Stina Pettersson, Raketa, Roland Recht, Johan Redin, Hinrich Sachs, Lina Selander & Oscar Mangione, Lytle Shaw, Skaraborgs museum museum, Robert Smithson, Roland Spolander, Stratagrids, Erik Straub, Carl-Erik Ström, John Sundkvist, Daniel A. Swarthnas, Kristen Tapson, VAVD, Torsten Weimarck, Gunilla Wihlborg, Agneta Ekman Wingate, Margaretha Åsberg, Sven Åsberg."Jordens strata är ett kaotiskt museum. Inbäddad i sedimenten ligger en text som rymmer begränsningar och gränslinjer, vilka gäckar den rationella ordningen, samt sociala strukturer som stänger inne konsten. För att kunna avläsa stenarna måste vi bli medvetna om geologisk tid och om lagren av förhistoriskt material som ligger begravda i jordskorpan. När man ögnar igenom förhistoriens ruiner ser man en hög av förstörda kartor, som ställer våra nutida konsthistoriska begränsningar på ända. Skärvor av logik möter betraktaren då han ser ner i sedimentlagren. De abstrakta rissel som innehåller råmaterialet ses som något ofullständigt, sönderslaget och splittrat." I detta citat, hämtat ur Robert Smithsons manifestartade essä från 1968 om en ny konstform, ”Medvetandets avlagringar: Jordprojekt”, tematiseras alla de tre begrepp som intresserat oss speciellt i arbetet med detta nummer av OEI: "strata", "geologisk tid" och "jordkonst". I den idag mycket omfattande sekundärlitteraturen kring den amerikanska jordkonsten brukar man ofta ange dess början till omkring 1966, och det datum då den övergår i någonting annat till cirka 1974. Under den perioden realiseras en lång rad projekt i det amerikanska landskapet som blivit berömda, och de mest ikoniska är kanske Smithsons "Spiral Jetty" (1970) i Stora saltsjön, Utah, och Michael Heizers "Double Negative" (1969-70), för vilket Heizer spränger bort 240 000 ton berg vid Mormon Mesa i Nevada i två "diken" med en sammantagen längd av 450 meter, vart och ett 15 meter djupt och 10 meter brett. Allt detta är känt, men finns det då en svensk jordkonst, eller Land art, som denna konst snarare kom att kallas i Europa? Det är en av de frågor som vi närmar oss i detta nummer av OEI, där vi reflekterar kring jordkonst / Land art-konnoterande arbeten i Sverige från mitten av 60-talet och några decennier framåt. Kärnan i OEI # 63–64 är historiografisk. Och den historiografiska, eller alternativ-historiografiska, praktiken är här, som tidigare, kopplad till collagets och montagets procedurer. Men de stratigrafiska diskurser och kontexter vi specifikt sonderar uppenbarar också de stratifieringar, de temporala och spatiala överlagringar som dessa orena och öppna procedurer i sig kan implicera. Översättningar kopplas till nyproducerade bidrag, litterära och filosofiska arbeten till konstnärliga och geologiska, etc. – skikt över skikt. OEI # 63–64 blir på så vis också en övning i komplexitet, i att läsa lager. "[V]illkoret för att kunna tala om 'jordmån' är en begynnande stratigrafisk forskning, vars uppgift strängt taget är att analysera den – och inte exempelvis bara utgrävningsföremålet – i egenskap av 'medium', som Benjamin skriver […]. I och med att han upptäcker marken som medium för och bärare av vetande, bryter han igenom den mur som skiljer artonhundratalets arkeologi från nittonhundratalets. Det är enbart på grund av att Benjamin upptäckter markens förmåga till kunskapslagring som han kan utnämna jordmånen till 'det upplevdas medium'. 'Det varsamma spadtaget' som Benjamin talar om är ju 'absolut nödvändigt', inte bara därför att vi genom detta får fram de skatter som ligger gömda i ’den mörka jordmån-en’, utan också därför att endast grävprocessen kan ge besked om de olika lagren och därmed ytterst också om de skatter som de omfattar. […] Om kunskapsobjektet är liktydigt med sin lagring, är utforskningen av detta objekt identisk med analysen av dess arkiv – och när lagringen av objektet i sin tur motsvarar lagren, är vetandet om detta liktydigt med stratigrafi" (Knut Ebeling "'Ausgraben und Erinnern' – Benjamins arkeologiska tankebild"). I OEI # 63–64 medverkar fem olika formgivare med var sitt typografiskt stratum. Numret inleds med Johanna Himmelsbachs formgivning, där uppslagets vänstra respektive högra sida bildar två lager som bryts mot varandra; en veckning som Himmelsbach också kopplar till läsaktens och minnets funktioner. Därefter följer Louise Kelpes mall, som kännetecknas av förskjutningar i horisontalled, förtätningar och förtunningar hos de olika skikten, vilka ibland interpunkteras av lutande typografiska pelare. Hos FÄLT följer läsningen snarare den långa, kontinuerliga sekvensens temporalitet. Denna bryts sedan mot Sara Kaamans perforerade strata och excentriska cirkulära rubriker. I numrets avslutande mall har Christopher West arbetat med skikt från olika designhistoriska perioder, med nedslag i 1500-, 1700-, och 1800-talen, men realiserade med typsnitt som är nyformgivna och publicerade 2014. I dessa strata finns också insprängda bidrag, formgivna av konstnärerna och författarna själva (Stratagrids projekt "Speeding sediments", Roger Palmers "Spiral" (formgiven av Richy Lamb), Johannes Heldéns "Terraforming"), vilka, likt fossiler i sedimentära bergarter, vilar i numrets olika typografiska skikt. För omslaget står Skaraborgs museum museum med ett diagram över de västgötska platå-bergens lagerföljd tryckt på brun board. Jonas (J) Magnusson och Cecilia Grönberg

OEI # 65: Postkonst / Mail artPostkonsten är ett fenomen som under sin mer än femtioåriga historia har tagit sig en rad olika uttryck och inbegripit en mängd olika medier och praktiker: visuell poesi, collage, slogans, texter, serier, liksom stämplar, frimärken, logotyper, och andra inlånade byråkrati-parafraserande och ofta postrelaterade former. I samband med dess storhetstid under 70- och 80-talen delades formspråk och bildbruk inte sällan med det ”låga” material man också kunde se inom den omgivande alternativkulturen, och dess radikaldemokratiska ambition att vara ett öppet och inkluderande forum, med mycket låg tröskel för deltagande, har gjort den till en ovanligt ”öppen” estetik som är lika mycket ett socialt fenomen som en konstnärlig praktik. I så måtto är den del av den motkulturella rörelse som under 1960- och 1970-talen sökte motverka och nedmontera konventionella hierarkier och ingår i det större nätverk som uppstod i anslutning till den eller i olika grad överlappade med den, såsom Fluxus, konceptkonsten, processkonsten, stenciltidskrifter, liksom samtidens försök till etablering av alternativa institutioner som förlag, bokhandlar, skivbolag, tidskrifter osv.Samtidigt har postkonsten idag, efter att på 1990-talet fallit till föga för Internets och e-postens förändring av kommunikationens och distributionens förutsättningar, erhållit ett större intresse bland samtida konstnärer än på mycket länge, genom återupptäckt, vidareutveckling och nytagningar av de analoga teknikerna i andra och diskretare tillämpningar än tidigare. Exempel på detta presenteras i detta nummer av OEI genom några helt samtida projekt av både större och mindre omfattning (Bilaga, David Horvitz, Dan Fröberg och Alexandra E. Lindh) liksom en presentation av den under förra året pågående utställningsserien Post på Charlottenburg i Köpenhamn. Måhända är det på grund av det faktum att den genom sin historia har utgjort ett så radikalt alternativ, en verksamhet i så fundamental motsatsställning till ”etablissemanget”, som den på senare år åter har börjat praktiseras och fått ökad dragningskraft bland samtida motkulturella praktiker. Sett mot bakgrund av de senaste decenniernas nyväckta intresse för situationism, processuella, nätverksbaserade, kollaborativa och participatoriska praktiker, relationell estetik, m.m. är det inte mer än logiskt att postkonsten med dess betoning av det mellanmänskliga och de sociala kontexterna får förnyad aktualitet.

Issue 66 of OEI is the first substantial presentation outside of Brazil of the poetry avant-garde movement poema/processo (process/poem), launched concurrently in Natal and Rio de Janeiro in 1967. Due to pressure from the military dictatorship the movement was brought to a halt in 1972, but several of the initial participants have continued their practices up until today (Wlademir Dias-Pino, Neide de Sá, Falves Silva).OEI # 66 – a 520 page montage of images and documents, translations of manifestos and key essays, and interviews and new essays by Fernanda Nogueira, Antonio Sergio Bessa and many others – also features presentations of three other all too unknown Brazilian avant-garde movements from the 60s, 70s and early 80s: poesia práxis, poesia marginal, pornismo.Content: Introduction // Proposition // Process – reading of the project // Halt – tactic option // Limit situation: distinctions & consequences // Process /poem // Reading / writing // Poem out of process / 1 // Process /poem: reading of products (of positions ), Wlademir Dias-Pino // Ponto 1 // [Presentation of Brasil meia-meia], Wlademir Dias-Pino // The system and the revolutionary openings, Moacy Cirne // The time of the poem, Álvaro de Sá // O Sol // Ponto 2 // Two or three things about poema/processo, Moacy Cirne Poema/processo. // Poetic radicality and dissent, Fernanda Nogueira // The avant-garde beyond the Avant-garde – The case of poema/processo in Brazil, Fernanda Nogueira // Intensified reading, expanded writing (a conversation with Wlademir Dias-Pino on intensivism, concrete poetry, process/poem and the visual encyclopedia) // A AVE (1956), Wlademir Dias-Pino // Processo 1 // Vírgula // Poema/processo: a new reading, Álvaro de Sá // The origin of the book-poem, Álvaro de Sá & Moacy Cirne // The poem and the electronic opening, Álvaro de Sá // Avant-garde: a semiological project, Moacy Cirne // Writing and information (on Wlademir Dias-Pino’s book-poems), Priscilla Guimarães Martins // Pages from A AVE (estudo crítico), Wlademir Dias-Pino // Pages from SOLIDA (critical study), Wlademir Dias-Pino // A AVE and SOLIDA by Wlademir Dias-Pino. The poetic semiotics as tactile and tactic device, Fernanda Nogueira // A Marca e o Logotipo Brasileiros, Wlademir Dias-Pino & João Felício dos Santos // Pré-História: uma leitura projetada, Wlademir Dias-Pino // Enciclopédia Visual, Wlademir Dias-Pino // Wlademir Dias-Pino’s white encyclopedia, Rogerio Camara // Unfolding processes (an interview with Neide de Sá) // Founding proposals of poema /processo, Neide de Sá // Neide Sá’s process/poems, Eduardo Kac // Poema/processo & comics, Moacy Cirne // 12 x 9 (1967), Álvaro de Sá // The War of Words, Antonio Sergio Bessa // Theory of guerrilla art, Décio Pignatari // New language, new poetry, Luis Ângelo Pinto & Décio Pignatari // New poetry, new process: 8 points // Não ao não (1969/1970), Dailor Varela // Falves Silva – the transgressive eye, Jota Medeiros // The creative explovision of the process/poem, Falves Silva // Poema/processo in the Northeast (an interview with Falves Silva by Cristina Freire) // A Falves Silva poem, Dácio Galvão // Elementos da Semiótica, Falves Silva // New Latin-American Poetry (an interview with Clemente Padín by Cristina Freire) // How I connected with poema/processo?, Clemente Padín // The reading as an object of the eye, Almandrade // Working outside of the circuit (an interview with Almandrade) // BR.– Meia Meia– W. Dias-Pino, Almandrade // Brief synopsis of poema/processo, Álvaro de Sá // Poema-práxis (didactical manifesto), Mário Chamie // Poesia Marginal, Sergio Cohn // Intersemiotic poetry and experimental magazines (an interview with Omar Khouri) // Criticality and vertigo (an interview with Régis Bonvicino) // Middle Class & Co and other works, Regina Silveira // In the Mail Art Circuit, Regina Silveira // Making love to a Xerox machine (an interview with Hudinilson Jr.) // The Porn Art Movement: A Brazilian Avant-Garde, 1980–1982, Eduardo Kac // The search of the lost tribe, Libidiunga Cardoso // Seven Advertised Sonnets, Michalis Pichler // Cronograma do surgimento do poema/processo, Alváro de Sá

Icke-bekräftande skrivande! / Scrittura non assertiva! I ett samtal publicerat i OEI # 67–68 reflekterar den italienske poeten, kritikern och redaktören Marco Giovenale närmare över detta begrepp, liksom över dess motsats ”bekräftande” skrivande, på italienska scrittura assertiva. Enligt Giovenale, som själv börjat använda begreppen för att kunna skilja mellan olika slags text utan att falla tillbaka på redan stelnade eller uttömda kategorier, utgår det bekräftande skrivandet från en ”pakt” mellan text och läsare, där läsaren ombeds att gå med på ”ett kontrakt, att känna sig tillfredsställd med produktionen av mening”. Den bekräftande texten kan därmed förstås ”som ett slags röst som redan har förutsatt det eko den kommer att få”. Det icke-bekräftande skrivandet, som är betydligt mer sällsynt, kännetecknas tvärtom av att det inte faller tillbaka på ett sådant implicit samförstånd om det skrivnas horisont. I stället kommer det an på ”att inte veta exakt vart man är på väg under själva resans gång, och att inte låtsas inför läsaren som om vi vet det”. Såsom framgår redan av titeln tar numret sitt avstamp i ett visst språkområde – det italienska – och fokuserar därtill på vissa former av icke-bekräftande skrivande från sextiotalet till i dag. Men för att undvika onödiga missförstånd kan det vara på sin plats att först klargöra vad numret inte är. Alltså: OEI #67–68 är varken ett nummer om ”samtida italiensk poesi” eller om experimentellt skrivande i Italien under efterkrigs­tiden, för att nämna två till synes närliggande exempel. Allra minst är det ett försök att presentera ett kanoniserat eller kanoniserande urval av undersökande italiensk poesi från sextiotalet fram till i dag. Tvärtom har arbetet hela tiden avsett att kritisera den alltjämt förhärskande mytologiska konstruktion enligt vilken det, oberoende av vissa estetiska och politiska dispositiv, skulle finnas ”bra” eller ens ”intressant” litteratur. Närmare bestämt är det just dessa dispositivs självklara plats i dagens och gårdagens samhällen som utgör måltavlan för de konstnärliga och teoretiska projekt vi har valt att uppmärksamma i detta nummer. Vad som har attraherat oss är ett svårbestämbart fält där politiska och estetiska kategorier träder in i varandra och omvandlas, vilket blir tydligt hos så olika poeter och konstnärer som Gianfranco Baruchello, Alessandro Broggi och Eugenio Miccini.

”Istället för att utgå från en strikt tematisk avgränsning i OEI On Film (# 69–70) har vi insisterat på ett antal heterogena men parallella förhållningssätt – i ett försök till en konstruktiv, oavslutad öppenhet där texter, dokument/arkivmaterial och visuella-textuella montage varvas. Detta för att betona skilda läshastigheter, inzoomningar/utzoomningar, oanade konstellationer och nya stratifieringar. […] Detta nummer inte har ambitionen att presentera ett enhetligt perspektiv. Tvärtom skulle man kunna hävda att den polysemiska horisont vi velat upprätthålla – mellan differentiella, strukturella, materiella och politiska diskurser och dispositiv – på ett plan vore möjligt att spåra till den rörliga tolkningsrymd som återfinns i titeln på den nyligen bortgångne Carl Slättnes film från 1964: A Film – An AntiFilm – A FilmFilm” (ur förordet). OEI #69–70: On Film utgörs av 496 sidor (redigerat av Martin Grennberger och Daniel A. Swarthnas) om experimentell film från Leo Reis, Åke Karlung, Gunvor Nelson, Claes Söderquist, Carl Slättne, Sven Elfström, Hans Nordenström, Sture Johannesson & Jørgen Nash, Jan Bark, Bo Jonsson, Olle Hedman och Ronald Nameth till Rose Lowder, Abigail Child, Cécile Fontaine, Frédérique Devaux, Barbara Hammer, Raymonde Carasco, Lynne Sachs, Sandra Davis, Caroline Koebel, Barbara Rose, Adeena Mey, Ute Aurand, Peter Gidal, Peter Hutton, Nicky Hamlyn, Robert Beavers, Bruce McClure, Guy Sherwin, Pavle Levi, Ernie Gehr, Pier Paolo Pasolini, Alberto Grifi, Carmelo Bene, Jean-Marie Straub, Peter Nestler, Hartmut Bitomsky, Emilie Vergé, Nicole Brenez, Jean Painlevé, Fernand Deligny, Alain-Alcide Sudre, Dominique Noguez, Carole Contant & Éric Thouvenel, Henry Hills, Frank Kuenstler, Jean-François Lyotard, Kim West, Elke Marhöfer, Teddy Hultberg, Martin Grennberger, Daniel A. Swarthnas, Anders Karlin, Stefan Ramstedt, John Sundholm, Lars Gustaf Andersson, Bengt af Klintberg, Mika Taanila, Jonas Mekas, Jørgen Leth, Carl Henrik Svenstedt, Alexander de Cuveland, Lina Selander & Oscar Mangione, Dan Lageryd, Marion Naccache, Anna Ådahl, John Skoog, Tris Vonna-Michell, Rosa Barba.

OEI #71–72 2016: Mix-Up/Dig-Out: Utanför-det-absoluta-stadssystemet-aktiviteter; publiceringspraktiker; Stephen Willats; & andra saker (624 sidor) fokuserar spänningsfältet mellan stad och landsbygd, och dess möjliga upphävande, i en lång rad text- och bildprojekt av/om bland annat Mårten Björk, Bodo Hell, Helena Eriksson och Emilio Araúxo, Annebella Pollen, Kibbo Kift, Peter Jackson, Johan Jönson, Verner Boström, Mai Corlin, Rasmus Graff, Mathias Kokholm, Ou Ning och hans Bishankommun i Kina, Giovanni Rossi och den anarkistiska gemenskapen Cecilia i Brasilien, Tommy Tommie och Bildaktivisterna samt Norrlandsbulletinen och Norrbottens Bildgrupp, Sven Dalsgaard, Poul Pedersen, Gerrard Winstanley och Diggers-rörelsen under mitten av 1600-talet i England. Numret gräver också djupt i Marx relation till geologi (se framförallt Johan Redins ”En underjordiskt inspärrad storm – stratigrafi och politisk geologi hos Karl Marx”), i de konstnärligt-litterära publiceringspraktikernas omvandlingar sedan 1960-talet och framåt, genom bidrag av/om bland annat San Francisco Diggers, Communication Company och Free Press under det sena 60-talet, INCA, Katarina Elvén och Louise Lawler, Hinrich Sachs och Claus Böhmler, Gefn Press, Imri Sandström, Publication Studio, Mount Analogue, Rasmus Graff, David Jourdan, Kristen Mueller, Michalis Pichler, Sylvie Boulanger, Lasse Krog Møller, Anne Mœglin-Delcroix, Thomas Hvid Kromann, Manfred Mohr, Olle Essvik och Skaraborgs museum museum. Numret innehåller även en nittiosidig sektion med en intervju med samt en rad tidigare opublicerade texter av den engelske konstnären Stephen Willats, kring hans arbete med tidskriften Control Magazine och en lång rad sociala konstprojekt sedan 1960-talet och framåt. Dessutom finns i OEI #71–72 en introduktion till den italienska konstkritikern och feministen Carla Lonzi.

”Tänka med trädgårdar, tänka med växter” OEI # 73–74 2016: Grön våglängd; parker, trädgårdar, växter (656 sidor, red. Jonas (J) Magnusson) ”Trädgården utgör på en gång världens allra minsta beståndsdel och världen i sin helhet. Trädgården har sedan antikens början varit ett slags lycklig och universaliserande heterotopi” (Michel Foucault). ”Det är [1700-talsträdgården] Désert de Retz ’levande minne’, det vill säga det sätt på vilket var och en förser lagret med nytt bränsle, som utgör dess suggestionskraft. Det borde vara på samma sätt med andra historiska trädgårdar. Ursprungligen var de trädgårdar för kunskap och nöje, där samhällenas begär manifesterades lika mycket som kungarnas makt; idag borde de vara lika oroande för oss och utöva samma förförelsekraft som en meteorit som fallit ner från himlen” (Gilles A. Tiberghien). ”Förslaget om den vegetala hypotesens fruktbarhet består inte så mycket i att visa att växter kan vara motiv för inspiration till konstverk som i att vittna om att de är frön som gör det möjligt att uppfatta krafter vilka tidigare inte kunnat förnimmas. Krafter för att känna, krafter för att tänka, krafter för att sätta samman nya världar, eller snarare andra sätt att skapa världar” (Thierry Marin)

Anaximander, Axel Andersson, Henrik Andersson, Katja Aglert, Irene Bacchi, Adrián Balseca, Karen Barad, Ida Bencke, Jane Bennett, Gunnar Berge, Dipesh Chakrabarty, Morten Chemnitz, Emilie Clark, Edward Clydesdale Thomson, CO-OP, Walter De Maria, herman de vries, T.J. Demos, Oswald Egger, Leif Elggren, Friedrich Engels, Helena Eriksson, Sigfridus Aronus Forsius, Paul-Armand Gette, Marco Giovenale, Iain Hamilton Grant, Katarina Grip Höök, Félix Guattari, Johanna Gustafsson Fürst, Pierre Hadot, Rune Hagberg, Gunnar D Hansson, Helen Mayer Harrison och Newton Harrison, Johannes Heldén & Håkan Jonson, Urban Hiärne, Henrik Håkansson, Tim Ingold, Per Janse, Åsa Jungnelius, Emma Kihl, Katja Larsson, Beth Laurin, Jonas (J) Magnusson, JO Mallander, Maurice Merleau-Ponty, Bill Mollison & David Holmgren, Jason W. Moore, Timothy Morton, Caroline Mårtensson, Anne Mœglin-Delcroix, Fredrik Nyberg, Abraham Palatnik , Michael Palmer, Malte Persson, Stina Persson, Helmut Plessner, Powwow, raketa, Élisée Reclus, Johan Redin, Pierre Restany, Johan Wilhelm Ritter, Felicity D. Scott, Waltraud Seidlhofer, Michel Serres, Jens Settergren, Gustav Sjöberg, Skaraborgs museum museum, Gilles A Tiberghien, Eduardo Viveiros de Castro, Steven Vogel, Jakob von Uexküll, Alfred North Whitehead, Stuart Wrede

OEI #77–78 2017: Berg & infrastruktur

The most recent issue of OEI magazine takes its starting point in Ernesto de Sousa’s explosive activities as filmmaker, photographer, curator, critic, writer, folk art researcher, multimedia artist etc. in the Portuguese 1960s onwards. Being active in almost every­thing that belongs to the domain of the arts in the broadest sense of the word, Ernesto de Sousa (1921-1988) adopted the term “aesthetic operator” to be used instead of the word “artist” – “for the simple reason that ‘artist’ designates a kind of sociolo­gical position and not a philosophical attitude towards the world” (José Miranda Justo). As a “source of enthusiasm, dynamism and motivation” (Isabel Alves), Ernesto de Sousa created new connections between all sorts of disciplines, forms, materials and social contexts. In its 640 page long textual and visual montage, including a series of new essays and translations of key essays, as well as a lot of archival material, OEI #80-81 also looks at the practices of a number of De Sousa’s fellow “aesthetic operators” (Alberto Carneiro, Túlia Saldanha, Álvaro Lapa, Fernando Calhau, Lourdes Castro, Ana Vieira, Ana Hatherly, E.M. de Melo e Castro, António Barros…). At the same time, OEI #80-81 encompasses texts on magazines such as Poesia Experimental, Operação, Nova, A Urtiga, and Alternativa; and works by artists from younger generations such as Isabel Carvalho, Paulo Mendes and Mariana Silva.

OEI # 82–83. Art in the Age of Kleptomania

Nytt 592-sidigt nummer av om våtmarker & experiment!

Bringing together contributions from circa 130 publishing structures, publishing communities, magazines, small press endeavors, artists, poets, writers, editors, theoreticians, curators, scholars, and art bookstores, OEI # 86–87 reflects upon the challenges, pressures and possibilities of publishing and creating publics in different contexts and places in a time of far-reaching – economical, medial, political, social, technological – transformations. The potential and the versatility of publishing open it to a diversity of practices and approaches in the arts, but as an eminently social form of art, a collective or micro-collective work with shared responsibilities, it is also a never-ending process of “crafting a variegated approach to how you create, publish, distribute, and build a social ecosystem around your efforts”, of trying to “build up and strengthen the community around these printed forms” (Temporary Services). It is the conviction of OEI #86–87 that print has the power to play an important part in the construction of social spaces, of a social world. As Benjamin Thorel puts it in one of the essays in the issue, “conceiving of the dynamics of publishing as making publics as well as making things public is not a pun – insofar as the artists/publishers encompass, beyond the book itself, its possible ‘lives’, imagining the different spaces, and the different people, amongst whom a publication will circulate.” This is what Michael Warner has called “a public [as] poetic worldmaking”, implying “that all discourse or performance addressed to a public must characterize the world in which it attempts to circulate, projecting for that world a concrete and livable shape, and attempting to realize that world through address.” This is also, as stressed by Annette Gilbert and others, what can make publishing such an active force, a force co-constituting texts and publications and publics. Indeed, with Michalis Pichler, it is tempting to say that in publishing as practice – perhaps more than in any other art field – “artists have been able to assert the aesthetic value of their own socio-politically informed concerns and to engage, often under precarious conditions, in cultural activities fully aligned with their political values.” OEI #86–87 also includes sections on and with contemporary poetry from Canada; Fluxus publishing; Krister Brandt/Astrid Gogglesworth; Kalas på BORD (Öyvind Fahlström); Lars Fredrikson; Claude Royet-Journoud’s poetry magazines; Carl Einstein; Gail Scott; Ållebergshändelser; OEI #79: edit/publish/distribute!; “det offentligas försvinnande”

OEI #88–89 utforskar seriens deltagande och affektiva materialiteter, från en rad ­olika positioner inom detta fält. Här sonderas kopplingen mellan teckningsverktygets kvardröjande och närmast hemsökande fysiska ingrepp och den tecknade seriens ­aktualisering av privata och kollektiva minnesprocesser. Den japanska mangans våldsgestaltningar ramas in i en affektiv läsart som gör motstånd mot hermeneutikens totaliserande våld. Olika former av återkopplingar och ekologiska virvelrörelser undersöks, som sätter samman inte bara skräckserien och superhjältar med William Blake och konkret poesi, utan också geologiska och biologiska virvelformationer och andningens grundläggande livsbetingelse med den alternativa och dokumentära serietraditionen. Serieberättandets praktiker teoretiseras och utforskas och inte minst gestaltas i två nya serieessäer. Ljuset sätts också på ett antal för en bredare kulturhistoria undanskymda men inom serietraditionen inflytelserika uttrycksformer och personligheter. Konceptuella, postdigitala praktiker inom den samtida och icke-så-samtida tecknade serien historiseras och teoretiseras. Men framför allt presenteras och introduceras, i flera fall här för första gången i en svensk publikation, ett antal norska och svenska ­serieskapare, vars konstnärliga verksamheter och unikt upprepade materialiteter tvingar till aktiv utforskning av den tecknade seriens medskapande läsningar.

OEI #90-91: Sickle of Syntax & Hammer of Tautology offers the first English language overview of the history of concrete and visual poetry production in socialist Yugoslavia between 1968 and 1983. By focusing on mass-produced examples of concrete poetry, this publication presents these poetic experiments as organically linked to social movements, critical theories, and youth cultural revolutions. In his extensive introduction, Sezgin Boynik, the guest editor of this special issue of OEI, discusses concrete and visual poetry in socialist Yugoslavia as an uneven and combined development, and emphasizes its confrontational and organizational aspects. By means of interviews, translations, reproductions, and theoretical and historical statements, OEI #90-91 offers a picture of a very lively scene of concrete and visual poetry in Yugoslavia, which unfortunately is not as recognized internationally as it would deserve. Hoping that OEI #90-91 could contribute to this task in a substantial way, we present episodes from the early years of OHO formation and its complex theories of words and things; an interview with Rastko Močnik on programmed art and political formalism; militant polemics of Goran Babić; Signalist contradictions; subjective structural devices of Judita Šalgo; zaum experiments of Vojislav Despotov; detective meta-texts of Slavoj Žižek; poetic self-management studies of Vujica Rešin Tucić; a feminist historicisation of Ažin school for experimental poetry; democratisation of visual poetry by Westeast; selections from special issues of the journals Pitanja, Problemi, Ulaznica, Dometi, Delo, Koraci, Vidik, Pegaz, and many other materials translated here for the first time and presented in one publication.

OEI #92-93: Lettrist Corpus: The Complete Magazines (1946-2016), 512 pages. This special issue, guest edited by writer, curator and sound artist Frédéric Acquaviva, is the very first comprehensive publication on Lettrist magazines. It describes, shows and contextualizes all issues of all 119 magazines created between 1946 and 2016 in, or in connection to, Lettrism – this vibrant and dynamic French avantgarde movement whose publishing adventures and efforts have, until OEI #92–93, been far too little known.

OEI #94-95 är ett 464-sidigt nummer om geografier som omfattar arbeten av och om Gunnar Olsson, Élisée Reclus, Pjotr Kropotkin, Doreen Massey, David Harvey, Christina Kullberg, Minna Henriksson, Erik Bryngelsson, Bureau d’Études, Raymond Williams, Carla Zaccagnini & Santiago Costantino, Trevor Paglen, Peder Alexis Olsson, Hérodote, Antipode, Eva Arnqvist, Aeron Bergman & Alejandra Salinas, Lytle Shaw, Jasna Jaksić, Bogdanka Poznanović, Radmila Iva Janković, Ivan Kožarić, Jonas (J) Magnusson, Nicolas Pesquès, Johannes Fridholm, Strabon, Johan Redin, Ptolemaios, Gustav Sjöberg, Edmund Husserl, Michael Marder, Georges Bataille, Katja Aglert, Filip Lindberg, Raketa, Minus Miele, Augustin Berque, Christian Abrahamsson, Alexander von Humboldt, Franz Boas, Runo Lagomarsino, Alfred Wegener, Jonathan Brott, Louis Marin, Edwin Abbott Abbott, Anna Enström, Immanuel Kant, Axel Andersson, Mary Hunter Austin, Johanna Adolfsson, Mattias Legnér, FRAUD (Audrey Samson & Francisco Gallardo), Emmeli Person, Bronwyn Bailey-Charteris, Pontus Pettersson, Mattias Jacobsson, Michel Chaillou, Cecilia Grönberg, Pehr Tham, Lasse Krog Møller, Kristoffer Ørum, Erika Arzt & Juan Linares, Martin Grennberger, Bo Anders Persson, Buckminster Fuller, Glenn Gould, Indigenous Peoples Atlas Of Canada