OEI # 65: Postkonst / Mail art
Postkonsten är ett fenomen som under sin mer än femtioåriga historia har tagit sig en rad olika uttryck och inbegripit en mängd olika medier och praktiker: visuell poesi, collage, slogans, texter, serier, liksom stämplar, frimärken, logotyper, och andra inlånade byråkrati-parafraserande och ofta postrelaterade former. I samband med dess storhetstid under 70- och 80-talen delades formspråk och bildbruk inte sällan med det ”låga” material man också kunde se inom den omgivande alternativkulturen, och dess radikaldemokratiska ambition att vara ett öppet och inkluderande forum, med mycket låg tröskel för deltagande, har gjort den till en ovanligt ”öppen” estetik som är lika mycket ett socialt fenomen som en konstnärlig praktik. I så måtto är den del av den motkulturella rörelse som under 1960- och 1970-talen sökte motverka och nedmontera konventionella hierarkier och ingår i det större nätverk som uppstod i anslutning till den eller i olika grad överlappade med den, såsom Fluxus, konceptkonsten, processkonsten, stenciltidskrifter, liksom samtidens försök till etablering av alternativa institutioner som förlag, bokhandlar, skivbolag, tidskrifter osv.
Samtidigt har postkonsten idag, efter att på 1990-talet fallit till föga för Internets och e-postens förändring av kommunikationens och distributionens förutsättningar, erhållit ett större intresse bland samtida konstnärer än på mycket länge, genom återupptäckt, vidareutveckling och nytagningar av de analoga teknikerna i andra och diskretare tillämpningar än tidigare. Exempel på detta presenteras i detta nummer av OEI genom några helt samtida projekt av både större och mindre omfattning (Bilaga, David Horvitz, Dan Fröberg och Alexandra E. Lindh) liksom en presentation av den under förra året pågående utställningsserien Post på Charlottenburg i Köpenhamn. Måhända är det på grund av det faktum att den genom sin historia har utgjort ett så radikalt alternativ, en verksamhet i så fundamental motsatsställning till ”etablissemanget”, som den på senare år åter har börjat praktiseras och fått ökad dragningskraft bland samtida motkulturella praktiker. Sett mot bakgrund av de senaste decenniernas nyväckta intresse för situationism, processuella, nätverksbaserade, kollaborativa och participatoriska praktiker, relationell estetik, m.m. är det inte mer än logiskt att postkonsten med dess betoning av det mellanmänskliga och de sociala kontexterna får förnyad aktualitet.
