”Varje diskurs om erfarenheten måste i dag ta sitt avstamp i konstaterandet att det inte längre är möjligt för oss att göra en erfarenhet.” Med dessa ord ­inleder Giorgio Agamben titelessän i Barndom och historia, en bok som ursprungligen publicerades 1978.

Denna undersökning av förhållandet mellan erfarenhet och vetenskap förgrenar sig snabbt till en mångfacet­terad reflektion över så skilda ämnen som lek och rit, semantiskt och semiotiskt, fabelns värld och krubban. Samtidigt knyter Agamben det heterogena materialet till ett antal centrala språk- och historiefilosofiska frågeställningar, i vilkas ljus Barndom och historia fram­träder som en radikal kritik av den västerländska metafysikens grundläggande kategorier, från det ”punktuella” tidsbegreppet till föreställningen om människan som det ”djur som har språk”. I Agambens filosofi om barndomen är människan tvärtom det djur som saknar språk och som därför måste hämta det utifrån, i historien.

Giorgio Agamben är filosof född i Rom 1942. Han är författare till ett fyrtiotal böcker om vitt skilda ämnen som samtidigt kännetecknas av en stark tematisk koherens. Boken rymmer också ett efterord av dess översättare, Gustav Sjöberg.

”Varje diskurs om erfarenheten måste i dag ta sitt avstamp i konstaterandet att det inte längre är möjligt för oss att göra en erfarenhet.” Med dessa ord ­inleder Giorgio Agamben titelessän i Barndom och historia, en bok som ursprungligen publicerades 1978.

Denna undersökning av förhållandet mellan erfarenhet och vetenskap förgrenar sig snabbt till en mångfacet­terad reflektion över så skilda ämnen som lek och rit, semantiskt och semiotiskt, fabelns värld och krubban. Samtidigt knyter Agamben det heterogena materialet till ett antal centrala språk- och historiefilosofiska frågeställningar, i vilkas ljus Barndom och historia fram­träder som en radikal kritik av den västerländska metafysikens grundläggande kategorier, från det ”punktuella” tidsbegreppet till föreställningen om människan som det ”djur som har språk”. I Agambens filosofi om barndomen är människan tvärtom det djur som saknar språk och som därför måste hämta det utifrån, i historien.

Giorgio Agamben är filosof född i Rom 1942. Han är författare till ett fyrtiotal böcker om vitt skilda ämnen som samtidigt kännetecknas av en stark tematisk koherens. Boken rymmer också ett efterord av dess översättare, Gustav Sjöberg.

”Varje diskurs om erfarenheten måste i dag ta sitt avstamp i konstaterandet att det inte längre är möjligt för oss att göra en erfarenhet.” Med dessa ord ­inleder Giorgio Agamben titelessän i Barndom och historia, en bok som ursprungligen publicerades 1978.

Denna undersökning av förhållandet mellan erfarenhet och vetenskap förgrenar sig snabbt till en mångfacet­terad reflektion över så skilda ämnen som lek och rit, semantiskt och semiotiskt, fabelns värld och krubban. Samtidigt knyter Agamben det heterogena materialet till ett antal centrala språk- och historiefilosofiska frågeställningar, i vilkas ljus Barndom och historia fram­träder som en radikal kritik av den västerländska metafysikens grundläggande kategorier, från det ”punktuella” tidsbegreppet till föreställningen om människan som det ”djur som har språk”. I Agambens filosofi om barndomen är människan tvärtom det djur som saknar språk och som därför måste hämta det utifrån, i historien.

Giorgio Agamben är filosof född i Rom 1942. Han är författare till ett fyrtiotal böcker om vitt skilda ämnen som samtidigt kännetecknas av en stark tematisk koherens. Boken rymmer också ett efterord av dess översättare, Gustav Sjöberg.