OEI undersökningar – serie

”Varje diskurs om erfarenheten måste i dag ta sitt avstamp i konstaterandet att det inte längre är möjligt för oss att göra en erfarenhet.” Med dessa ord ­inleder Giorgio Agamben titelessän i Barndom och historia, en bok som ursprungligen publicerades 1978. Denna undersökning av förhållandet mellan erfarenhet och vetenskap förgrenar sig snabbt till en mångfacet­terad reflektion över så skilda ämnen som lek och rit, semantiskt och semiotiskt, fabelns värld och krubban. Samtidigt knyter Agamben det heterogena materialet till ett antal centrala språk- och historiefilosofiska frågeställningar, i vilkas ljus Barndom och historia fram­träder som en radikal kritik av den västerländska metafysikens grundläggande kategorier, från det ”punktuella” tidsbegreppet till föreställningen om människan som det ”djur som har språk”. I Agambens filosofi om barndomen är människan tvärtom det djur som saknar språk och som därför måste hämta det utifrån, i historien. Giorgio Agamben är filosof född i Rom 1942. Han är författare till ett fyrtiotal böcker om vitt skilda ämnen som samtidigt kännetecknas av en stark tematisk koherens. Boken rymmer också ett efterord av dess översättare, Gustav Sjöberg.

I Fältarbeten argumenterar Lytle Shaw för att en inriktning mot plats och ­senare mot site inte bara tillät poeter som William Carlos Williams, Charles Olson, Gary Snyder, Amiri Baraka, Joanne Kyger, Clark Coolidge och Bernadette Mayer att dyka ned i en värld av fördjupad specificitet; en fält­arbetets poetik gjorde det också möjligt för dem att tänka sina relationer till angränsande discipliner – framförallt historiografi och etnografi – på nya sätt, och att kritiskt reflektera över och omkoda dessa fält. Genom att koppla platsens poesi till ­site-specifik konst omkontextualiserar Shaw i synnerhet Robert Smithsons arbete i relation både till dess konsthistoriska reception och till poesins historia, där Smithson idag för många yngre poeter framstår som en allt ­viktigare föregångare. Lytle Shaw är författare och kritiker. Han är också verksam vid New York University.

”Litteraturen är en maskin för att producera litteratur, inte tänkande, inte reflektion.” Så skriver den franske poeten Emmanuel Hocquard kritiskt i en av texterna i denna första svenska översättningsvolym, En privatdetektiv och grammatiker i Tanger. För Hocquard är att skriva poesi motsatsen till att vilja skriva in sig i en genrekontext: det är en oförtröttlig undersökning av varje möjlig väg att undkomma redan etablerade former för läsande, skrivande, tänkande. ”Poesi” är, i bästa fall, någonting som kan få oss att se någonting annat. ”Poesi” är ett experimentellt tänkande som ständigt uppfinner sin form, och sin erfarenhet, på nytt. Och denna tankeerfarenhet möjliggörs, i princip, genom varje form av aktivitet, hur elementär och vardaglig denna än är. Emmanuel Hocquard har sedan början av 1970-talet varit en av de viktigaste och mest innovativa poeterna i Frankrike. Han har utgivit ett fyrtiotal böcker, ett tjugotal översättningsvolymer och flera antologier med samtida fransk och amerikansk poesi. 1973 skapade han förlaget Orange Export Ltd. och 1989 grundade han ett centrum för översättning av samtida amerikansk poesi, Un bureau sur l'Atlantique.

”Nu när det långa 1900-talet är bakom oss och många av våra heliga texter har blivit möjliga att omvärdera, samtidigt som nya texter fyller fältet, är det lägligt att rikta uppmärksamhet mot det som Marcel Duchamp kallade det infratunna.” Så beskriver Marjorie Perloff impulsen till vad hon kallar en differentiell läsning, en läsning som fokuserar (den poetiska) textens minimala materiella skillnader utan att bortse från en större estetisk och sociokulturell kontext. Detta är ett läsmodus som Perloff konsekvent, och ofta i opposition mot ett konservativt poesietablissemang, har praktiserat under de senaste 30 åren i kritiska studier av poeter och konstnärer som Pound, Eliot, Stein, Duchamp, Cage, Antin, Bernstein, Howe, Goldsmith, Bök, Bergvall, liksom av litterära ”rörelser” som futurism, dadaism, konkretism, oulipo, language och konceptuellt skrivande. Marjorie Perloff är professor emeritus vid Stanford University. Hon föddes 1931 som Gabriele Mintz i Wien, men kom på grund av nazisternas maktövertagande att växa upp i USA. Hon har publicerat 17 böcker och ett oräkneligt antal essäer och recensioner.

I Anteckningar om naturen, kojan och några andra saker skriver Gilles A. Tiber­ghien om kojor som privilegi­erade mötesplatser mellan konst och natur, laboratorier för teoretiska och praktiska experiment. Om hus är platser där vi är rotade, är kojor övergångsrum, mer eller mindre tillfälliga bricolage som gör det möjligt för oss att på samma gång dra oss undan världen och vara i den, ”utsätta” oss för naturen som ett yttre. Kojor som dörrar mot naturen, öppna platser för tänkande, skriv­ande, konstskapande – från Descartes kamin­försedda rum och Thoreaus stuga vid Walden Pond till Wittgensteins hytte vid Eidsvatnet i Norge och Kawamatas trädkojor i Frankrike, Tyskland, Kina, USA. Gilles   A. Tiberghien är filosof, essäist och översättare. Han undervisar i estetik vid Université de Paris 1 Panthéon-­Sor­bonne och har publicerat en lång rad böcker – ofta i flera, omarbetade och utökade, utgåvor – om Land Art, natur­orienterad konst, kartor, kojor, resande, vänskap, poesi. Boken rymmer också ett efterord av dess översättare, Jonas (J) Magnusson.

”Jag eftersträvade något så fritt i formen som en sokratisk dialog.” När David Antin i början av 1970-talet utvecklar sina pratdikter handlar det om att via improvisationer och i samspel med en lyssnande publik skapa en ny poetisk praktik som också är en ny form av tänkande. ”Jag hade sökt en tänkandets poesi och vad jag fann var en pratandets poesi, eftersom att prata var så nära jag kunde komma att tänka.” I dessa pratprocesser utvecklar Antin en blandning av kritik, poesi och historieberättande som han spelar in på bandspelare för att sedan transkribera och publicera i bokform. Hans poetiska arbete är med andra ord en dynamisk och explorativ blandning och överlagring av olika språkformer, hastigheter och medier. Vad det innebär att vara avantgarde från 1993 är den tredje av Antins fem böcker från 1976 till 2005 som uteslutande består av pratpoesi. David Antin är poet och konstkritiker. Han är född 1932 i New York och bor sedan slutet av 1960-talet i San Diego, där han i många år också undervisade vid University of California.

” Glöm inte: många av era likar stred För att ni, och inte de, skulle ges en möjlighet Gräv nu inte ner er utan kämpa med Och lär er att lära och lär er aldrig av med det!” I Bertolt Brechts arbete var montaget en grundläggande kritisk praktik, oavsett om det handlade om att exponera ett teoretiskt argument i Arbeitsjournal eller om att komplexifiera läsningen av historien genom att ställa bilder mot vassa dikter och bildtexter i sin ”krigets ABC-bok”, Kriegsfibel. ”Sanningen är konkret”, skrev Brecht på en bjälke i sitt arbetsrum. Genom Georges Didi-Hubermans analyser av de konkreta procedurer och teoretiska val som är oskiljbara från Brechts reflektion över kriget under exilåren (1933–1948), i montage där historisk fordring och politiskt engagemang korsar poesi och fotografi, framträder en bildpraktik som i starkaste mening är kritisk; en kunskap genom montage vars horisont är en föreställningsförmågans politik – när bilderna tar ställning. Georges Didi-Huberman är filosof och konsthistoriker. Han undervisar vid École des hautes études en sciences sociales i Paris. Han har utkommit med ett sextiotal böcker och även curaterat en rad inflytelserika utställningar såsom L’Empreinte (1997) och Atlas: how to carry the world on one´s back? (2010). Jonas (J) Magnusson är författare, översättare, redaktör och konstnärlig forskare. Han har sedan 1998 översatt och skrivit om Didi-Huberman i tidskrifterna Ord&Bild, Paletten, Glänta, Kunstkritikk, SITE och OEI.

“Mountains mesmerise. Mediated by painters, writ­ers and thinkers, or viewed in person: rock and voluminous air tend to exercise an unsettling pull.” Negative Geology: A Cultural and Technical History of Early European Mountaineering traces the inter­connect ed developments in literature, visual arts, philosophy and technics contributing to the continent’s intense interest in mountains. It searches for the early phases of a movement in which peaks be­came places of both ecstatic engagement and spiritual detachment in the mountaineering before Romanticism. Mountains were shaped into privi­leged sites of modernity by experiments with infra­structure and instruments occurring alongside aes­thetic, political, religious, and scientific upheavals. “To depart earlier, is [Negative Geology’s] most pressing suggestion—just like the mountaineer who sets off at the crack of dawn.” Swedish historian and critic Axel Andersson writes about nature, colonialism and art. His recent books include Den koloniala simskolan, Atlantvärlden and Absolut farmakon.

New Grounds for Dutch Landscape uses an experimental, site-specific method to demonstrate how 17th century painters Jan van Goyen, Jacob van Ruisdael, and Meindert Hobbema did not so much represent the newly made landscape of Holland as re-enact, through their painterly factures, its reclamation and ongoing threats to its stability: from flooding and drainage to abrasion and erosion. These low-level dramas of recalcitrant matter allowed the Dutch to develop an ongoing temporality at odds with history painting’s decisive instant and a vocabulary of substance that wrested meaning away from humanist landscape painting’s expressive figures. Lytle Shaw’s books include Frank O’Hara: The Poetics of Coterie, The Moiré Effect, Fieldworks: From Place to Site in Postwar Poetics, and Narrowcast: Poetry and Audio Research. His museum catalog publications include essays on Robert Smithson, Gerard Byrne, Zoe Leonard and the Royal Art Lodge. Shaw is professor of English at New York University and a contributing editor for Cabinet magazine.

Baudelairefraktalen är Lisa Robertsons första roman, i vilken huvudpersonen, Hazel Brown, en morgon vaknar upp på ett hotellrum och inser att hon är upphovspersonen till Charles Baudelaires samlade verk. "Efter en lång frånvaro hade jag nu återvänt till Vancouver som besökare. Jag hade hållit min föreläsning om kringströvande, skräddarsömnad, sysslolöshet och tvivel. Jag hade pratat, festat, sovit. Morgonen därpå, ensam på hotellet, vaknade jag med den kroppsliga insikten att jag hade blivit författaren till Baudelaires samlade verk. Till och med de oskrivna texterna, anteckningarna och utkasten som begrundats och lagts åt sidan, och likaså all brevväxling, missarna och de felslagna ansatserna och övergivna verserna, dagboksanteckningarna: jag skrev dem." (ur Baudelairefraktalen) Lisa Robertson är poet och författare, född i Kanada och idag bosatt i Frankrike. Hon har bland annat skrivit böckerna Boat, Anemones: A Simone Weil Project, Cinema of the Present, Nilling, The Weather (Vädret), Occasional Works and Seven Walks from the Office for Soft Architecture, Debbie: An Epic och XEclogue.

Mezzaninen. Catarina Quias sista berättelse, en roman av Anne-Marie Albiach. Anne-Marie Albiach, född i Saint-Nazaire 1937 och död 2012 i Neuilly-sur-Seine, var poet och översättare. 1971 utkom hennes poesibok ÉTAT, utan tvekan en av de viktigaste böckerna i Frankrike vid denna tid; enigmatisk, förtätad, elliptisk, krävande. Mezza Voce, utgiven tretton år senare, uppenbarar andra spår och tonaliteter, också här i en typografiskt ytterligt uppbruten form, men nu i ett landskap som är mer vintrigt, nattligt och stratifierat. I sin oavslutade, paradoxala och svindlande roman Mezzaninen, postumt utgiven 2019, driver hon prosan mot dess yttersta gränser. "I smärtan vittnar skriften, buren av en skoningslös klarhet – och ett intensivt jubel – om den verklighet som är Catarina Quias, och hennes dubbelgångare Anne-Marie Albiachs." (Marie-louise Chapelle och Claude Royet-Journoud) "Catarina Quia skrev hädanefter i en cirkel. Hon visste inte från vem eller varifrån denna cirkel härrörde. Språken omkring henne blev fragmentariska och de personer hon mötte hotade, efter att ha tyranniserat hennes kropp, också hennes förstånd. Catarina Quia levde där mezza voce i en dröm, minnet av den kom och gick, i sömnen – men också i vaket tillstånd." (ur Mezzaninen)

spindelportarna består av nio texter av den franska poeten Anne-Marie Albiach (1937–2012) som här för första gången sammanförts till en bok. Det rör sig om poesi, brev, bilder och texter där hon mer teoretiskt och med blixtrande intensitet reflekterar över sig eget skrivande. Av Anne-Marie Albiach finns på svenska förutom spindelportarna framförallt den omfattande volymen FEM. Kören (poesi & kritisk prosa 1966–2012) och den postuma romanen Mezzaninen. Catarina Quias sista berättelse. Dessa tre böcker, som tillsammans täcker hela Albiachs författarskap, är utgivna på OEI editör 2024, i översättning av Helena Eriksson.

Poesi är preposition är en bok skriven i form av noteringar. En första version av La poésie entière est préposition, som den heter på franska, utkom 2007 och utgjordes av merparten av de två anteckningsböcker som Claude Royet-Journoud förde parallellt med sitt poesi­skrivande efter boken Les objets contiennent l’infini 1983 och fram till och med Théorie des prépositions 2007. (På OEI editör utkom 2003 en tidig och kortare version av manuset till denna bok som Teori om pre­posi­tioner.) När La poésie entière est préposition återutgavs 2023 innehöll den också ett samtal med bokens förläggare, Éric Pesty, och ett nytt kapitel med noteringar av Royet-­Journoud – riktmärken för ett ”lateralt system”. Det är denna sista version – som även kastar ett reflektivt ljus över Royet-Journouds senare böcker, La Finitude des corps simples (2016) och L’usage et les attributs du cœur (2021) – som här publiceras som Poesi är preposition i översättning av Jonas (J) Magnusson. Poesi är preposition är en bok som i sin bokstavliga exakthet öppnar mot en outtömlig läserfarenhet, lika intensiv som ”meditativ”. Det är en bok som skärper vår uppmärksamhet inför det nästan omärkbara, inför möjligheten att ”fånga en betydelse i det ögonblick då den börjar ta form, när den fortfarande är obestämbar”. Det är en bok där ”tystnaden är en form”, där poesi inte är någonting händelserelaterat, utan där det är ”Orörligheten hos den som skriver [som] sätter världen i rörelse.” Claude Royet-Journoud är en av det sena 1900-talets och tidiga 2000-talets mest betydande franska poeter. Han har utkommit med 25 böcker, varav Le Renversement (1972), La notion d’obstacle (1978), Les objets contiennent l’infini (1983) och Les natures in­divisibles (1997) bildade en första ”tetralogi”. I november 2024 utkommer den avslutande volymen, Une disposition primitive, i en andra tetra­logi, som inleddes med Théorie des prépositions (2007) och fortsatte med La Finitude des corps simples (2016) och L’usage et les attributs du cœur (2021). Royet-Journoud har också redigerat tidskrift­erna Siècle à mains, Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch , ”A”, L’in-plano, ZUK, Vendredi 13 och Anagnoste.

Vad är oundgängligt i feminismen? Detta är en fråga som infinner sig under en av de sammankomster som, med början 1983, äger rum en söndag varannan månad i Montréal, på inbjudan av poeten, prosaisten och essäisten Nicole Brossard. Brossard, Gail Scott, Louky Bersianik, Louise Dupré, Louise Cotnoir och France Théoret möts för att samtala om feminism, litteratur och skrivande. Men det är först när denna fråga ställs – Vad är oundgängligt i feminismen? – som tanken på en bok tar form: Teori, en söndag. I Teori, en söndag besvarar varje författare frågan ur sitt eget perspektiv i en teoretisk reflektion, följd av en skönlitterär text där de idéer som formuleras prövas, förskjuts och får ny gestalt. I mötet mellan teori och fiktion undersöks språkets möjligheter, begärets former, den kollektiva erfarenheten och skrivandets politiska kraft. När Teori, en söndag utkommer 1988 blir boken snabbt en klassiker inom den feministiska litteraturen i Québec. Genom att låta teori och litteratur mötas bortom det akademiska språkets gränser öppnar den ett nytt rum för feministiskt tänkande och skrivande. Teori, en söndag är en fortsatt intensivt levande uppmaning till kollektiv reflektion som med en sällsynt öppenhet och experimentlusta visar hur tänkande kan ta form i litteraturen. Boken publicerades ursprungligen på franska som La théorie, un dimanche, les Éditions du remue-ménage, 1988