Anne-Marie Albiach – författare

Mezzaninen. Catarina Quias sista berättelse, en roman av Anne-Marie Albiach. Anne-Marie Albiach, född i Saint-Nazaire 1937 och död 2012 i Neuilly-sur-Seine, var poet och översättare. 1971 utkom hennes poesibok ÉTAT, utan tvekan en av de viktigaste böckerna i Frankrike vid denna tid; enigmatisk, förtätad, elliptisk, krävande. Mezza Voce, utgiven tretton år senare, uppenbarar andra spår och tonaliteter, också här i en typografiskt ytterligt uppbruten form, men nu i ett landskap som är mer vintrigt, nattligt och stratifierat. I sin oavslutade, paradoxala och svindlande roman Mezzaninen, postumt utgiven 2019, driver hon prosan mot dess yttersta gränser. "I smärtan vittnar skriften, buren av en skoningslös klarhet – och ett intensivt jubel – om den verklighet som är Catarina Quias, och hennes dubbelgångare Anne-Marie Albiachs." (Marie-louise Chapelle och Claude Royet-Journoud) "Catarina Quia skrev hädanefter i en cirkel. Hon visste inte från vem eller varifrån denna cirkel härrörde. Språken omkring henne blev fragmentariska och de personer hon mötte hotade, efter att ha tyranniserat hennes kropp, också hennes förstånd. Catarina Quia levde där mezza voce i en dröm, minnet av den kom och gick, i sömnen – men också i vaket tillstånd." (ur Mezzaninen)

Anne-Marie Albiach, född i Saint-Nazaire 1937 och död 2012 i Neuilly-sur-Seine, var poet och översättare, författare till ett tiotal böcker. Hennes poetiska arbete, som är ett av de mest kompromisslösa och inflytelserika i det sena 1900-talets och tidiga 2000-talets Frankrike, presenteras nu för första gången i sin helhet på svenska. Den omfattande volymen FEM. Kören har översatts av poeten Helena Eriksson. Anne-Marie Albiachs första bok, den glödande Eldkasterska, utges 1967 av tidskriften Siècle à mains, som hon under slutet av 1960-talet driver tillsammans med poeterna Claude Royet-Journoud och Michel Couturier. 1971 utkommer Staten, radikalt enigmatisk, förtätad, elliptisk, en av de viktigaste böckerna i Frankrike vid denna tid när den poetiska genren kritiskt ifrågasätts och nya möjligheter uppenbaras. Mezza Voce, utgiven tretton år senare, visar andra spår och tonaliteter, också den i en typografiskt starkt uppbruten form, men i ett mer vintrigt, nattligt, stratifierat landskap, där boksidans rum blir ett utvidgat fält för dikten som en röstens teater, platsen för en ”scenisk” läsning. Hos Albiach är den enda regeln att ”i variationer lita till det som bestämmer en kropps verklighet på boksidan: dess fysik, dess spår eller de rumsligheter som inbegriper den” (Isabelle Garron). Denna kroppens och skriftens intensiva materialitet eller fysikalitet, vars hjärtpunkt är andetaget, påkallar vår förhöjda uppmärksamhet inför ett typografiskt partitur där minsta nyans har en betydelse. Samtidigt som Mezza Voce (1984) utkommer också Albiachs enda samling med kritiska prosatexter, Anawratha, som året därpå följs av poesiboken ” Vokativ figur”. Efter en längre tid av poetisk tystnad publiceras sedan Bildens figurationer (2004), där sviten ”Minnets figurationer” namnger en av de särskilt betydelsemättade axelpunkterna i Albiachs skrivande: minnet, som också kan kopplas till idén om en minnesteater. Vi möter här ett grafiskt tänkande, eller ”filmdukstänkande”, där en mångfald av fragmentariska världar och former förs samman. I FEM. Kören, som 2014 publicerades som Cinq le Chœur, ingår också Albiachs första dikter, ”Inre hägn” från 1966, liksom ett antal texter från hennes sena år som inte tidigare publicerats i bokform. Vi erbjuds så ett djupperspektiv på Albiachs unika arbete, på hennes ”objektiva lyrik” med dess suveräna, mångtydiga, abstrakta och konkreta logik. Till detta bidrar också ett längre efterord av Isabelle Garron samt ett personligt efterord av Helena Eriksson. Anne-Marie Albiachs postumt publicerade, svindlande roman Mezzaninen. Catarina Quias sista berättelse, där poeten driver prosan mot dess yttersta gränser, utkom tidigare under 2024 på OEI editör, också denna utgåva i översättning av Helena Eriksson.