Georges Didi-Huberman – författare

Vår tid är tveklöst orolig och oroande. Hur ska man förhålla sig till detta? Hur kan man ge tankarna kring det en form – en form som varken är meningslös eller desperat? Den västerländska religiösa traditionen har frambringat en »teologisk-politisk« historiefilosofi: en föreställning om tidens slut (eskatologi), förenad med en »strålande« föreställning om makten (politik). Allt detta har framställts genom skrämmande syner, där apokalypsens änglar armélikt verkställer gudomliga bud rörande mänsklighetens framtid.

I modern tid har ett tänkande om det här nere kommit att ifrågasätta denna vision av det där uppe. Apokalypsens änglar har blivit historiens ängla-varelser: märkliga skapelser, eftersom de visar hur den historiska tidens inneboende kriser berör oss. Aldrig har detta uttryckts så abstrakt-konkret som i en text av Walter Benjamin – en antifascistisk tänkare som befann sig i en utsatt situation – skriven åren 1939–1940, några månader innan han tog sitt liv. Hans »Historiefilosofiska teser« kan idag få avgörande betydelse för vårt samtida tänkande kring historia och apokalyps.

I centrum för Historiens änglar står också mötet med en enkel bild: Paul Klees lilla akvarell med titeln Angelus Novus. Det är en allegori över en ny »historiens ängel«. Denna bok försöker utforska denna ängel genom prismat av dess barnsliga och dialektiska karaktär, dess förhållande till traditionen – i detta fall den judiska – samt föreställningen om en historiefilosofi som kan skapa en ny grund för politiskt hopp.

Detta är en enkel »fotoberättelse« om en resa i Warszawaghettots papper. Ett försök att för första gången betrakta de bilder som i hemlighet samlades in i ghettot av Emanuel Ringelblum och hans kamrater i Oyneg Shabes, mellan 1939 och 1943.

Bilder som inte kan skiljas från sitt arkiv och dess trettiofem tusen sidor med berättelser, statistik, vittnesmål, dikter, folksånger, läxor från de underjordiska skolorna och brev som kastats från boskapsvagnar på väg mot Treblinka Ett arkiv över katastrofen, men likaväl för överlevnaden och en mycket särskild form av hopp på denna tillslutna plats där var och en stod med ryggen mot väggen och endast några få skulle lyckas undgå döden.

Bilder ur det lilla. Förspridda liksom allt som grundar detta arkiv. Men det är bilder som måste betraktas, var och en för sig och alla tillsammans, som vittnesmål om det dagliga livet och döden i ghettot. Det är bilder som man fram till idag aldrig har betraktat på nära håll. Ur dem stiger dock frågan om vilket slags vetande, eller till och med om vilken stil som en historie­skrivning kan anta inför den förspridda naturen hos sådana dokument. En his­torieskrivning som är öppen mot bildernas otröstliga skörhet.

Georges Didi-Huberman är filosof. Översättning och efterord av Jakob Svedberg.

Bildernas historia lever inte bara enligt den manifesta rytmen av renässans och föråldring. Den tar även form med efterlivets mer latenta rytm. I sina undersökningar av den västerländska konsten, betraktad ur perspektivet av »antikens efterlevnader«, ägnade Aby Warburg en särskild uppmärksamhet åt den figur i rörelse och drapering som han kallade för ninfa ett slags personifiering eller halvgudinna av den antika formens eviga återkomster.    Denna bok vill förlänga den warburgska jakten efter ninfa, in i vår tid: den frågar ut motivet av den feminina kroppen och draperingen, ända fram till deras samtida avatarer. 

Georges Didi-Huberman är filosof och konsthistoriker. Han har publicerat ett femtiotal verk om bildernas historia och teori inom ett väldigt studieområde som sträcker sig från renässansen fram till den samtida konsten.

Att vara ett vittne: att vara sensibel. På vilket sätt bör det förstås?

I en rättegång ber man endast ett vittne om att vara precis, för det är skeendenas fakta som ska återges. Men den som bestämt sig för att vittna mot historiens stormar och tidvatten, utan att någon krävt det, är i en annan situation: han erfar även det trängande behovet av det delade, den delade sensibiliteten. Underförstått utgår han från att det egna känslolivet frambär historiska fakta i sig, till och med politiska gester.

Detta framstår tydligt i den dagbok som Victor Klemperer förde i hemlighet mellan 1933 och 1945 i Dresden där han, i egenskap av jude, kom att genomlida det nazistiska förtrycket. Det är ett extraordinärt vittnesmål, särskilt genom precisionen i de analyser som Klemperer som var filolog gör av det totalitära språkets funktion. Men även genom dess sensibilitet. Genom dess litterära öppenhet mot affekternas komplexitet, med det etiska ställningstagande för det delade som sensibiliteten förutsätter. Mellan det totalitära språket som alltid manar till särskiljande affekt och skriften i denna dagbok formas alltså två motsatta positioner i frågan om affektiva fakta. En politisk strid som kan läsas i varje vindel, varje vändning i Klemperers mästerliga skrift och vittnesmål.

Georges Didi-Huberman är filosof. Översättning och efterord av Jakob Svedberg.

Konstnären är tidens uppfinnare. Denne formar och ger gestalt åt tidsperioder som hittills varit omöjliga eller otänkbara: aporier, krönikeliknande fabler. I den meningen kan man säga att konstnären »känner gruvgasen« i historien. Men hur förnimmer man den, denna färglösa och luktfria gas? Hur ser man tiden komma? Förr använde gruvarbetarna burfåglar som »siare« för gruvgas: det var ett dåligt omen när fjäderdräkten darrade. Skulle inte också bildernas darrande kunna fylla denna mystiska funktion? Det är vad Gruvgas försöker föreslå genom att vara en fri kommentar till några bilder »upphämtade från gruvans djup«, särskilt La rabbia, Pier Paolo Pasolinis beundransvärda politisk-poetiska arkivfilm. Georges Didi-Huberman är en fransk filosof och konsthistoriker.

Johan Öberg har översatt boken till svenska.