Georges Didi-Huberman – författare

Vår tid är tveklöst orolig och oroande. Hur ska man förhålla sig till detta? Hur kan man ge tankarna kring det en form – en form som varken är meningslös eller desperat? Den västerländska religiösa traditionen har frambringat en »teologisk-politisk« historiefilosofi: en föreställning om tidens slut (eskatologi), förenad med en »strålande« föreställning om makten (politik). Allt detta har framställts genom skrämmande syner, där apokalypsens änglar armélikt verkställer gudomliga bud rörande mänsklighetens framtid.

I modern tid har ett tänkande om det här nere kommit att ifrågasätta denna vision av det där uppe. Apokalypsens änglar har blivit historiens ängla-varelser: märkliga skapelser, eftersom de visar hur den historiska tidens inneboende kriser berör oss. Aldrig har detta uttryckts så abstrakt-konkret som i en text av Walter Benjamin – en antifascistisk tänkare som befann sig i en utsatt situation – skriven åren 1939–1940, några månader innan han tog sitt liv. Hans »Historiefilosofiska teser« kan idag få avgörande betydelse för vårt samtida tänkande kring historia och apokalyps.

I centrum för Historiens änglar står också mötet med en enkel bild: Paul Klees lilla akvarell med titeln Angelus Novus. Det är en allegori över en ny »historiens ängel«. Denna bok försöker utforska denna ängel genom prismat av dess barnsliga och dialektiska karaktär, dess förhållande till traditionen – i detta fall den judiska – samt föreställningen om en historiefilosofi som kan skapa en ny grund för politiskt hopp.

Detta är en enkel »fotoberättelse« om en resa i Warszawaghettots papper. Ett försök att för första gången betrakta de bilder som i hemlighet samlades in i ghettot av Emanuel Ringelblum och hans kamrater i Oyneg Shabes, mellan 1939 och 1943.

Bilder som inte kan skiljas från sitt arkiv och dess trettiofem tusen sidor med berättelser, statistik, vittnesmål, dikter, folksånger, läxor från de underjordiska skolorna och brev som kastats från boskapsvagnar på väg mot Treblinka Ett arkiv över katastrofen, men likaväl för överlevnaden och en mycket särskild form av hopp på denna tillslutna plats där var och en stod med ryggen mot väggen och endast några få skulle lyckas undgå döden.

Bilder ur det lilla. Förspridda liksom allt som grundar detta arkiv. Men det är bilder som måste betraktas, var och en för sig och alla tillsammans, som vittnesmål om det dagliga livet och döden i ghettot. Det är bilder som man fram till idag aldrig har betraktat på nära håll. Ur dem stiger dock frågan om vilket slags vetande, eller till och med om vilken stil som en historie­skrivning kan anta inför den förspridda naturen hos sådana dokument. En his­torieskrivning som är öppen mot bildernas otröstliga skörhet.

Georges Didi-Huberman är filosof. Översättning och efterord av Jakob Svedberg.

Bildernas historia lever inte bara enligt den manifesta rytmen av renässans och föråldring. Den tar även form med efterlivets mer latenta rytm. I sina undersökningar av den västerländska konsten, betraktad ur perspektivet av »antikens efterlevnader«, ägnade Aby Warburg en särskild uppmärksamhet åt den figur i rörelse och drapering som han kallade för ninfa ett slags personifiering eller halvgudinna av den antika formens eviga återkomster.    Denna bok vill förlänga den warburgska jakten efter ninfa, in i vår tid: den frågar ut motivet av den feminina kroppen och draperingen, ända fram till deras samtida avatarer. 

Georges Didi-Huberman är filosof och konsthistoriker. Han har publicerat ett femtiotal verk om bildernas historia och teori inom ett väldigt studieområde som sträcker sig från renässansen fram till den samtida konsten.

A noted French thinker''s poignant reflections, in words and photographs, on his visit to Auschwitz-Birkenau.

On a visit to Auschwitz-Birkenau, Georges Didi-Huberman tears three pieces of bark from birch trees on the edge of the site. Looking at these pieces after his return home, he sees them as letters, a flood, a path, time, memory, flesh. The bark serves as a springboard to Didi-Huberman''s meditations on his visit, recorded in this spare, poetic, and powerful book. Bark is a personal account, drawing not on the theoretical apparatus of scholarship but on Didi-Huberman''s own history, memory, and knowledge.

The text proceeds as a series of reflections, accompanied by Didi-Huberman''s photographs of the visit. The photographs are not meant to be art—Didi-Huberman confesses that he “photographed practically everything without looking”—but approach it nevertheless. Didi-Huberman tells us that his grandparents died at Auschwitz, but his account is more universal than biographical. As he walks from place to place, he observes that in German birches are birken; Birkenau designates the meadow where the birches grow. Didi-Huberman sees and photographs the “reconstructed” execution wall; the floors of the crematorium, forgotten witnesses to killing; and the birch trees, lovely but also resembling prison bars. Taking his own photographs, he thinks of the famous photographs taken in 1944 by a member of the Sonderkommando, the only photographic documentation of the camp before the Germans destroyed it, hoping to hide the evidence of their crimes. Didi-Huberman notices a “bizarre proliferation of white flowers on the exact spot of the cremation pits.” The dead are not departed.

Au fil des études, il est question du statut et des enjeux théologiques des images, de la réception des œuvres, de leurs effets de sujet et d''objet, de l''organisation du savoir qui sous-tend les productions artistiques ou encore du travtravail interne à la culture picturale.