Georges Didi-Huberman - Böcker

Bildernas historia lever inte bara enligt den manifesta rytmen av renässans och föråldring. Den tar även form med efterlivets mer latenta rytm. I sina undersökningar av den västerländska konsten, betraktad ur perspektivet av »antikens efterlevnader«, ägnade Aby Warburg en särskild uppmärksamhet åt den figur i rörelse och drapering som han kallade för ninfa ett slags personifiering eller halvgudinna av den antika formens eviga återkomster.    Denna bok vill förlänga den warburgska jakten efter ninfa, in i vår tid: den frågar ut motivet av den feminina kroppen och draperingen, ända fram till deras samtida avatarer. 

Georges Didi-Huberman är filosof och konsthistoriker. Han har publicerat ett femtiotal verk om bildernas historia och teori inom ett väldigt studieområde som sträcker sig från renässansen fram till den samtida konsten.

Detta är en enkel »fotoberättelse« om en resa i Warszawaghettots papper. Ett försök att för första gången betrakta de bilder som i hemlighet samlades in i ghettot av Emanuel Ringelblum och hans kamrater i Oyneg Shabes, mellan 1939 och 1943.

Bilder som inte kan skiljas från sitt arkiv och dess trettiofem tusen sidor med berättelser, statistik, vittnesmål, dikter, folksånger, läxor från de underjordiska skolorna och brev som kastats från boskapsvagnar på väg mot Treblinka Ett arkiv över katastrofen, men likaväl för överlevnaden och en mycket särskild form av hopp på denna tillslutna plats där var och en stod med ryggen mot väggen och endast några få skulle lyckas undgå döden.

Bilder ur det lilla. Förspridda liksom allt som grundar detta arkiv. Men det är bilder som måste betraktas, var och en för sig och alla tillsammans, som vittnesmål om det dagliga livet och döden i ghettot. Det är bilder som man fram till idag aldrig har betraktat på nära håll. Ur dem stiger dock frågan om vilket slags vetande, eller till och med om vilken stil som en historie­skrivning kan anta inför den förspridda naturen hos sådana dokument. En his­torieskrivning som är öppen mot bildernas otröstliga skörhet.

Georges Didi-Huberman är filosof. Översättning och efterord av Jakob Svedberg.

Att vara ett vittne: att vara sensibel. På vilket sätt bör det förstås?

I en rättegång ber man endast ett vittne om att vara precis, för det är skeendenas fakta som ska återges. Men den som bestämt sig för att vittna mot historiens stormar och tidvatten, utan att någon krävt det, är i en annan situation: han erfar även det trängande behovet av det delade, den delade sensibiliteten. Underförstått utgår han från att det egna känslolivet frambär historiska fakta i sig, till och med politiska gester.

Detta framstår tydligt i den dagbok som Victor Klemperer förde i hemlighet mellan 1933 och 1945 i Dresden där han, i egenskap av jude, kom att genomlida det nazistiska förtrycket. Det är ett extraordinärt vittnesmål, särskilt genom precisionen i de analyser som Klemperer som var filolog gör av det totalitära språkets funktion. Men även genom dess sensibilitet. Genom dess litterära öppenhet mot affekternas komplexitet, med det etiska ställningstagande för det delade som sensibiliteten förutsätter. Mellan det totalitära språket som alltid manar till särskiljande affekt och skriften i denna dagbok formas alltså två motsatta positioner i frågan om affektiva fakta. En politisk strid som kan läsas i varje vindel, varje vändning i Klemperers mästerliga skrift och vittnesmål.

Georges Didi-Huberman är filosof. Översättning och efterord av Jakob Svedberg.