Lyrikvännen - Böcker

I förvandling

Jag skriver dessa rader under den stora förvandlingen. Världen vänder bokstavligen. Kastanjerna exploderar i ljusgröna kaskader. Scillorna böljar i lila och blått i parken vid Biblioteket. Koltrastarna stämmer upp i klara förhoppningsfulla arior. Metamorfosen tränger sig på och vi människor i norr gör vad vi kan för att hinna med att fånga upp de dyrbara och efterlängtade ögonblicken.

Förvandling präglar vårt liv på många plan. Under det senaste året har en mörkare värld trätt fram. Ofattbart våld, utsatta människor på flykt, ett allt bistrare klimat för medmänsklighet och solidaritet. Även poesin har påverkats, en växande ilska och ett politiskt engagemang blir allt tydligare. Revolution Poetry är en stark och självklar del av den svenska poesiscenen. Nyligen fångad i en intressant dokumentär på SVT.

Detta nummer av Lyrikvännen rymmer många slags förvandlingar. Vi börjar hos Ovidius, mannen som vid tiden för Kristi födelse i litterär form sammanställde de metamorfoser som fanns i den grekiska mytologin och sagan och därigenom skapade en källa att ösa ur för kommande årtusendens poeter och konstnärer.

Jesper Svenbro riktar in sig på Vertumnus, förvandlingens gud, medan Daniel Möller tittar närmare på vad som hände när Ovidius verk översattes till svenska under 1600-talet. Då Hades blev till Blåkulla.

En poet som mycket konkret fick känna på hur politiska förvandlingar kan påverka ens konstnärliga möjligheter var polacken Zbigniew Herbert. Per Klingberg skriver om honom och hans poesi.

Att resa sig ur sin grav och gå – det måste väl ses som en radikal förvandling. Ylva Gislén låter detta hända Rakel, den bibliske ­Jakobs favorithustru. I en lång vandringsdikt riktas ljuset växelvis mot dagens situation i Mellanöstern och mot de mångtusenåriga berättelserna.

Ska man tala om genomgripande samhällelig förvandling finns få exempel bättre än de senaste decenniernas Kina. En stor del av detta nummer ägnas den nyare kinesiska poesin. Björn Kjellgren och Lan Xu har under många år ägnat sig åt att knyta band mellan svenska och kinesiska poeter och översatt ett stort antal dikter. Tillsammans med Viola Bao och Göran Sommardal presenterar de här ett urval av sina tolkningar.

Det Kina jag själv kuskade runt i under några månader 1986 är sedan länge förvandlat. Då trängdes oräkneliga cyklar på de breda gatorna i storstäderna, bilar var ännu en ovanlig syn och bebyggelsen var för det mesta en eller ett par våningar hög. Världen förvandlas och vi med den. Ofta förundras jag över människans förmåga att hantera denna metamorfos, men lika ofta skräms jag av vår oförmåga.

Avslutningsvis vill jag bara slå ett slag för förvandlingsnumret på motstående sida. Jesper Svenbro bifogade denna nyskrivna dikt till sitt essämanus. Vi tackar för det!

En riktigt skön vår!

                                                Erik Magntorn

Poeter tänder lampor, skriver Emily Dickinson i en dikt omkring 1865. Om vekarna tar ordentlig fyr kan de bli bestående som solar. I så fall är Dickinson diktvärld i sig själv en hel galaxhop. I detta nummer har vi samlat några av dem som dras som insekter till hennes ljus. Björn Kohlström cirklar kring farligheten i hennes poesi, medan Josefin Holmström undersöker Mästarbreven, tre mytomspunna brevutkast till en okänd mottagare som vi också publicerar i sin helhet.

Dessutom i numret: Peter Jackson skriver om Michael Palmer, Håkan Sandell introducerar Caitríona O’Reilly, Catharina Engström ger oss dikter ur ett pågående manus och Ruhi Tyson debuterar med en nyskriven dikt. Ett pärlband av lampor!

Lukten av papper

Det är den tjugosjätte augusti 2016 och hösten nalkas. Äpplen faller till marken men det är fortfarande högsommarvarmt och kanske till och med sommarens vackraste dag. Min sjuåring har börjat första klass. Min morfar somnar denna dag in efter ett långt liv. Om ordet bitterljuv är en tid på året så är det just denna: brytningen mellan sommar och höst. Ett slut och en ny början.

På redaktionen är det bråda dagar. Luften står still i lokalen efter semestern och sista handen läggs vid tidskriftsnummer och böcker. Samtidigt kommer höstens första diktsamlingar från tryck. Med stor förväntan och viss nervositet öppnas kartongerna. Lukten av papper fyller rummet. Nytt papper, ny trycksvärta. Och sedan: ljudet av papper och känslan av papper. Sedan jag var liten har jag älskat böcker, lukten av dem, tyngden av dem. Jag minns morfars Piraten-samling. Det må vara lite av en egenhet men jag tycker att det finns få saker som doftar så gott som just papper i allmänhet och böcker i synnerhet. Jag är bevisligen inte ensam om denna fäbless. För några år sedan släppte parfymören Geza Schoen doften ”Paper Passion” i samarbete med förläggaren Gerhard Steidl och Wallpaper Magazine. Parfymen sägs dofta som nytryckt bok. Det låter nästan för bra för att vara sant! Men även papper i sin allra vardagligaste form – skrivpappret och det rutade räknepappret – doftar på ett särskilt sätt och väcker minnen av höstterminer och klassrum:

En siffra skriven på ett visst sätt – och du är tillbaka i barndomens skolsal där räknetalen ritades i skönt pappersdoftande, nya rutor. Fingrarna kring pennan lärde dig forma symboler och du själv? Du siffra symbol tal… för annars omätbara storheter

Så skriver poeten Majken Johansson i ”Känsla om hösten”. Dikten ingår i samlingen Otroheten och andra dikter – en volym med aldrig tidigare ­publicerade dikter av Majken Johansson – som kommer ut under hösten och som visar en ny sida av en av sin tids mest hyllade och säregna poeter. Johansson var på många sätt ett unikum. Hennes säregna språklekar, de av Karl Vennberg så kallade ”Majkenismerna”, blev tidigt hennes signum och den språkliga lekfullheten löper genom hela hennes författarskap. En annan inflytelserik poet för vilken ”allvarsamma språkliga lekar” blivit något av ett signum är Ann Jäderlund. I våras utkom hennes ­tionde diktsamling, djupa kärlek ingen, och i detta nummer av Lyrikvännen ägnar vi flera texter åt Jäderlund och hennes textvärld. Författaren och kritikern Hanna Nordenhök skriver om ”världen som kött” hos Jäderlund och författaren Niklas Schiöler om hennes ständigt rörliga språk. Dessutom valde författaren Ida Linde att närläsa en dikt av just Jäderlund när vi bad henne skriva under rubriken ”En poet, en dikt”. I övrigt bjuder Lyrikvännen 4/16 på exildiktning, poesiantologiläsning, samtida norsk poesi och nyskriven (och ung!) svensk poesi. I vanlig ordning innehåller numret också ett stort antal lyrikrecensioner.

Men åter till lukten av papper. Det verkar inte vara ett ovanligt tema i poesin. I en av kartongerna med höstens första diktsamlingar fanns en bok som introducerar prosaisten W.G. Sebald som poet – urvalsvolymen Bokstavsspåret (översättning Axel Englund). Även Sebald noterar den alldeles speciella lukten av papper och dess förmåga att framkalla associationer. Den näst sista dikten i samlingen lyder i sin helhet:

Lukten av mitt skrivpapper kommer mig att tänka på hyvelspånen i min morfars kista

Kanske var den tjugosjätte augusti 2016 sommarens sista dag men i så fall också höstens första. Ett slut och en början.

Clara Möller

I Lina Wolffs roman De polyglotta älskarna längtar en av huvud­karaktärerna, Max Lamas, efter en kvinna som likt honom själv kan förhålla sig på ett flerspråkigt sätt till omgivningen. Han lägger stort symbolvärde i att behärska många språk – och associerar detta med gränsöverskridande skönhet, mod och vidsynthet. Som karaktär är han egentligen rätt irriterande, när han ställer det okända och mystiska hos en kvinna han ännu inte träffat mot den egna hustruns själv­tillräckliga vardaglighet. Men någonting i hans fåfänga jakt grep tag i mig – någonstans där fanns en djup insikt om verkligheten. Den kan aldrig fullt ut förstås på enbart ett språk. Vilket språk vi väljer att gestalta den på färgar också vårt sätt att värdera den. I det här numret ägnar vi oss åt den flerspråkiga dikten och dess förmåga att komma åt de aspekter av livet och konsten som ett enspråkigt tilltal kanske inte klarar av. Elisabeth Friis och Karin Nykvist, båda docenter i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, är gästredaktörer för detta intressanta och i tiden högst relevanta tema. I introduktionstexten ”En allvarsam lek” berättar de mer. Numret rymmer också Jenny Högströms text om att översätta Leslie Kaplan, Mats Granbergs artikel om den bortglömde modernisten Ebbe Linde, Lenny Clarhälls konstverk som inspirerats av två dikter ur Catharina Gripenbergs senaste diktsamling, nyskrivna dikter av Johanna Nihlén och Julia Boström – och så, som alltid, en rejäl dos lyrikkritik. Förra numret av Lyrikvännen ägnade vi till stor del åt Ann Jäderlunds poesi. Hennes diktsamling, djupa kärlek ingen, var en av de nominerade till Sveriges Radios lyrikpris 2016. De övriga fyra nominerade, Birgitta Lillpers Anteckningar om hö, Lars Noréns Stoft, Catharina Gripenbergs Handbok att bära till en dräkt och Pär Hanssons Kajak är alla recenserade i detta nummer av Lyrikvännen. Vem som vann? Det fick vi precis reda på, men det kanske inte är huvudpoängen med ett pris som har flera nominerade?

ps – men det är allt annat än ett ps. Det är svårt att få på pränt den oändliga ledsamhet som drabbat oss här på redaktionen efter beskedet om Jacques Werups död. För oss var han – som för så många andra – poeten med så många lyriska oneliners att det skulle räcka för att fylla hela tidskriftsnumret; författaren vi som förlag gjort två böcker tillsammans med, men framför allt bara Jacques – alltid öppen och varm, ständigt med ett fikabröd under armen när han kom på något av sina många besök hit till redaktionen. Ibland kunde det kännas nästan för privat eller abrupt när han kom instormandes med ett ”Marie! Du har väl inte skiljt dig?” eller något liknande. Men han ville aldrig prata om något annat än det allra mest väsentliga: hälsan, kärleken, barnen, skrivandet – döden. Sådan var ju också hans diktning. Vi är glada att vi aldrig kan förlora den.

Marie Pettersson