Jenny Tunedal – författare

Hejdade, hejdade sken är Jenny Tunedals debut från 2003, här i ny utgåva N/L:s poesibibliotek, med förord av författaren Ulf Karl Olov Nilsson. 

"Satserna, scenerna är enkla skenbart enkla naturligtvis, men ändå. Och varenda diktsida är luftig, självlysande, i sanning en njutning. Också de enskilda meningarna är enkla, samlingen innehåller inte ett enda speciellt svårbegripligt ord; ändå är detta komplicerad poesi, nästan varje rad är mer än bara en diktrad, nästan varje rad är en uppmaning att läsa den igen." (Ur Ulf Karl Olov Nilssons förord.)

JENNY TUNEDAL är en svensk poet och översättare. 2012 tilldelades hon Gerard Bonniers lyrikpris. 2014 mottog hon Kallebergerstipendiet av Svenska Akademien. 

N/L:s poesibibliotek är en serie för återutgivning av diktsamlingar på svenska från alla tider, alltså inte urvals- eller samlingsvolymer utan originaldiktverk i deras helhet. Tiotalet böcker om året planeras, i vacker formgivning av Nina Ulmaja.

Kapitel ett är en bok där Jenny Tunedal på olika sätt försöker ringa in ensamhet. I elva kapitel skrivs en berättelse utan linjer, utan karaktärer, utan egentlig huvudperson. Den rör sig kring den ensamhet som utlöses av döden, av hemmen, av trädgårdarna och av kärleken och avstånden. Det är en bok som använder både diktens, romanens, brevets, dagbokens och sakprosans former för att skapa poesi.

Rosor skador är en diktsamling som tar sin utgångspunkt i demensen som språkligt och relationellt tillstånd. Den handlar om vad som händer med kärleken och med språket när glömskan tar makten över en människas liv. Om hur relationer, exempelvis mellan mödrar och döttrar, förändras och förvrids, men också förblir, in i det sista. Med hjälp av bland annat berättelsen om Alois Alzheimers första patient Auguste D och Shakespeares tragedi Kung Lear försöker den här boken skapa ett rum där demenssjukdomen, i all dess omöjlighet, framträder som någonting läsbart, rentav delbart. Där de glömska och tröstlösa får tala.

Den dementas utsatthet och den anhörigas desperation och raseri blir på många sätt spegelbilder av varandra i en text där sjukdomen tycks ha smittat hela världen. Eller där världen är en låst avdelning, en inhägnad trädgård, en relation utan andra utvägar än att glömma att kärleken någonsin fanns. Minnesförlust och kärleksförlust som två sidor av samma grymma mynt. Hur vet du att din mamma älskar dig om hon inte längre vet vem du är? Hur vet du att hon är din mamma om hon själv förnekar det? Hur vet du att du älskar henne i denna nya oigenkännliga skepnad?

Relationen mellan mor och dotter blir i den här boken utgångspunkten för ett försök att tänka över kärlek, beroende, utsatthet och makt. Sjukdomen, den skadade hjärnans skadade språk och reaktioner, blir ett försök att skriva fram en polyfon poesi, en sorts mångstämmig sorgesång som egentligen inte kan sjunga.

”säg till mig att det går bra / att det går att bortse från förbindelsen mellan min situation och exempelvis kriget”

I sin nya diktsamling fortsätter Jenny Tunedal på den inslagna vägen från Kapitel ett (2008). Mitt krig, sviter kretsar kring de krig som rasar under freden och den sorg som föregår döden; en både ensam och delad sorg som fortplantas i rädslan för att glömma eller glömmas. Dikterna rör sig i den våldsamma närheten mellan mor och barn och i de oändliga avstånden mellan människor som inte är släkt med varandra. De talar om att föda och att döda, om att äga och att älska. De talar om gränser och gränslöshet. Vad ska vi göra när döendet och dödandet inte går över, när det inte finns någon bot? Kan vi älska det som vi har älskat? Fortsätta älska utan att hoppas. Dikterna både urskiljer och ifrågasätter ett underbart, förskräckligt liv med päronträden, vardagen, slagfälten, sjukdomen, husdjuren, förlusten – skulden, glömskan och minnets avgrund.

Detta är en ställd diagnos, ett försök att upprätta ett narrativ kring den bräcklighet och grymhet som människan rymmer. De brott vi begår mot varandra och andra, den tröst vi söker och behöver. Skildringarna är ömsom hårda och skoningslösa, ömsom hudlöst intima, en modig, personlig och självklar poesi.

Rosor skador är en diktsamling som tar sin utgångspunkt i demensen som språkligt och relationellt tillstånd. Den handlar om vad som händer med kärleken och med språket när glömskan tar makten över en människas liv. Om hur relationer, exempelvis mellan mödrar och döttrar, förändras och förvrids, men också förblir, in i det sista. Med hjälp av bland annat berättelsen om Alois Alzheimers första patient Auguste D och Shakespeares tragedi Kung Lear försöker den här boken skapa ett rum där demenssjukdomen, i all dess omöjlighet, framträder som någonting läsbart, rentav delbart. Där de glömska och tröstlösa får tala.

Den dementas utsatthet och den anhörigas desperation och raseri blir på många sätt spegelbilder av varandra i en text där sjukdomen tycks ha smittat hela världen. Eller där världen är en låst avdelning, en inhägnad trädgård, en relation utan andra utvägar än att glömma att kärleken någonsin fanns. Minnesförlust och kärleksförlust som två sidor av samma grymma mynt. Hur vet du att din mamma älskar dig om hon inte längre vet vem du är? Hur vet du att hon är din mamma om hon själv förnekar det? Hur vet du att du älskar henne i denna nya oigenkännliga skepnad?

Relationen mellan mor och dotter blir i den här boken utgångspunkten för ett försök att tänka över kärlek, beroende, utsatthet och makt. Sjukdomen, den skadade hjärnans skadade språk och reaktioner, blir ett försök att skriva fram en polyfon poesi, en sorts mångstämmig sorgesång som egentligen inte kan sjunga.

”säg till mig att det går bra / att det går att bortse från förbindelsen mellan min situation och exempelvis kriget”

I sin nya diktsamling fortsätter Jenny Tunedal på den inslagna vägen från Kapitel ett (2008). Mitt krig, sviter kretsar kring de krig som rasar under freden och den sorg som föregår döden; en både ensam och delad sorg som fortplantas i rädslan för att glömma eller glömmas. Dikterna rör sig i den våldsamma närheten mellan mor och barn och i de oändliga avstånden mellan människor som inte är släkt med varandra. De talar om att föda och att döda, om att äga och att älska. De talar om gränser och gränslöshet. Vad ska vi göra när döendet och dödandet inte går över, när det inte finns någon bot? Kan vi älska det som vi har älskat? Fortsätta älska utan att hoppas. Dikterna både urskiljer och ifrågasätter ett underbart, förskräckligt liv med päronträden, vardagen, slagfälten, sjukdomen, husdjuren, förlusten – skulden, glömskan och minnets avgrund.

Detta är en ställd diagnos, ett försök att upprätta ett narrativ kring den bräcklighet och grymhet som människan rymmer. De brott vi begår mot varandra och andra, den tröst vi söker och behöver. Skildringarna är ömsom hårda och skoningslösa, ömsom hudlöst intima, en modig, personlig och självklar poesi.

Nominerad till Augustpriset för Årets Skönlitterära Bok 2022

En människa som inte kan sluta sörja: Vad är det hon sörjer, egentligen? Alla de dödas död eller bara den egna oförmågan att leva? En orättvis värld eller en gammal barndom? En förälder eller en omöjlig kärlek? Vad ska hon göra med all sorg? Gå i terapi?

"Dröm, baby, dröm" är dikter av det stoff som sorgen vävas av: kärleken, döden och längtan. Språket, molnen, husdjuren. Den oändliga barndomen.

"Sorg, kärlek och ett slags vinande ensamhet – men också vänskap, konst, djur och solidaritet – har präglat Tunedals fem tidigare diktsamlingar. Men aldrig har hon varit så rasande som här. Dikten härbärgerar nu alla sinnesstämningar, från det ljusaste till det kompakta gravmörkret. Bitterhet och hämndbegär får finnas. Det är både fult och vackert. Mycket enkelt och extremt komplicerat. Som litteratur är det fruktansvärt bra." /Anna Hallberg, Dagens Nyheter

Nominerad till Augustpriset för Årets Skönlitterära Bok 2022

En människa som inte kan sluta sörja: Vad är det hon sörjer, egentligen? Alla de dödas död eller bara den egna oförmågan att leva? En orättvis värld eller en gammal barndom? En förälder eller en omöjlig kärlek? Vad ska hon göra med all sorg? Gå i terapi?

"Dröm, baby, dröm" är dikter av det stoff som sorgen vävas av: kärleken, döden och längtan. Språket, molnen, husdjuren. Den oändliga barndomen.

"Sorg, kärlek och ett slags vinande ensamhet – men också vänskap, konst, djur och solidaritet – har präglat Tunedals fem tidigare diktsamlingar. Men aldrig har hon varit så rasande som här. Dikten härbärgerar nu alla sinnesstämningar, från det ljusaste till det kompakta gravmörkret. Bitterhet och hämndbegär får finnas. Det är både fult och vackert. Mycket enkelt och extremt komplicerat. Som litteratur är det fruktansvärt bra." /Anna Hallberg, Dagens Nyheter

Om minne och glömska - av två av våra främsta poeter respektive dramatiker:

»Läsningen för med sig en virvelvind av motstridiga känslor, av sorg och av kärlek; den är plågsam och omöjlig att värja sig ifrån. Det märks att Kung Mor är resultatet av ett möte mellan två giganter inom den svenska poesin och dramatiken.« Betyg: 4 av 5 - Evelina Ivarsson, BTJ  

I Euripides Backanterna har kvinnorna dragit ut ur Thebe för att genomföra dionysiska fester och ritualer i bergen. När ett av deras barn dyker upp för att spionera på dem är det ingen som känner igen honom. Hans egen mor tror att han är ett lejon och sliter sönder honom levande. I Kung Mor vistas ett antal människor på en vårdinrättning i utkanten av tillvaron. Det är Kung Mor, som har glömt det mesta, men tycks veta allt. Det är Dagen och Natten med sina vårdande rörelser. Det är ett par tokfransar som gärna skulle ta sig därifrån. En gammal dotter rör sig hela tiden i de rosa korridorerna. Det verkar som om hon inte har någon annanstans att gå. Kung Mor är en pjäs om minne och glömska. Vad händer om vi glömmer de vi älskar? Om vi slutar att känna igen oss själva och varandra? Vet vi ingenting om kärlek då - eller mer än någonsin?

JENNY TUNEDAL är en flerfaldigt prisbelönt poet, vars senaste diktsamling Dröm, baby, dröm utkom på Wahlström & Widstrand 2022.

CHRISTINA OUZOUNIDIS är en av landets ledande dramatiker och regissörer. Fyra av hennes tidigare böcker finns utgivna på Modernista - senast Terroristens kropp 2019.

Om minne och glömska - av två av våra främsta poeter respektive dramatiker:

»Läsningen för med sig en virvelvind av motstridiga känslor, av sorg och av kärlek; den är plågsam och omöjlig att värja sig ifrån. Det märks att Kung Mor är resultatet av ett möte mellan två giganter inom den svenska poesin och dramatiken.« Betyg: 4 av 5 - Evelina Ivarsson, BTJ  

I Euripides Backanterna har kvinnorna dragit ut ur Thebe för att genomföra dionysiska fester och ritualer i bergen. När ett av deras barn dyker upp för att spionera på dem är det ingen som känner igen honom. Hans egen mor tror att han är ett lejon och sliter sönder honom levande.I Kung Mor vistas ett antal människor på en vårdinrättning i utkanten av tillvaron. Det är Kung Mor, som har glömt det mesta, men tycks veta allt. Det är Dagen och Natten med sina vårdande rörelser. Det är ett par tokfransar som gärna skulle ta sig därifrån. En gammal dotter rör sig hela tiden i de rosa korridorerna. Det verkar som om hon inte har någon annanstans att gå.Kung Mor är en pjäs om minne och glömska. Vad händer om vi glömmer de vi älskar? Om vi slutar att känna igen oss själva och varandra? Vet vi ingenting om kärlek då - eller mer än någonsin?

JENNY TUNEDAL är en flerfaldigt prisbelönt poet, vars senaste diktsamling Dröm, baby, dröm utkom på Wahlström & Widstrand 2022.

CHRISTINA OUZOUNIDIS är en av landets ledande dramatiker och regissörer. Fyra av hennes tidigare böcker finns utgivna på Modernista - senast Terroristens kropp 2019.