Johannes Anyuru – författare

En vinterkväll kliver tre individer som svär trohet till den sönderfallande terrorstaten Daesh in i en bokhandel. En kontroversiell konstnärs framträdande avbryts av ett pistolskott, panik utbryter och samtliga i lokalen tas som gisslan. Men en av de tre angriparna, en ung kvinna som har som uppgift att filma våldet, bär på en hemlighet som kan ändra allt. Under attacken vänder hon sig till en av de andra och viskar: Allt är fel. Vi borde inte vara här. Vi borde sticka.Två år senare besöker en författare kvinnan på en rättspsykiatrisk klinik. Hon har läst hans böcker och ger honom en bunt papper, där hon har skrivit ner en sällsam berättelse.Hon menar att hon kommer från framtiden.Johannes Anyurus nya roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar handlar om hopp och hopplöshet i dagens Europa, om vänskap och svek, och om terrorns och fascismens teater.

Sedan Mio dog har Rut ensam uppfostrat den son de fick tillsammans, och skapat ett liv åt dem: hon har ett hus vid havet, en del i rikedomen, och anställning på den gåtfulla "agenturen", som med hjälp av fiktiva röster manipulerar offentligheten. Pojken, som nu är tio år, vet ingenting om sin far: inte hur han levde, inte hur han dog. Han är trygg. Räddad.

En dag får Rut höra att det på ett sjukhus ligger en medvetslös pojke som har en inspelning med Mios röst. Hon plockar med darrande händer den ålderdomliga cd-spelaren ur hans ryggsäck. Skivan i den skimrar som guld. Det är Mio som talar på den. Mio som borde vara död. Han säger: ”Det finns tak här där man ser ända ut till havet. Här i biblioteket över ingenting.”

Johannes Anyurus nya roman, den första sedan augustvinnaren De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, är en vindlande roman om vänskap och längtan, och ett kärleksbrev till fiktion, påhittade liv och bibliotek.

Han är en ung man som sitter i en fängelsecell i Zambia. Hur har han hamnat där? Vilket kommer att bli hans öde?För inte så länge sedan var hans högsta dröm att en dag få bli pilot i Ugandas flygvapen. Allt såg så lovande ut. Han hade fått komma till Grekland för att utbildas på den Hellenska Flygvapenakademin i Dekelia, strax utanför Aten. Men så, den 26 januari 1971, nås han av beskedet att det skett en statskupp i hemlandet. Idi Amin har gripit makten. Kort därefter ställs samtliga ugandiska flygkadetter inför ett ultimatum. Amins statsapparat har skickat ett flygplan för att hämta hem dem. Det är i den stunden han fattar sitt livs viktigaste beslut: att hoppa av och söka asyl i Grekland. Efter det går inget som han tänkt sig. Han saknar att flyga, finner ingen mening i tillvaron, och förtvivlad tackar han ja till att åka till Lusaka i Zambia för att ta anställning som besprutningspilot. Men så fort han anländer i landet arresteras han och placeras i en cell. Snart blir han varse att han ska utvisas, men de säger inte vart. Om de skickar honom tillbaka till Uganda kommer han att åtalas för landsförräderi, om de skickar honom till Europa kanske han inte ens släpps in. Han är på flykt, han är statslös - han kämpar för sitt liv.Johannes Anyuru har skrivit en spännande och stark roman om sin pappa. Han som en gång satte allt på spel för att till sist hamna i Sverige för att inleda en ny tillvaro. En bok om personligt mod och om hur ett enda beslut kan omforma ett helt liv - och en skildring av hur en dröm att flyga kan skälva rakt in i en människokropp.

"Jag försöker få överblick över det jag under åren har formulerat om skärningsytorna mellan estetiska praktiker och politik, och om de existentiella förkastningssprickor som öppnas där.Pojkarna spelar fotboll på grusplanen, i en tromb av damm och solljus, och kommer in i lägenheten täckta av smuts. De verkar ibland nästan tyngdlösa när de springer i ytterdörren. Det är tre månader sedan Rakmat Akilov dödade fem människor, däribland en ung flicka, med en lastbil på Drottninggatan i Stockholm. Det är sex år sedan Anders Behring Breivik mördade barnen på Utøya i Norge.Vi glömmer, minns. Mäter och mäts.Det är året före ännu ett riksdagsval. Enligt de senaste opinionsundersökningarna drömmer var femte svensk om ett land där människor som jag och min familj inte finns. Jag tycker mig ibland kunna känna hettan från ugnarna blåsa längs marken, i det torra sommargräset.Det är i slutet av tiden. Det är i tidens början. Jag lyfter upp min dotter på mina axlar. Jag vet att det inte går att mäta tiden utan att förändras."Johannes Anyuru

Winner of the prestigious August Prize for best Work of Literary Fiction

In the midst of a terrorist attack on a bookstore reading by Göran Loberg, a comic book artist famous for demeaning drawings of the prophet Mohammed, one of the attackers, a young woman, has a sudden premonition that something is wrong, changing the course of history. Two years later, this unnamed woman invites a famous writer to visit her in the criminal psychiatric clinic where she’s living. She then shares with him an incredible story—she is a visitor from an alternate future.

Despite discrepancies that make the writer highly skeptical, he becomes increasingly fascinated by her amazing tale: in her dystopian future, any so-called “anti-Swedish” citizens are forced into a horrific ghetto called The Rabbit Yard. As events begin to spiral and the author becomes more and more implicated in this woman’s tale, he comes to believe the unbelievable: she’s telling the truth.

A remarkably intense, beautifully wrought tale that combines the ingenuity of speculative fiction with the difficulties of today’s harsh political realities, They Will Drown in Their Mothers’ Tears is the groundbreaking, award-winning work from the bestselling Swedish-Ugandan author Johannes Anyuru. With echoes of Guantanamo Bay, Abu Ghraib, the Charlie Hebdo tragedy, and anti-immigrant hysteria, this largest and most complex novel from an already celebrated poet, author, and spoken word artist catapults him to the front ranks of world writers.

Det är natten före nyårsafton och över Hisingen faller ett regn av brinnande pappersflygplan. Francis ser dem lösas upp till eldflagor och blåsa bort över höghusen. Han är hemma nu. Skulle jag dö under andra himlar följer Francis, en ung konstnär som haft stora framgångar men som fått allt svårare att uttrycka sig. Det är som om han bar på en välvande sorg inuti, bara ett hav av vinande sand. Han vill hela tiden vara någon annan, någon annanstans, i en annan stad. I Madrid träffar han Nina, som också är konstnär. Hon har något som Francis alltid har sökt, även om han inte kan sätta fingret på exakt vad det är. Johannes Anyurus första roman handlar om den längtan efter mening som ropar genom varje sommar och varje liv. En poetisk men ändå hamrande klar och enkel berättelse om kärlek och vänskap, om att söka något livsnödvändigt och samtidigt jagas av sin egen skugga. Johannes Anyuru slog igenom redan med debuten Det är bara gudarna som är nya, 2003. Hans senaste bok, diktsamlingen Städerna inuti Hall, nominerades 2009 till Augustpriset och möttes av hyllningar från en enig kritikerkår. Med sin debutroman visar han ännu en gång varför han är en av våra mest uppmärksammade yngre författare.

Städerna inuti Hall är en bok om den lilla, vassa metallbiten som snurrar längst inne i varje stad. Det är en bok om det artificiella, om nylon och polymerkedjor, om värde och värdelöshet. Om lag som inte vill vara lag. Om att inte orka se andra i ansiktet. Men det är också en bok om Aenas som besöker underjorden och möter Roms hela ättelinje; tusentals generationer av kejsare och mördare. En bok om hegemoni och ändlös makt. Om ett tusenårsrike av tv-apparater och polisbilar. En gång var det en bok skriven på hundra hotellrum. En man låg på en parkbänk och drömde en bok - den stora, trötta boken, telefonkatalogen över de döda. En bok om dem som försvann. Om lapparna som satt upptejpade i busskurer, i mataffärer, i hissen: Har du sett vår son?

Han är en ung man som sitter i en fängelsecell i Zambia. Hur har han hamnat där? Vilket kommer att bli hans öde?För inte så länge sedan var hans högsta dröm att en dag få bli pilot i Ugandas flygvapen. Allt såg så lovande ut. Han hade fått komma till Grekland för att utbildas på den Hellenska Flygvapenakademin i Dekelia, strax utanför Aten. Men så, den 26 januari 1971, nås han av beskedet att det skett en statskupp i hemlandet. Idi Amin har gripit makten. Kort därefter ställs samtliga ugandiska flygkadetter inför ett ultimatum.Amins statsapparat har skickat ett flygplan för att hämta hem dem. Det är i den stunden han fattar sitt livs viktigaste beslut: att hoppa av och söka asyl i Grekland. Efter det går inget som han tänkt sig. Han saknar att flyga, finner ingen mening i tillvaron, och förtvivlad tackar han ja till att åka till Lusaka i Zambia för att ta anställning som besprutningspilot. Men så fort han anländer i landet arresteras han och placeras i en cell.Snart blir han varse att han ska utvisas, men de säger inte vart. Om de skickar honom tillbaka till Uganda kommer han att åtalas för landsförräderi, om de skickar honom till Europa kanske han inte ens släpps in. Han är på flykt, han är statslös - han kämpar för sitt liv.Johannes Anyuru har skrivit en spännande och stark roman om sin pappa. Han som en gång satte allt på spel för att till sist hamna i Sverige för att inleda en ny tillvaro. En bok om personligt mod och om hur ett enda beslut kan omforma ett helt liv - och en skildring av hur en dröm att flyga kan skälva rakt in i en människokropp.

En vinterkväll kliver tre individer som svär trohet till den sönderfallande terrorstaten Daesh in i en bokhandel. En kontroversiell konstnärs framträdande avbryts av ett pistolskott, panik utbryter och samtliga i lokalen tas som gisslan. Men en av de tre angriparna, en ung kvinna som har som uppgift att filma våldet, bär på en hemlighet som kan ändra allt. Under attacken vänder hon sig till en av de andra och viskar: Allt är fel. Vi borde inte vara här. Vi borde sticka.Två år senare besöker en författare kvinnan på en rättspsykiatrisk klinik. Hon har läst hans böcker och ger honom en bunt papper, där hon har skrivit ner en sällsam berättelse.Hon menar att hon kommer från framtiden.Johannes Anyurus nya roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar handlar om hopp och hopplöshet i dagens Europa, om vänskap och svek, och om terrorns och fascismens teater.

En vinterkväll kliver tre individer som svär trohet till den sönderfallande terrorstaten Daesh in i en bokhandel. En kontroversiell konstnärs framträdande avbryts av ett pistolskott, panik utbryter och samtliga i lokalen tas som gisslan. Men en av de tre angriparna, en ung kvinna som har som uppgift att filma våldet, bär på en hemlighet som kan ändra allt. Under attacken vänder hon sig till en av de andra och viskar: Allt är fel. Vi borde inte vara här. Vi borde sticka.Två år senare besöker en författare kvinnan på en rättspsykiatrisk klinik. Hon har läst hans böcker och ger honom en bunt papper, där hon har skrivit ner en sällsam berättelse.Hon menar att hon kommer från framtiden.Johannes Anyurus nya roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar handlar om hopp och hopplöshet i dagens Europa, om vänskap och svek, och om terrorns och fascismens teater.

"Jag försöker få överblick över det jag under åren har formulerat om skärningsytorna mellan estetiska praktiker och politik, och om de existentiella förkastningssprickor som öppnas där.Pojkarna spelar fotboll på grusplanen, i en tromb av damm och solljus, och kommer in i lägenheten täckta av smuts. De verkar ibland nästan tyngdlösa när de springer i ytterdörren. Det är tre månader sedan Rakmat Akilov dödade fem människor, däribland en ung flicka, med en lastbil på Drottninggatan i Stockholm. Det är sex år sedan Anders Behring Breivik mördade barnen på Utøya i Norge.Vi glömmer, minns. Mäter och mäts.Det är året före ännu ett riksdagsval. Enligt de senaste opinionsundersökningarna drömmer var femte svensk om ett land där människor som jag och min familj inte finns. Jag tycker mig ibland kunna känna hettan från ugnarna blåsa längs marken, i det torra sommargräset.Det är i slutet av tiden. Det är i tidens början. Jag lyfter upp min dotter på mina axlar. Jag vet att det inte går att mäta tiden utan att förändras."Johannes Anyuru

Av tekniska skäl har texten "Väggarna" utgått i e-boksutgåvan.

Det var hans högsta dröm att en dag få bli pilot i Ugandas flygvapen och allt såg så lovande ut. Han hade fått komma till Grekland för att utbildas på den Hellenska Flygvapenakademin i Dekelia, strax utanför Aten. Men så, den 26 januari 1971, nås han av beskedet att det skett en statskupp i hemlandet. Idi Amin har gripit makten. Kort därefter ställs samtliga ugandiska flygkadetter inför ett ultimatum. Amins statsapparat har skickat ett flygplan för att hämta hem dem. Det är i den stunden han fattar sitt livs viktigaste beslut: att hoppa av och söka asyl i Grekland. Efter det går inget som han tänkt sig.En storm kom från paradiset är Johannes Anyurus spännande och starka roman om sin pappa. Han som en gång satte allt på spel för att till sist hamna i Sverige för att inleda en ny tillvaro. Inspelningen är från Sveriges Radio AB, 2013, och producent var Mia Gerdin.

Sedan Mio dog har Rut ensam uppfostrat den son de fick tillsammans, och skapat ett liv åt dem: hon har ett hus vid havet, en del i rikedomen, och anställning på den gåtfulla "agenturen", som med hjälp av fiktiva röster manipulerar offentligheten. Pojken, som nu är tio år, vet ingenting om sin far: inte hur han levde, inte hur han dog. Han är trygg. Räddad.

En dag får Rut höra att det på ett sjukhus ligger en medvetslös pojke som har en inspelning med Mios röst. Hon plockar med darrande händer den ålderdomliga cd-spelaren ur hans ryggsäck. Skivan i den skimrar som guld. Det är Mio som talar på den. Mio som borde vara död. Han säger: ”Det finns tak här där man ser ända ut till havet. Här i biblioteket över ingenting.”

Johannes Anyurus nya roman, den första sedan augustvinnaren De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, är en polyfon och vindlande roman om vänskap och längtan, och ett kärleksbrev till fiktion, påhittade liv och bibliotek.

Sedan Mio dog har Rut ensam uppfostrat den son de fick tillsammans, och skapat ett liv åt dem: hon har ett hus vid havet, en del i rikedomen, och anställning på den gåtfulla "agenturen", som med hjälp av fiktiva röster manipulerar offentligheten. Pojken, som nu är tio år, vet ingenting om sin far: inte hur han levde, inte hur han dog. Han är trygg. Räddad.

En dag får Rut höra att det på ett sjukhus ligger en medvetslös pojke som har en inspelning med Mios röst. Hon plockar med darrande händer den ålderdomliga cd-spelaren ur hans ryggsäck. Skivan i den skimrar som guld. Det är Mio som talar på den. Mio som borde vara död. Han säger: ”Det finns tak här där man ser ända ut till havet. Här i biblioteket över ingenting.”

Johannes Anyurus nya roman, den första sedan augustvinnaren De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, är en polyfon och vindlande roman om vänskap och längtan, och ett kärleksbrev till fiktion, påhittade liv och bibliotek.

Under Israels bombningar och invasion av Gaza publicerar Johannes Anyuru sex uppmärksammade essäer: om språket och dess död, om palestinsk poesi, om vad som enligt många bedömare är ett folkmord.

Upplyst sten utgår ifrån essäerna, som här återpubliceras i samlad form, och fortsätter att brottas med deras frågor. Vad innebär det att vara en författare när språket dör? Vad innebär det att vara en människa i en tid då brott mot mänskligheten upprepas och fortsätter inför allas ögon?

Johannes Anyuru lyssnar efter svar, både hos döda och levande. Han brevväxlar med filosofen Saleh Abdelaziz och poeten Fady Joudah. Han talar med poeten Nima Hassan i Gaza. Han sammanställer en brutal tidslinje över åren 2023–2026, han pratar med sin dotter och sin fru och tänker på sina föräldrar. Snön faller över staden där livet och skrivandet pågår, i ljuset och skuggan av allt.

Det fetaste är här i början innan trummorna och

det kommer, nu när det är pianot bara, som det

långsamt rämnande Thelonious

Monkljuset i minnen, eller som ljuset

på andra avlägsna platser: månen Europas

oceaner, åttiotalet, Icke-Schengen ... det är någon

sampling, fyra toner bara, som liksom faller över

varandra, brli-kling-bli-kling, inget mer, och ändå

hinner den som är sist kvar gråta för alla de

andra? Kanske ... Keep It Real, från Jamals första

album, det är Erick Sermon som har proddat tror

jag -

Du tyckte mycket om den i alla fall, när du levde

Brli-kling-bli-kling: det är fred. Sen kommer

trummorna, som är kriget, och rösten, som också

är kriget

Johannes Anyuru slog igenom stort med debutdiktsamlingen Det är bara gudarna som är nya, där han använde Iliaden som ram och resonansbotten för sin skildring av det samtida Sverige. Med sin andra diktsamling, Omega, är formen friare och tonen mer personlig. Utgångspunkten är han själv, hans eget liv flätas samman med ett större mänskligt sammanhang och medvetande.

Förvaret är ett slutet rum där livet bevakas och språket bryter samman. På Förvaret verkar Migrationsverkets tappra riddare. På förvaret förvaras Utlänningen, dömd att deporteras ur landet enligt Utlänningslagen

Under några sommarveckor 2011 befinner sig poeten Johannes Anyuru i Aten, i väntan på att resa med Ship to Gaza. Han går under palmerna och känner döden brusa i världen och kroppen, han hör tårgasen väsa över natthimlen och rösterna ropa på de ockuperade torgen. I takt med att det blir allt tydligare att fartygskonvojen aldrig kommer att lämna grekisk hamn växer en dokumentärpoetisk berättelse fram om ett Europa som balanserar mellan det politiska spelets cynism och de befriade torgens utopi, om en enda lång strand som vi alla sitter vid. Ett minne av en civilisations sista båtar.