Kjell Espmark – författare

När jag började skissa på denna minnesteckning insåg jag att detta var en bok jag ett halvt liv väntat på att ta itu med. Det gäller en poet vars vägar jag många gånger korsat, utan att vi träffats personligen. Men samtidigt också en poet som, utan jag gjort vidden riktigt klar för mig, på olika sätt utövat stark stimulans på mitt eget författarskap.

Jag har följt Hjalmar Gullberg som hans skugga, utan att veta om det. När han flyttat till Stockholm 1935 för att tillträda som chef för radioteatern fann han efter en tid en bostad på Eriksbergsgatan 12A. Vi kunde ha växlat några ord i hissen innan jag steg ur vid tredje våningen medan han fortsatte till den femte – om inte tre decennier skilt våra bostäder åt. Och nu bor jag i den våning i villa Bergsgården, Sollidsbacken 6 på Djurgården, dit Gullberg flyttade 1951 för att bo kvar till sin död ett decennium senare.

Framställningen bildar en egen genre mellan roman och litteraturhistoria genom att på det sättet dela Hjalmar Gullbergs perspektiv, ja, genom att låna hans sensorium i utbyte mot mitt eget. Boken innehåller däremot få fiktiva partier. Det första avsnittet är en rimlig rekonstruktion av en situation som lär ha uppstått. Nästa avsnitt, om en lektion i tyska, är däremot rent fiktivt. Det har lite av samma status som ett ord försett med en stjärna i språkhistoriska sammanhang – det kan inte beläggas men bör ha låtit så utifrån vad vi vet om den senare språkutvecklingen. I detta fall alltså ett kapitel som konstruerats utifrån det vi vet om Hjalmar Gullbergs senare upprörda räfster med jaget, det som här har kallats hans ”grammatik”.

Kjell Espmark

Skapelsen är ännu ofullbordad.Och det är er den hoppas på.De orden vill en av gestalterna i Kjell Espmarks nya diktsamling Skapelsen viska i sina efterkommandes drömmar. Tillsammans med några kända röster ur dödsriket Sapfo, Paul Celan, Alan Turing är han en av de många anonyma som talar ur krig, flykt och förföljelse.Skapelsen är ett återkommande motiv i Kjell Espmarks författarskap med profeten Hesekiels ord: Blås på dessa dräpta och ge dem liv! Den nya boken samlar upp trådarna i Espmarks poetiska verk.

Själen i bild från 1977 ansluter till Espmarks Att översätta själen, från 1975, men kan läsas som ett fristående verk. Det handlar om den svenskspråkiga grenen av den internationella tradition som odlat konsten att ge känsla och tanke sinnlig gestalt, från Ola Hansson och Vilhelm Ekelund till Tomas Tranströmer och Göran Sonnevi.

Återliv utgör den tredje delen i en trilogi som inleddes med Skapelsen och fortsatte med Kvällens frihet. Vad som kunde kallas Skapelsetrilogin börjar i den oavslutade skapelse som kräver sin fortsättning av oss alla. Den går vidare i den friare, ofta hänsynslösa kreativitet som flera tonsättare, författare och konstnärer utvecklar i livets slutskede. Och den fullbordas i en samling återliv av skilda slag. Än spränger Egon Schiele sig ut ur sin kista i målningen Uppståndelse . Än bryter Sor Juana de la Cruz en av det spanska språkets största poeter, kallad den första feministen den tystnad kyrkan tvingat på henne. Än fortsätter den oförskräckta journalisten Marie Colvin, som stupade för en kpistsalva nära Homs, sin gärning inkarnerad i djärva kolleger: Artiklarna skrivs mot uppdragna knän, /postuma bidrag, / tunga av mull och mod, / till det stora sviktande minnet. Man kunde se dessa skilda teman sammanfattade i dikten Det uudslukkelige , ägnad Carl Nielsens symfoni om det ohejdbara liv som tvingar sig fram också ur krigets gyttja och död: Och vinden föds i det gråa gräset / som långsamt, obevekligt blir grönt.Om Skapelsen skrev den tongivande spanske kritikern Martín López-Vega i El Mundo: Skapelsen bekräftar intrycket att vi står inför en av de viktigaste poeterna i vår tid.

Dags för uppbrott.

Jag stänger och låser lagårdsdörrn –

det blev aldrig av att laga den.

Och rosorna får vintern ta hand om.

Jag kastar en samlande blick genom rummen,

detta djup av vitt med gråblå nischer

och en mörknande spegel i fonden –

en insikt målad av Hammershøi.

Kjell Espmark (1930-2022) var en av våra största poeter. Hans sista diktsamling är en sorgesång lika mycket som en följdriktig fortsättning av de hyllade rolldikterna som inleddes med samlingen Vintergata (2007).

I denna volym samlar vi tre diktsamlingar som alla innehåller den rolldiktning som Kjell Espmark gjort till sin främsta lyriska gren. Volymen inleds med Vintergata (2007) och Den inre rymden (2014). Den nyskrivna diktsamlingen En sky av vittnen, utgör den sista tredjedelen i denna samlingsvolym under rubriken Låna mig din röst.

Kjell Espmarks sju romaner om vår tid och dess människor är ett av samtidslitteraturens mest ambitiösa och omdiskuterade litterära projekt är. Den första, Glömskan, kom ut 1987 och serien avslutades med Glädjen (1997). Här är serien samlad i en volym för första gången.

I en berömd dikt i Det ondas blommor ser Charles Baudelaire poeten som en albatross: i flykt fri och majestätisk, men nedtvingad på däck av illasinnade sjömän en klumpig koloss med överdimensionerade vingar. I jordens "exil" - vardagen - är han oförmögen att leva. För Kjell Espmark har denna dikt ännu en innebörd. Han väljer att se den som en bild för författarens dubbla roller: som skapande konstnär, fri i flykten; och som den som ska försöka förklara sitt eget verk: en klunsig, markbunden fågel. Kjell Espmark har i hela sitt liv varit både den skapande konstnären och kommentatorn, poeten och romanförfattaren å ena sidan, och litteraturhistorikern å den andra. I denna essäsamling närmar han sig detta ämne från många håll. Han ger oss värdefulla inblickar i vad som gett honom impulser som författare, både till den stora romansviten Glömskans tid, och till bland annat den senaste kritikerrosade diktsamlingen Vintergata, hundra dikter där döda talar till oss från årtusendens himmel. Han resonerar i vad som både går förlorat och vad som uppstår i översättningen av en dikt. Han gör skarpsinniga analyser av de rollspel som både författare och litteraturhistoriker kan ägna sig åt, inte minst stora namn som E.N. Tigerstedt och Verner von Heidenstam - och Lars Gyllensten, vars intrigerande under Svenska akademiens så kallade Rushdieaffär Kjell Espmark ger en avslöjande skildring av. Dessa 25 essäer och tal ger en rik bild av den skapande konstnären Kjell Espmark - lika fri i flykten både som författare som kommentator.

I februari fyller författaren och akademiledamoten Kjell Espmark 80 år. Samtidigt presenteras hans poesi i en fyllig volym med urval från debuten 1956 fram till den senaste diktsamlingen Vintergata. Aris Fioretos inleder med ett nyskrivet förord. Kjell Espmark har en omfattande lyrikproduktion bakom sig och är en av få svenska poeter som regelbundet publicerats och uppmärksammats utomlands. Många av dikterna gestaltar människoöden inifrån. Det är poetens svar på vädjan: "Låna mig din röst!" Men den rösten ger samtidigt sin prägel åt porträttet - "i mötet blir båda synliga". Till bilden hör en drabbande samhällskritik. Andra stycken är rent personliga, dikter om svår förlust och ny kärlek. Debuten skedde 1956 med diktsamlingen Mordet på Benjamin. Sedan dess har Kjell Espmark gett ut tolv diktsamlingar, senast den kritikerhyllade Vintergata (2007), som i sin helhet återges i denna efterlängtade samlingsvolym. Om Vintergata skrev Svenska Dagbladets kritiker: "Som huggna ur skimrande marmor är dessa vidunderligt vackra dikter, där poeten låter de dödas röster eka genom historien in i vår tid ..."

Kjell Espmarks sju romaner om vår tid och dess människor är ett av samtidslitteraturens mest ambitiösa och omdiskuterade litterära projekt är. Den första, Glömskan, kom ut 1987 och serien avslutades med Glädjen (1997). Här är serien samlad i en volym för första gången.

En tysk version av Nobelpriset i litteratur. Nobelpriset i litteratur har en stor genomslagskraft. Varje års prisbeslut föregås av spekulationer och följs av kommentarer, inte sällan på högsta politiska nivå. Denna introduktion till Svenska Akademiens arbete med Nobelpriset utkom på svenska i sin första upplaga vid prisets 100-årsjubileum. Här behandlas bl.a. Alfred Nobels testamente, Nobelstiftelsens stadgar, proceduren vid valet av pristagare, prismotiveringarna samt prisutdelningen och övriga Nobelevenemang. Annat som tas upp är hur kriterierna för Akademiens bedömning av kandidaterna har växlat mellan olika perioder. Boken avslutas med en fullständig pristagarförteckning, med prismotiveringar.

Det här skulle inte bli en memoarbok, men texten kan ibland överlista sin författare. De småljugande minnena från barndom, författarliv, resor, akademi, kärlek och död blir ändå till en berättelse om ett liv. Men samtidigt om hur vi omformar våra minnen till myter som ger struktur och innebörd åt vår tillvaro. "Självbiografin har aldrig frestat mig. Det som intresserar mig är minnets sätt att arbeta. Redan mitt första minne är tvivelaktigt. Grannhuset står i lågor en natt. Min mor har mig på armen och vi bevittnar andlöst dramat genom ett fönster. Jag kan inte vara mer än ett par år men upplevelsen är tillräckligt stark för att avsätta en hållbar minnesbild. Det är bara ett fel med bilden - den är registrerad på avstånd. Jag ser mig själv på min mors arm framme vid fönstret med det brinnande huset skimrande i rutan och ett rött eldsken flackande över ansiktena. Det finns rimligtvis en genuin upplevelse bakom tablån men den har bearbetats. Minnet ljuger. Men det intressanta är på vilket sätt ett minne ljuger - och varför. Det jag söker är vad mitt fortsatta liv har gjort med mina hågkomster, hur senare upplevelser, värderingar och strategier har omformat minnena utifrån sina behov och avsikter - och därvid oavsiktligt satt sina spår i bilderna. Minnesbilden av mor och barn är en sådan samlingspunkt. Mor är, i kontrast till det skrämmande utanför fönstret, lugn och fattad. Hon är ännu inte det knippe av förtvivlan hon skulle bli efter sin skilsmässa, med tårar, förebråelser och hot om att 'ge upp' och lämna min bror och mig åt vårt öde. Minnet ljuger in trygghet i bilden. I själva verket speglas hennes olyckliga barndom, hennes sårbarhet, det upprivna äktenskapet och familjens utsatta liv in i bilden av mor och barn vid fönstret. Nu händer det att texten överlistar sin författare. De småljugande minnena från barndom, studieår, författarliv, resor, universitet, akademi, vänskap, kärlek och död formar sig mot min avsikt till en berättelse om mitt liv. Men det jag verkligen velat komma åt är något som går utanför det individuella livsödet - hur vi omformar våra minnen till de myter som förmår ge struktur och innebörd åt vår tillvaro." Kjell Espmark

Själen i bild från 1977 ansluter till Espmarks Att översätta själen, från 1975, men kan läsas som ett fristående verk. Det handlar om den svenskspråkiga grenen av den internationella tradition som odlat konsten att ge känsla och tanke sinnlig gestalt, från Ola Hansson och Vilhelm Ekelund till Tomas Tranströmer och Göran Sonnevi.

Béla Bartók, Ungerns främste kompositör under 1900-talet, tvingades p g a sin kritik mot nazismen och dess ungerska allierade att gå i landsflykt. Den gick över södra Frankrike och där fångar Kjell Espmark honom i denna koncentrerade konstnärsroman. Nîmes i södra Frankrike, sommaren 1941. Större delen av landet är ockuperat av nazisterna. En ström av människor, de flesta judar, söker sig mot hamnstäderna för att komma undan i sista stund. En av dem är den ungerske kompositören Béla Bartók. Han har kallat sig själv frivillig jude för att protestera mot tyskarna och deras allierade i hemlandet. Nu är han på flykt till USA för att undgå deras hämnd. Han är övervakad och har all anledning att frukta för sitt liv. Kjell Espmark finner här utgångspunkten för sin koncentrerade roman om Bartók och kampen mot nazismen. Han tränger in i denne mästares skapande, skildrar hans ambitioner att utforska och förstå den ungerska folkmusiken och han gestaltar Bartóks vånda när han förstår att just denna folklighet kan missförstås och tolkas som ett utslag av samma na-tionalism som den fascisterna hänger sig åt. Bartók är Ungerns främste kompositör i modern tid. Han föddes 1881 och dog i USA 1945. Först 1988 återfördes hans kvarlevor till Ungern.

Béla Bartók, Ungerns främste kompositör under 1900-talet, tvingades p g a sin kritik mot nazismen och dess ungerska allierade att gå i landsflykt. Den gick över södra Frankrike och där fångar Kjell Espmark honom i denna koncentrerade konstnärsroman.Nîmes i södra Frankrike, sommaren 1941. Större delen av landet är ockuperat av nazisterna. En ström av människor, de flesta judar, söker sig mot hamnstäderna för att komma undan i sista stund. En av dem är den ungerske kompositören Béla Bartók. Han har kallat sig själv frivillig jude för att protestera mot tyskarna och deras allierade i hemlandet. Nu är han på flykt till USA för att undgå deras hämnd. Han är övervakad och har all anledning att frukta för sitt liv.Kjell Espmark finner här utgångspunkten för sin koncentrerade roman om Bartók och kampen mot nazismen. Han tränger in i denne mästares skapande, skildrar hans ambitioner att utforska och förstå den ungerska folkmusiken och han gestaltar Bartóks vånda när han förstår att just denna folklighet kan missförstås och tolkas som ett utslag av samma na-tionalism som den fascisterna hänger sig åt.Bartók är Ungerns främste kompositör i modern tid. Han föddes 1881 och dog i USA 1945. Först 1988 återfördes hans kvarlevor till Ungern.

Från Marx möten med sina sentida »bastarder« till Wiesenthals förhör med Heydrich, Förintelsens arkitekt - nio pjäser som söker ett alternativ till den realistiska teatertraditionen.

Från Marx möten med sina sentida »bastarder« till Wiesenthals förhör med Heydrich, Förintelsens arkitekt - nio pjäser som söker ett alternativ till den realistiska teatertraditionen.

I Resans formler (1983) närgranskas Tomas Tranströmers poesi, bland annat de genomlysta ögonblick i vardagen som har blivit denne poets signum. Boken ger en bild av Tranströmers universum samtidigt som de enskilda dikterna framträder med full lyskraft.

I vargtimmen skulle kunna ställas vid sidan av min föregående bok, Minnena ljuger. Där prövade jag mina minnesbilder i syfte att visa hur vårt medvetande förvandlar sådana bilder till de myter vi behöver i vår fortsatta tillvaro.Nu gäller det en motsvarande rannsakan av de sanningar eller myter man låtit forma sitt liv. Flera personer, framför allt min mor och min far, kommer också tillbaka ur sitt skuggrike för att gå till rätta med de bilder jag gett av dem i mina minnen. Det rör sig om anteckningar från min gamla gotlandsgård Petsarve, en prövning i vargtimmens obevekliga ljus av de bärande tankarna i min tillvaro, både den nuvarande och den som passerat. Men också bygdens liv tränger sig på. Styckena interfolieras av dikter där förlorade röster kommer till tals, på samma sätt som i min samling Vintergata. Kjell Espmark

Vissa författare tar upp ett samtal som fortsätter genom sekler. En sådan författare var E.T.A. Hoffmann, romantikens mest mångsidiga geni, tonsättare och dirigent, karikatyrtecknare och sagoberättare. Han var samtidigt en domare med omutlig integritet i den tid av repression och terroristskräck som följde efter Napoleons fall. Både som diktare och som domare förde han oförskräckt individens talan mot den absoluta makten.Hoffmann är en förbluffande modern författare. Han är den som tidigast utnyttjar det omedvetna i berättarkonsten, hyllad av både Freud och surrealisterna. I sin förening av det fantastiska och det verkliga visar han fram mot den magiska realismen. Han föregriper också det litterära montaget. Dessutom är han en stå-upp-komiker, känd genom Offenbachs opera Hoffmanns äventyr.Vi möter honom här en junidag 1822 när han förlamad så när som på tunga och läppar dikterar sitt försvar mot det samhälle som bestämt sig för att krossa honom.