”Poesin erbjuder en berättelse av betydelse för våra liv. Genom dess skapande av nya metaforer, nya betydelsebärande strukturer, återföds livsandarna och förstärks vårt kritiska tänkande så att vi förmår beskriva oss själva, tolka våra liv på ett mångfasetterat sätt och därmed skapa utrymme för en värld av omöjligheter inuti den som vi kallar verkligheten.” Så skriver den grekiska poeten Katerina Iliopoulou i essän som inleder detta nummer. Hennes essä, specialskriven för Lyrikvännen, är ett slags svar på frågan om vad poesin kan betyda – i livet i största allmänhet, men kanske i synnerhet under svåra tider. När vi sträcker oss efter de lättaste lösningarna, det enklaste synsätten, kan kanske konsten, poesin, vara en plats för komplexitet, frågor, undran och förundran. En ”arena för ett mångfaldigande av antalet frågeställningar”, som Iliopoulou uttrycker det. Med detta nummer vill vi göra en utblick mot den poesi som skrivs på grekiska, nu på 2000-talet. Vi har samlat dikter av Katerina Iliopoulou, Phoebe Giannisi, Yannis Stiggas och Dimitra Kotoula, alla födda efter 1960. Och när vi blickar ut över det poetiska landskapet mellan dessa pärmar ser vi Peloponnesos sydligaste udde, Tenaron, världens ände kallad, vi ser ikonostaser utplacerade i den böljande Korinthiska terrängen, storstädernas skuggor och ljus, Volos hamn med utsikt över Pagasitikosbukten. ”Det är just under de förnedrande och svåra dagarna tidigare under 1900-talet som den grekiska poesin hittat sina skarpaste uttryck”, reflekterade en skribent när vi nämnde detta nummers grekiska tema. ”Så kanske också nu.” En poet som varit verksam under en stor del av nittonhundratalet och fortfarande är aktuell är Kiki Dimoula, som uppmärksammas i en personlig essä av Vassilios Sabatakakis och i ett antal nyöversatta dikter ur hennes diktsamling Vi har flyttat till en närbelägen adress från 2007. Lyriken är, bara genom sitt namn, för alltid sammankopplad med Grekland. I några texter lyfter vi fram den antika grekiska diktningen i dagens ljus. Lars-Håkan Svensson skriver om översättarens dilemma när ett tankegods ska överföras till vår tid från ett annat språk och ett avlägset sammanhang. Och så har vi sökt upp två skandinaviska poeter som på olika sätt använder den grekiska mytologin i sin diktning, Lotta Olsson och Mette Moestrup. Det tjänar ingenting till ”att glömma bort myterna, låtsas som om de inte haft inflytande”, säger Moestrup. ”Man måste smutsa ned sig, dyka djupt ned i ruinerna och gräva runt, undersöka brottstyckena, sitta med sin lilla poetiska text och gräva i ruinhögarna, leta och fortsätta leta…” Så skeppas ett berättelsegods mellan tid och rum. Yannis Stiggas anropar Paul Celan, Dimitra Kotoula skriver i Paul Austers anda, Kiki Dimoula alluderar Konstantinos Kavafis. Och när Jenny Tunedal väljer en dikt lyfter hon fram den kinesisk-holländsk-amerikanska poeten Mei-Mei Berssenbrugge. När vi blickar ut ser vi en värld av förflyttningar, vägar som bryts av och skär i varandra, som i Henrik Nordbrandts dikt på nästa sida. Poesin är vittförgrenad, ett mångfaldigande i flera avseenden. Anna-Lina Brunell och Klara Rasmussen
