Tystnad är träda. Tystnad är stora, otillgängliga vidder. Tystnad är en brunn, en blå resonans att kupa handen över. Tystnad är det som ännu inte fötts fram över läpparna, det som ligger inuti i väntan på att bryta ut. Ett citat följer mig i arbetet med detta nummer: ”För att en gång bli blixt, måste man länge vara moln.” Det är en tröstande tanke när formuleringarna tryter – att det i tigandets dimmighet ackumuleras gnistor av ord, att det därinne ligger små lyktor begravda. I en essä presenterar Lennart Frick den västerbottniska poeten Britt-Marie Eklund, som debuterade 1955 och sedan försvann från poesins offentlighet. Hon skriver i en dikt om vikten av att tro på allt detta ”som icke redan vet sin mening”: att tro på händerna när de famlar, på ljuset innan det blir gryning, på allt som bär sig själv i ”väntans väntan”. Våga befinna sig där, i svarslösheten. Ett annat citat som detta nummer vuxit fram ur: ”Den som vet att tiga upptäcker ett alfabet med lika många bokstäver.” Vi skickade ut ett antal poeter för att leta efter detta alfabet. Henrika Ringbom tar avstamp i Simon & Garfunkels ”The Sound of Silence” och hittar ett mörkt rum som det strömmar och ekar i. Marie Lundquist och Steinar Opstad gör en gemensam, tvåspråkig vandring kring tystnaden, kring det som inte ens dikten kan ge en passande form. Johannes Heldén bidrar med en diktsvit sprungen ur den, vad det verkar, envist tigande rymden. Runt det stora tomma tysta, det som inte ger några svar, kretsar även Sanna Hartnor, som gör om ”En poet, en dikt” till ”En poet, en bostadsannons”. Dessutom publicerar vi tomma dikter av Richard Brautigan och introducerar den tyske poeten Nico Bleutge på svenska. ”För att en gång bli blixt, måste man länge vara moln.” Men om tystnaden inte är en vila inför talet, inte är ett förstadium till ord eller ljud? Om molnet inte slår ut i en blixt, utan som i Shizue Ogawas dikt upplöses, utan att någonsin mynna ut ett dundrande, förkunnande, allt upplysande ljussken? Som allt det i världen som aldrig talar, utan som lever i långsamma, stumma processer: erosioner, landhöjningar, förmultningar, fossiliseringar, bergsbildningar. Ett alfabet vars bokstäver är formerna och konturerna efter rörelser som ägt rum. Eller ett alfabet som aldrig uppfinns. Tystnaden handlar även om allt det som inte tillåts sägas, allt det som aldrig får komma upp i talarstolen, ut på torget, in i skriften. Vem får inte uttrycka ens sin tystnad? Vad är det tyst om här, i detta nummer?
