Vi bär nog alla på vår egen bild av undergången, vissa av oss med en närvarande rädsla. Somliga fasar för vad som väntar efter årets vintersolstånd. Den 21 december 2012 är det sista datumet i Maya-indianernas kalender, en kalender som räknat våra dagar sedan 3114 f.Kr. Och sedan när tiden är slut… undergång? Eller en ny tid? För även om undergången i sig kanske kan tyckas mörk och dystopisk finns det också något i begreppet som pekar åt ett annat håll – framåt, uppåt. Omslaget visar en blå himmel. Innan undergången. Eller efter. I det här numret av Lyrikvännen är undergången inte slutpunkten. I flera avseenden är undergången i själva verket förutsättningen för att något annat, något nytt, ska kunna uppstå. Egentligen kanske det är den oundvikliga förändringen som vi uppfattar som undergången, något vi inte kan påverka. För vad är egentligen en undergång? Det kan vara barndomens många uppbrott och utsattheten. Att bli övergiven som vuxen, obesvarad kärlek eller kärlek som tar slut. En naturkatastrof. Kroppens förfall och förgänglighet. Döden. För de allra flesta av oss kanske föreställningen om den yttersta undergången är den egna döden, alltings upphörande. Det absoluta i detta tillstånd kan vara skrämmande. Men måste inte alltid en undergång också generera en uppståndelse? Och är det i själva verket början, pånyttfödelsen, fortsättningen som skrämmer oss? Ovisshetens bräckliga tillstånd. Vi har valt att inleda det här numret med den nyligen bortgångna nobelpristagaren Wislawa Szymborskas lågmälda dikt om ögonblicken innan undergången är ett faktum. Och kanske är poesin ibland det enda som hjälper, både i tider av undergång och uppståndelse. God läsning! Clara Möller & Klara Rasmussen

Vi bär nog alla på vår egen bild av undergången, vissa av oss med en närvarande rädsla. Somliga fasar för vad som väntar efter årets vintersolstånd. Den 21 december 2012 är det sista datumet i Maya-indianernas kalender, en kalender som räknat våra dagar sedan 3114 f.Kr. Och sedan när tiden är slut… undergång? Eller en ny tid? För även om undergången i sig kanske kan tyckas mörk och dystopisk finns det också något i begreppet som pekar åt ett annat håll – framåt, uppåt. Omslaget visar en blå himmel. Innan undergången. Eller efter. I det här numret av Lyrikvännen är undergången inte slutpunkten. I flera avseenden är undergången i själva verket förutsättningen för att något annat, något nytt, ska kunna uppstå. Egentligen kanske det är den oundvikliga förändringen som vi uppfattar som undergången, något vi inte kan påverka. För vad är egentligen en undergång? Det kan vara barndomens många uppbrott och utsattheten. Att bli övergiven som vuxen, obesvarad kärlek eller kärlek som tar slut. En naturkatastrof. Kroppens förfall och förgänglighet. Döden. För de allra flesta av oss kanske föreställningen om den yttersta undergången är den egna döden, alltings upphörande. Det absoluta i detta tillstånd kan vara skrämmande. Men måste inte alltid en undergång också generera en uppståndelse? Och är det i själva verket början, pånyttfödelsen, fortsättningen som skrämmer oss? Ovisshetens bräckliga tillstånd. Vi har valt att inleda det här numret med den nyligen bortgångna nobelpristagaren Wislawa Szymborskas lågmälda dikt om ögonblicken innan undergången är ett faktum. Och kanske är poesin ibland det enda som hjälper, både i tider av undergång och uppståndelse. God läsning! Clara Möller & Klara Rasmussen

Vi bär nog alla på vår egen bild av undergången, vissa av oss med en närvarande rädsla. Somliga fasar för vad som väntar efter årets vintersolstånd. Den 21 december 2012 är det sista datumet i Maya-indianernas kalender, en kalender som räknat våra dagar sedan 3114 f.Kr. Och sedan när tiden är slut… undergång? Eller en ny tid? För även om undergången i sig kanske kan tyckas mörk och dystopisk finns det också något i begreppet som pekar åt ett annat håll – framåt, uppåt. Omslaget visar en blå himmel. Innan undergången. Eller efter. I det här numret av Lyrikvännen är undergången inte slutpunkten. I flera avseenden är undergången i själva verket förutsättningen för att något annat, något nytt, ska kunna uppstå. Egentligen kanske det är den oundvikliga förändringen som vi uppfattar som undergången, något vi inte kan påverka. För vad är egentligen en undergång? Det kan vara barndomens många uppbrott och utsattheten. Att bli övergiven som vuxen, obesvarad kärlek eller kärlek som tar slut. En naturkatastrof. Kroppens förfall och förgänglighet. Döden. För de allra flesta av oss kanske föreställningen om den yttersta undergången är den egna döden, alltings upphörande. Det absoluta i detta tillstånd kan vara skrämmande. Men måste inte alltid en undergång också generera en uppståndelse? Och är det i själva verket början, pånyttfödelsen, fortsättningen som skrämmer oss? Ovisshetens bräckliga tillstånd. Vi har valt att inleda det här numret med den nyligen bortgångna nobelpristagaren Wislawa Szymborskas lågmälda dikt om ögonblicken innan undergången är ett faktum. Och kanske är poesin ibland det enda som hjälper, både i tider av undergång och uppståndelse. God läsning! Clara Möller & Klara Rasmussen