Två fågelupplevelser bär jag med mig från denna vår, två upp­levelser av helt olika karaktär. Först en vandring över skånska fäladsmarker i skir grönska, bland smörblommor och humleblomster. Så kommer den plötsligt, glidflygande från skogskanten, och slår sig ner i en naken ek. Jag hinner se hur den sträcker sin långa stjärt mot skyn, innan den släpper iväg sitt första rop, ”ko koo”. Efter ännu några rop tystnar den. Jag står blickstilla. Så hör jag hur den får svar, långt bortifrån. Ett par veckor senare befinner jag mig i Visby, och vid en stilla kvällspromenad längs vattnet väcks jag ur mina funderingar av ett ilsket skrän och ser hur en fisktärna just lossat sin avföring mot mig från höjden. Jag hinner precis uppfatta splattet av fågel­skit mot marken, innan jag angrips från alla håll. Fem tärnor gör dödsföraktande dykningar mot mig, en av dem får tag i mitt hår, en annan kommer rakt framifrån med sylvass näbb och vilt spretande vingar. Jag duckar, flaxar fånigt med armarna, och flyr med kapuschongen över huvudet in mot ringmuren och gränderna. Att fåglarna alltid haft en given plats i poesin förvånar knappast. Deras skönhet, lätthet, frihet och sång har inspirerat. Det finns mängder av dikter och författare att välja bland när man ska göra ett tidskriftsnummer på detta tema. Men att hitta fram till de riktiga pärlorna är en annan sak. Det har därför varit en glädje att ha haft Lennart Nilsson, fågelkännare, författare och översättare, som medredaktör. Vi bestämde oss tidigt för att i första hand ägna oss åt den svenska fågelpoesin. Tillsammans har vi glatts åt återfunna dikter och bilder, och inspirerats av nyskrivna texter. Göran Bergengren inleder numret med en personlig essä. Utifrån ett rivningsarbete i sommartid förs vi in i en rikedom av fåglar och fågeldikter. Staffan Börjesson ger sig därpå i kast med fågelsången och funderar över vad som sker när denna överförs till människans språk. Peter Elfman, en av landets främsta fågel­illustratörer, berättar om konsten att fånga den rätta känslan. ­Poeten Niklas Törnlund beskriver sin vandring framåt i konsten att skildra fåglarna i ord. Staffan Söderblom lyfter fram korparna hos en annan fågelkunnig poet, Bengt Emil Johnson. Bengt af Klintberg skriver om hostande gökar i Japan och Sverige och ­Jonas Ellerström reflekterar slutligen över gärdsmygen. Dikterna i temadelen är förvisso nästan uteslutande svenska, men innehållet sträcker sig, precis som fåglarna, över stora geografiska avstånd. Och kanske är det just fåglarnas rörlighet, deras förmåga att mot alla odds kämpa sig fram över oändliga vidder, som fascinerar mest. ”Det är som flyger de tvärs genom döden / mot alla prognoser. Och luften själv bär dem”, som Lennart Sjögren skriver i en av dikterna i numret. I övrigt har vi som vanligt såväl gott om nyskriven poesi som färska översättningar. Michael Economou lyfter fram 150-åringen Kavafis i en tankeväckande essä. Lasse Söderberg gräver oförtrutet fram bortglömda poeter i sitt Vattenmärke. God läsning och en skön sommar! Erik Magntorn

Två fågelupplevelser bär jag med mig från denna vår, två upp­levelser av helt olika karaktär. Först en vandring över skånska fäladsmarker i skir grönska, bland smörblommor och humleblomster. Så kommer den plötsligt, glidflygande från skogskanten, och slår sig ner i en naken ek. Jag hinner se hur den sträcker sin långa stjärt mot skyn, innan den släpper iväg sitt första rop, ”ko koo”. Efter ännu några rop tystnar den. Jag står blickstilla. Så hör jag hur den får svar, långt bortifrån. Ett par veckor senare befinner jag mig i Visby, och vid en stilla kvällspromenad längs vattnet väcks jag ur mina funderingar av ett ilsket skrän och ser hur en fisktärna just lossat sin avföring mot mig från höjden. Jag hinner precis uppfatta splattet av fågel­skit mot marken, innan jag angrips från alla håll. Fem tärnor gör dödsföraktande dykningar mot mig, en av dem får tag i mitt hår, en annan kommer rakt framifrån med sylvass näbb och vilt spretande vingar. Jag duckar, flaxar fånigt med armarna, och flyr med kapuschongen över huvudet in mot ringmuren och gränderna. Att fåglarna alltid haft en given plats i poesin förvånar knappast. Deras skönhet, lätthet, frihet och sång har inspirerat. Det finns mängder av dikter och författare att välja bland när man ska göra ett tidskriftsnummer på detta tema. Men att hitta fram till de riktiga pärlorna är en annan sak. Det har därför varit en glädje att ha haft Lennart Nilsson, fågelkännare, författare och översättare, som medredaktör. Vi bestämde oss tidigt för att i första hand ägna oss åt den svenska fågelpoesin. Tillsammans har vi glatts åt återfunna dikter och bilder, och inspirerats av nyskrivna texter. Göran Bergengren inleder numret med en personlig essä. Utifrån ett rivningsarbete i sommartid förs vi in i en rikedom av fåglar och fågeldikter. Staffan Börjesson ger sig därpå i kast med fågelsången och funderar över vad som sker när denna överförs till människans språk. Peter Elfman, en av landets främsta fågel­illustratörer, berättar om konsten att fånga den rätta känslan. ­Poeten Niklas Törnlund beskriver sin vandring framåt i konsten att skildra fåglarna i ord. Staffan Söderblom lyfter fram korparna hos en annan fågelkunnig poet, Bengt Emil Johnson. Bengt af Klintberg skriver om hostande gökar i Japan och Sverige och ­Jonas Ellerström reflekterar slutligen över gärdsmygen. Dikterna i temadelen är förvisso nästan uteslutande svenska, men innehållet sträcker sig, precis som fåglarna, över stora geografiska avstånd. Och kanske är det just fåglarnas rörlighet, deras förmåga att mot alla odds kämpa sig fram över oändliga vidder, som fascinerar mest. ”Det är som flyger de tvärs genom döden / mot alla prognoser. Och luften själv bär dem”, som Lennart Sjögren skriver i en av dikterna i numret. I övrigt har vi som vanligt såväl gott om nyskriven poesi som färska översättningar. Michael Economou lyfter fram 150-åringen Kavafis i en tankeväckande essä. Lasse Söderberg gräver oförtrutet fram bortglömda poeter i sitt Vattenmärke. God läsning och en skön sommar! Erik Magntorn

Två fågelupplevelser bär jag med mig från denna vår, två upp­levelser av helt olika karaktär. Först en vandring över skånska fäladsmarker i skir grönska, bland smörblommor och humleblomster. Så kommer den plötsligt, glidflygande från skogskanten, och slår sig ner i en naken ek. Jag hinner se hur den sträcker sin långa stjärt mot skyn, innan den släpper iväg sitt första rop, ”ko koo”. Efter ännu några rop tystnar den. Jag står blickstilla. Så hör jag hur den får svar, långt bortifrån. Ett par veckor senare befinner jag mig i Visby, och vid en stilla kvällspromenad längs vattnet väcks jag ur mina funderingar av ett ilsket skrän och ser hur en fisktärna just lossat sin avföring mot mig från höjden. Jag hinner precis uppfatta splattet av fågel­skit mot marken, innan jag angrips från alla håll. Fem tärnor gör dödsföraktande dykningar mot mig, en av dem får tag i mitt hår, en annan kommer rakt framifrån med sylvass näbb och vilt spretande vingar. Jag duckar, flaxar fånigt med armarna, och flyr med kapuschongen över huvudet in mot ringmuren och gränderna. Att fåglarna alltid haft en given plats i poesin förvånar knappast. Deras skönhet, lätthet, frihet och sång har inspirerat. Det finns mängder av dikter och författare att välja bland när man ska göra ett tidskriftsnummer på detta tema. Men att hitta fram till de riktiga pärlorna är en annan sak. Det har därför varit en glädje att ha haft Lennart Nilsson, fågelkännare, författare och översättare, som medredaktör. Vi bestämde oss tidigt för att i första hand ägna oss åt den svenska fågelpoesin. Tillsammans har vi glatts åt återfunna dikter och bilder, och inspirerats av nyskrivna texter. Göran Bergengren inleder numret med en personlig essä. Utifrån ett rivningsarbete i sommartid förs vi in i en rikedom av fåglar och fågeldikter. Staffan Börjesson ger sig därpå i kast med fågelsången och funderar över vad som sker när denna överförs till människans språk. Peter Elfman, en av landets främsta fågel­illustratörer, berättar om konsten att fånga den rätta känslan. ­Poeten Niklas Törnlund beskriver sin vandring framåt i konsten att skildra fåglarna i ord. Staffan Söderblom lyfter fram korparna hos en annan fågelkunnig poet, Bengt Emil Johnson. Bengt af Klintberg skriver om hostande gökar i Japan och Sverige och ­Jonas Ellerström reflekterar slutligen över gärdsmygen. Dikterna i temadelen är förvisso nästan uteslutande svenska, men innehållet sträcker sig, precis som fåglarna, över stora geografiska avstånd. Och kanske är det just fåglarnas rörlighet, deras förmåga att mot alla odds kämpa sig fram över oändliga vidder, som fascinerar mest. ”Det är som flyger de tvärs genom döden / mot alla prognoser. Och luften själv bär dem”, som Lennart Sjögren skriver i en av dikterna i numret. I övrigt har vi som vanligt såväl gott om nyskriven poesi som färska översättningar. Michael Economou lyfter fram 150-åringen Kavafis i en tankeväckande essä. Lasse Söderberg gräver oförtrutet fram bortglömda poeter i sitt Vattenmärke. God läsning och en skön sommar! Erik Magntorn