Folkmord och etnisk rensning

Med Joseph Conrad som vägvisare söker Sven Lindqvist i Utrota varenda jävel efter västerlandets ideologiska fundament och finner att det kommer ur rasismen och har sin naturliga slutpunkt i folkmordet. 

Sven Lindqvist, 1932-2019, publicerade trettiofem böcker och stod genom hela författarskapet i debattens mittpunkt. Utrota varenda jävel utkom första gången 1992. Boken ligger till grund för Raoul Pecks dokumentära HBO-serie Exterminate All The Brutes (2021).

För judarna i Palestina var 1948 året då de vann sin frihet och självständighet. För palestinierna innebar händelserna ­detta år att de förlorade sin frihet och ­större delen av sitt land.

Länge har historiker tvistat om vad som egentligen hände detta år. Enligt en under lång tid dominerande israelisk historieskrivning, som också haft stort genomslag i Västvärlden, så flydde pale­stinierna frivilligt eller på order av invaderande arabiska arméer. Denna uppfattning kom senare att ifråga­sättas, inte bara av pale­stinska histo­riker, utan även av ­israeliska. En av de mest framträdande bland dem är Ilan Pappe.

I det internationella standardverket Den ­etniska rensningen av Palestina hävdar Ilan Pappe att händelserna 1948 bäst kan beskrivas som en regelrätt etnisk rensning.

Palestiniernas väpnade styrkor ska utplå­nas och den palestins­ka be­folkningen ska fördrivas till utanför statens gränser.

Så var det centrala budskapet i den så kallade Plan Dalet, som utarbeta­des av det judiska ledarskapet i Palestina i mars 1948. Planen­ förverkligades och resulterade i att närmare en ­miljon ­palestinier­ tvingades fly sina hem, att tusentals civila ­mas­sa­­krerades, att hundratals byar, stadsdelar och städer förstördes eller tömdes på sin arabiska befolkning.

Att beskriva och erkänna detta brott mot mänsklighe­ten , menar Ilan Pappe, är ett nödvändigt första steg mot fred och försoning mellan de båda folken.

Ilan Pappe, född 1954 i Haifa, Israel, är professor i historia och föreståndare för European Centre for Palestine Studies vid University of Exeter, England. Han har tidigare varit verksam vid bland annat Hebrew University, Jerusalem, University of Oxford och Haifa University. Ilan Pappe har skrivit en rad böcker om Israel, Palestina och Mellanöstern,  bl.a. Lobbying for Zionism on Both Sides  of the Atlantic (2024), Tio myter om Israel (på svenska 2020), The Rise and Fall of a Pale­stinian Dynasty: The Husaynis 1700-1948 (2017), The Biggest Prison on Earth: A His­tory of the Israeli Occupation of Palestine (2015), The Making ­of the Arab-Israeli Conflict, 1947-1951 (2015) och The Idea of Israel (2014).

Även om boken inte är det sista ordet, är den ett betydande bidrag till en debatt som kommer att fortsätta och som måste fortsätta. Så länge spökena från 1948 fortfarande vandrar omkring finns inget hopp för varaktig fred i Mellan­östern. Stephen Howe i Independent

Pappe går i polemik mot sin historikerkollega Benny Morris, pionjären för den nya historien som har trängt undan den rosenskimrande versionen av Israels födelse, i vilken oförsonliga araber i huvudsak bara hade sig själva att skylla sin olycka på. Om Morris underminerade de gamla myternas grundvalar och slog sönder stora delar av väggarna, är Pappe den som får taket att rasa in Ian Black i Guardian

Pappe baserar sin argumentation på väletab­lerade internationella definitioner av etnisk rensning, bland annat från FN. Han granskar på ett plågsamt detaljerat sätt den israeliska militärens förstörelse och avfolkning av hundratals byar och deras fördrivning av hundratusentals invånare. Boken är en lättillgänglig kunskapkälla som ger viktiga bidrag till hur man ska förstå den historiska bakgrunden till ­dagens konflikt. Publishers Weekly

För 20 år sedan öppnade Benny Morris arkiven om rensningarna i en klassisk bok som skakade om hela Israel. Några år senare kom Walid Khalidis All That ­Remains, en tung gravsten över förödelsen. Men Pappes bok är ändå kontroversiell. Kompromisslöst lämnar han Morris bakom sig och driver israelisk historieskrivning framåt: tillspetsat och hänsynslöst. Det är plågsamt att läsa. Belysningen blir så stark att ögonen svider. Per Wirtén i Expressen

Med minutiös noggrannhet går Pappe igenom by för by, stad för stad i Palestina och bevisar genom dokument hur soldaterna for fram. Israelerna kallade det befrielsekrig. Palestinierna det för den stora katastrofen. Idag skulle det fört de ansvariga till Haagdomstolen skriver Pappe. Evert Svensson i OBS Kulturkvarten

När jag läser Ilan Pappe, som är israelisk historiker, så kommer mycket nytt i da­- gen. Hans bok Den etniska rensningen av Palestina går i närkamp med åren i slutet av 1940-talet då palestinierna fördrevs. Pappe är noga med källorna, håller ­hellre igen än drar på, och ändå känns det i nästan alla ord att här kommer en ­hi­storieskrivning som inte går att bläddra sig förbi. Stig Hansén i Helsingborgs Dagblad

Den etniska rensningen av Palestina är som titeln kan ge en vink om en mycket smärtsam bok. Att läsa om etnisk rensning, om hur ett folk berövas sitt liv, sin historia och alla sina materiella tillgångar kräver att man sätter sig över de känslor som kan drabba en. Men den israeliske historikern Ilan Pappes bok är en nödvändig läsning. Den ger en viktig del av orsakssammanhanget bakom den allt mer oförsonliga konflikten mellan judar och palestinier. Många skulle nog mena, ­palestinierna gör det, att det som Pappe beskriver utgör konfliktens grundbult. Åke Svidén i Sundsvalls Tidning

Sedan slutet av 1980-talet har också israeliska historiker grävt i arkiv och påvisat att massflykten drevs fram av massakrer, våldtäkter, summariska avrättningar. Men inte förrän nu, genom den israeliske historikern Ilan Pappes nyutkomna bok, klargörs bortom allt tvivel att utdrivningen inte bara berodde på krigets fasor utan ­också var resultatet av centralt israeliskt beslutsfattande och noggrann förhands­­pla­nering. Per Gahrton i Aftonbladet

Ilan Pappe har skrivit en extraordinär bok med stor relevans för de historiska, de nuvarande och de framtida israelisk-palestinska relationerna.   Richard Falk, professor i internationell rätt vid Princeton University

Ilan Pappe är Israels skarpaste, modigaste och mest principfasta historiker. John Pilger, författare och journalist

En utomordentlig bok och ett mäktigt kraftprov; ett verk utfört med stor vetenskaplig noggrannhet, biblisk moralisk skärpa och medmänsklighet. Walid Khalidi, tidigare forskare vid Harvard University

Om det någonsin kommer att bli fred i Palestina/Israel, så kommer den moraliska energin och intellektuella skärpan som utmärker Den etniska rensningen av Pale­­stina att bidra till den på avgörande sätt. Adhaf Soueif, författare

Pappe har åstadkommit ett märkvärdigt arbete för alla som är intresserade av ursprunget till Israels invasion och den följande brutala ockupationen av Pale­stina. James Abourezk, Washington Report on Middle East Affairs

I centrum för Ett förväntat folkmord står händelserna i Gaza efter Hamas attack den 7 okto­ber 2023. Händelser som gjort Gaza närmast ­obe­bo­eligt och av många ­be­tecknas som ett folkmord.

För den amerikanske reportern Chris Hedges kom detta inte som en över­raskning. Folk­mord på ­palestinier ser han som en logisk konsekvens av det bosättar­koloniala projekt som staten Israel utgör. I det har palestinierna ingen roll att spela.

I sin bok skildrar Chris Hedges vad som hänt. Han ger sin personliga tolkning av det och sätter in det i ett historiskt sammanhang. Det palestinska motståndet jämför han med Warszawaupproret 1943 och med 1800-talets slav­revolter i USA. Protesterna mot Israels våldsutövande jämför han med dem mot Vietnamkriget.

Han tar också upp hur ­Israels ­utdragna och live­streamade illdåd på civila tycks ha öppnat värl­dens ögon. En ny global medvetenhet har tagit form som kan komma att ­förändra situationen för palestinierna. Folkmor­det har väckt en sovande jätte, ­menar författaren.

APPENDIX: I boken ingår rapporten Folkmord som kolonial utradering av FN:s ­särskilda rapportör Francesca Albanese.

Chris Hedges är en amerikansk Pulitzerpris­belö­nad journalist och författare. Åren 1990-2005 ­arbetade han för New York Times som korrespondent på Balkan och i Mellan­östern. Chris Hedges har en pastoralteologisk ­exa­men vid Harvard Univer­sity och har under­visat vid bl.a. Columbia och Prince­ton Uni­versity. Tidigare har han utgivit 15 böcker.

Francesca Albanese är FN:s ­särskilda rapportör om situationen för mänskliga rättigheter i de se­dan 1967 ockuperade palestinska territorierna. Hon har bl.a. publicerat boken Palestinian Refugees in International Law (med Lex Takkenberg, Oxford Univer­sity Press, 2020).

»Folkmordet berättar något inte bara om Israel, utan också om oss«

Av Chris Hedges

Folkmordet i Gaza är kulmen på en process. Det är ingen motaktion.

Folkmordet är den förutsägbara förlängningen av Israels bosättarkoloniala projekt. Det ligger i den israeliska apartheidstatens DNA. Det var där Israel var förbestämt att hamna.

Det överträffar de värsta övergreppen under nakban (al-Nakba, katastrofen) i vilken 750000 palestinier 1948 fördrevs från sitt land och 8000 till 15000 massak­rerades av sionistiska terroristmiliser som Irgun, Lehi, Haganah och Palmach. Efter denna etniska rensning styrde Israel över 160000 palestinska araber som hade stannat kvar, en femtedel av den arabiska befolkningen före kriget.

Sionistiska ledare talar öppet om sina mål. Efter den 7 oktober 2023 meddelade Israels försvarsminister Yoav Gallant att ingen elektricitet, ingen mat, inget vatten, inget bränsle skulle tillhandhållas Gaza. Den israeliske utrikesministern Israel Katz sade: Humanitär hjälp till Gaza? Ingen strömbrytare kommer att slås på, ingen vattenpost kommer att öppnas. Jordbruksministern Avi Dichter kallade Israels militära anfall Gaza Nakba 2023. Revital Tally Gotliv, Likudmedlem i det israeliska Knesset, skrev på sociala medier: Rasera byggnader!! Bomba utan urskillning!! Jämna Gaza med marken. Skoningslöst! För att inte låta sig övertrumfas uttalade kulturarvsminister Amihai Eliyahu sitt stöd för användning av kärnvapen mot Gaza som ett av alternativen.

Budskapet från den israeliska ledningen är otvetydigt.

Israel följer den så kallade Dahiyadoktrinen. Doktrinen formulerades efter kriget 2006 mellan Israel och Hizbollah i Libanon av den tidigare stabschefen för Israels försvarsstyrkor (IDF), Gadi ­Eisenkot, som ingår i det nuvarande krigskabinettet. Dahiya ­(al-Dahiya al-­janubiyya) är en förort i södra Beirut och ett starkt fäste för Hizbollah. Den utsattes för kraftiga anfall av israeliska jetflygplan ­efter det att två israeliska soldater hade tillfångatagits. Doktrinen hävdar att ­Israel i avskräckande syfte bör sätta in kraftigt, oproportionerligt våld och förstöra infrastruktur och civila bostäder. Daniel Hagari, talesman för IDF, uppgav i början av Israels ­senaste attack mot Gaza att betoningen skulle ligga på det som orsakar maximal skada.

Israel har övergett sin taktik att knacka på taket, där en raket ­utan stridsspets sköts för att landa på ett tak för att varna dem på in­sidan och ge dem chansen att utrymma. Israel har också slutat med sina telefonsamtal med varningar om ett nära förestående anfall. ­Familjer i flerbostadshus, flyktingboenden eller hela kvarter utplånas utan förvarning.

Folkmordet berättar något inte bara om Israel, utan också om oss, om den västerländska civilisationen, om vilka vi är, var vi kommer ifrån och vad som definierar oss. Det säger att all vår omskrutna moral och respekt för mänskliga rättigheter är en lögn.

Folkmord är ett av de mest laddade begreppen i vår samtid. Det är en juridisk term, men medför även moraliska imperativ och kan utgöra ett politiskt vapen. I internationella medier, FN:s olika forum och svensk debatt används ordet med en tyngd som både förpliktigar och splittrar.

Denna bok lyfter fram berättelser, perspektiv och juridiska strider som på olika sätt knyter an till Sverige – men som ännu inte fullt ut återgivits i historieskrivningen. Hur förarbetet till FN:s folkmordskonvention påbörjades i Stockholm 1940 av den polsk-judiske flyktingen Raphaël Lemkin, och hur Sverige under förhandlingarna ville genomföra begränsningar för att konventionen inte skulle omfatta behandlingen av samer. Svenska domstolar har tjänat som plats för genomförande av fyra rättegångar beträffande folkmord.

Anklagelser om folkmord måste granskas med största möjliga noggrannhet. Det handlar inte bara om att ställa skyldiga till svars, utan också om att inte urvattna ett begrepp vars styrka bygger på precision. Samtidigt finns en risk att försiktighet tolkas som passivitet – eller som ett svek mot offren.

Folkmord utges i samarbete med Liberal Debatt och är en del i serien Liberal Idédebatt.

År 1929 lanserade Stalin kollektivi­seringen av lantbruket, något som kan beskrivas som den andra ryska revolutionen. Den tvingade miljoner bönder att lämna sina gårdar och inordna sig i kollektiv. Resultatet blev en katastrofal hungersnöd, den dödligaste i europeisk historia. Svälten slog till ögonblickligen och människor började äta allt de kom över: gräs, bark, hundar eller lik. "Röd hungersnöd" är ett skakande och vederhäftigt vittnesbörd om de människor som dukade under och om de som kämpade för att överleva denna ohyggliga ondska.

Applebaums laddade språk och starka beskrivningar framkallar minnet av ett av de värsta brotten mot mänskligheten under tjugonde århundradet och visar hur det kan skapa ett nytt hot mot den framtida politiska ordningen.

Folkmordet i Rwanda 1994 skördade 950 000 offer. På tre månader. Barn, kvinnor och män från tutsibefolkningen höggs skoningslöst ner med machete eller brändes inne i regelrätta massakrer, pådrivna av hutustyret. I Lejonmyran skildrar Lars Arrhenius, som tillbringade sin barndom i Rwanda och Burundi, folkmordet inifrån med hjälp av två kvinnoöden: Tzia, hans älskade barnflicka som mördades tillsammans med sin familj, och Christine, vännen från barndomen, som överlevde dödandet och var med och byggde upp det civila Rwanda igen.

Lars Arrhenius, f. 1964, är jurist, verksam som Diskrimineringsombudsman, DO. Han har drivit egen advokatbyrå, inriktad på mänskliga rättigheter, suttit i styrelsen för UNICEF, varit ordförande för ECPAT, generalsekreterare för antimobbningsorganisationen Friends och arbetat internationellt som chef för biståndsorganisationen Läkarmissionen. Lars sitter även i styrelsen för Equinet som är ett europeiskt nätverk för likabehandlingsorgan.

For three years, Gulbahar Haitiwaji disappeared into a secret network of jails. Now, she is the first female Uyghur survivor to give a connected and revealing account of life inside China's brainwashing 're-education' camps. Her account reads like a modern version of 1984.

It tells the story of a woman confronted by an all-powerful state bent on crushing her spirit - and her struggle for freedom and dignity. This rare portrait of China's gulag is visceral and internationally important.