Vår historieskrivning är i bästa fall en produkt av det kollektiva minnet. Otaliga hyllmeter har ägnats Förintelsen men frånvaron av de östeuropeiska judarnas vittnesmål, bland många andra, diskuteras sällan. Ändå var östra Europa i större utsträckning än vad vi i allmänhet tänker oss skådeplatsen för 1900-talets två skräckvälden. Merparten av Europas judar levde i områden där Hitlers och Stalins planer överlappade varandra, där Wehrmacht och Röda armén stred och där tysk och sovjetisk säkerhetstjänst koncentrerade sina styrkor.
I centrum för "Den blodiga jorden" står de människor som dödades, inte i krig eller till följd av krig, utan avsiktligt, av politiska skäl. Tidpunkten är 1933–1945, den tolvårsperiod då både Hitler och Stalin är vid makten, och platsen Östeuropa – nuvarande Polen, Vitryssland, Ukraina och baltstaterna. Genom att sammanföra och studera de enskilda ländernas historieskrivningar visar författaren på blinda fläckar i vår gemensamma historia. Ny kunskap som med all önskvärd tydlighet visar att uppgörelsen med det förflutna ännu ligger framför oss.
