"Det svenska samhället hade sådan omsorg om det lilla CP-skadade barnet att
de vårdade och omhuldade honom så till den milda grad att han långsamt
förtvinade och dog. Så går det till när habiliteringsreamet är välvilliga
fackidioter i stället för människokännare."
Lars Mullback
fortsätter sin uppgörelse med det medicinska etablissemang - och den ansvariga
myndighet Socialstyrelsen - som vanvårdar dessa barn. Han gör det med ilska och
vrede i denna stridsskrift,
För honom själv började det med att han hamnade i Ungern under en
filminspelning och upptäckte en träning och metod som på tre månader fick honom
att äta själv utan hjälp. Detta hade den svenska vården misslyckats med i
trettiofyra år.
Mullbacks väg från att ha varit fjättrad och beroende till att klara sig
själv är en fascinerande vandring genom kaos och öken. Han upptäcker ett nytt
liv där han finner såväl kyssmuskeln och sin manlighet.
Han vill även ge andra CP-skadade möjligheten till ett bättre liv. Trots att
han redan ändrat den allmänna inriktningen på svensk CP-vård, gäller det nu att
rubba en trög vardapprat och självgoda läkare - motståndare som lider av
okunnighet och som verkar vara gjorda av sten.
Lars Mullback tänker fortsätta tills han fört kampen till seger. Än så länge
konstaterar han:
"Jag vände mig om. Jag hade fått nog. Vården av CP-skadade barn i Sverige var
värre än till och med jag ville inse. Först där på... dagis, kunde jag verkligen
omfatta sanningen om att svensk habilitering faktiskt dödade de CP-skadade
barnen."
Boken utgiven 1997
