Betyg & recensioner av Storläsar'n (Umeå)

En tragisk mans död

Örongodis av det något sega slaget

Uppläsningen är inte alls dålig, men boken själv är lite svår att bli förälskad i. Den är inte nog rolig för att vara rolig, och inte nog djup för att få det att kännas på det viset. (Överdrifterna, förenklingarna och stereotyperna är helt enkelt för många.) Och gillar du kommissarie Barnaby själv är han inte med särskilt ofta. Tyngdpunkten ligger på långa, utförliga beskrivningar av de misstänktas liv och leverne, inte på polisarbetet.
Denna den andra boken i serien är dock bättre än den första, kanske för att teaterföreningen vars manlige "stjärna" mördas är liten och koncentrerad nog för att man ska orka hålla reda på vem som är vem.

Morden i Badgers Drift

Inte så myspysigt som på TV - och mossigt!

Uppläsaren är utmärkt, men den här boken passar nog inte riktigt så bra för högläsning är jag rädd. Att höra det förstärker tyvärr svagheterna, och då menar jag det onaturliga och överdrivna i historien och det hiskeliga psykologiserandet, till bredden fyllt av otidsenliga stereotyper; fnoskiga gamla ungmöer, sexuellt manipulativa kvinnor, modersbundna bögar osv... Det är väl som Troy utbrister någonstans på vägen, att de ju trots allt lever i morderna tider. Det är ju 1987! Och ja, det är tre decennier som känns.

Det är både förenklat och mycket komplicerat på en och samma gång, och så roligt att man sväljer det hela med ett leende på läpparna är det trots allt inte.

Juvelskrinet

Gubbröra med rullatorkänsla!

En gång i tiden gillade jag Homan-deckarna riktigt bra, men nu...
Visserligen tycks vår gode antikhandlare förbli medelålders år efter år, men hans alter ego, dvs författaren själv, har bara alltför tydligt blivit äldre. Detaljrikt berättar han om hjältens nyttiga frukostmat, om hälsosamma promenader, om hur man undviker övervikt och rätar ut ryggraden genom gymnastiska övningar på mattan, medan han i nästa roman, säkert som amen i kyrkan, kommer att sjunga stödstrumpornas lov samt redovisa för hur man upprätthåller sunda toalettvanor. Gubbigt är bara förnamnet!
Lägg till anglicismer och "modeord" som snarare avslöjar än döljer oförmågan att hänga med, och det smått löjliga i att en man för vilken en utflykt till IKEA tycks vara ett äventyr i sig ska ge sig i kast med mord, rysk maffia, knarkaffärer och laservapen. Laservapen! Ursäkta om jag stannar upp för att himla mig vindögd.
Efter femtioelva delar ledsnar man dessutom hjärtligt på de eviga upprepningarna; den adliga särbon liknar Julia Roberts, polisvännen Asplund har ett speciellt skratt som börjar långt ned i magen och arbetar sig upp till en explosion, katten gillar kardemummakaka som man inte längre får tag på som halvfabrikat osv osv osv. Man känner igen det ord för ord, som skriver Mårtenson vissa delar med gummistämpel. Just det. Verkligen. Preciiis!
Nej, det är inte bara pensioneringsdags för herr Homan. Han borde läggas in på geriatriken för en välbehövlig vila. I sängläge. Med en kudde under fötterna!

Och apropå själva inläsningen... Tomas Bolme har en behaglig röst att lyssna på, men lyckas tyvärr bara förstärka det pinsamt töntiga och torftiga i berättelsen. Speciellt gäller det den onaturliga dialogen.

Det här är tyvärr det värsta jag hört på mycket, mycket länge.

Wrath of the Furies

Underhållande visst, men...

Kolossala tillfälligheter och otroliga utvecklingskedjor blandas med historiska fakta. Inte så roligt som Lindsey Davis eller Gary Corby, men ändå den bästa så långt i den här prequelserien om Gordianus Hittaren.

Nånstans mellan tre och fyra stjärnor, men jag hamnar på tre eftersom det trots allt är mycket långt till den nivå som den "reguljära" Roma Sub Rosa-serien håller. En viss känsla av besvikelse är oundviklig.

Eld i håg

Inte en seriemördare så långt ögat når!

Arne Weise är inte lysande, men okej när man lyssnat in sig ett tag. (Ska det vara gammeldags så ska det väl var gammeldags så det förslår, antar jag.) Men mordhistorien i sig själv är rätt bra om man är ute efter något från den tid då också dräpandet var en smula naivt och gosigt, och det går inte att klaga på tidsatmosfären.

Lek lilla Louise!

Gammeldags whodunnit

Det tar ett tag att vänja sig vid Arne Weises berättarröst. Den är lite knarrig. Men om man ledsnat på de moderna deckarnas seriemördare och belymmerstyngda kriminalare så kanske man gillar det. Det är lugnt och stilla med en härlig tidsatmosfär. Intrigen däremot är fullkomligt obegriplig. Efter ett tag gav jag upp och lät det hela skölja över mig bara.

En rolig historia? Nej, rolig historia!

Själva mordmysteriet är rätt oengagerande och intrigen tämeligen stillastående, men man har ändå inte tråkigt särskilt ofta.

Här finns gott om humor och huvudpersonerna är sympatiska, men bäst av allt är väl beskrivningen av den heliga ön Delos, platsen där ingen människa varken får födas eller dö. Trots att berättarrösten är väldigt "nutida" och karaktärerna likaså får man ändå en stark känsla av hur annorlunda och speciellt det måste ha varit då när det begav sig. Vad är det man brukar säga? Att man känner historiens vingslag? Nå... Lite susar det i alla fall i ören på mig.

För den som gillar den antika historien är det väldigt intressant, och om man inte vanligtvis är svag för sånt får man sig ändå till livs en väldigt underhållande och föga krävande mordhistoria. Hela serien rekommenderas varmt!

Haunted England

Inte så rysligt spännande

Berättelserna är mycket korta, ofta ryms två eller fler på en sida. Det gör det hela mycket "snuttigt". Dessutom är de så gamla att de är folklore mer än (tillsynes) trovärdiga och personliga vittnesrapporter om möten med det okända. Vad som blir kvar är vandringssägner utan den där rätta stämningen av myspysrys.

Death on the Lizard

Out with a whimper, not with a bang!

En märkvärdigt ointressant intrig. Tre döda och man bryr sig inte om nån av dem, inte ens om den drunknade lilla flickan och hennes sörjande mor. En amorös Marconi skulle väl ha kunnat liva upp anrättningen, men nej... Inte heller där slår det några större gnistor.

Som den sista boken i en dussinlång serie längtade man väl efter en grande finale, men innerst inne hade jag inte räknat med något större fyrverkeri. Utförsbacken började för länge sen. Nej, läs de fyra första böckerna. De är alldeles förträffliga; intelligenta, humorfyllda, medkännande. Fortsätt sedan med dem om Dartmoor och Blenheim Palace. Resten kan man tyvärr vara utan.

Synd på så rara ärtor, för när det var bra var det VERKLIGT bra!