Författaren och dramatikern Per Olov Enquist

Tack Per Olov Enquist!

I din kanske mest lästa roman, Nedstörtad ängel, skriver du att även den utan syn är människa, men »blir man inte sedd, då är man ingenting«. Tiden stannar upp och jag betraktar orden som står där. Det är som att jag alltid har känt att precis så är det. Nu fick den tanken plats i mig och jag förstår något som jag alltid har vetat.

Så har det varit att läsa dina böcker, P.O., de har satt ord på det som jag själv aldrig har lyckats formulera. Men ändå vill jag påstå att du har lurat mig dit, lurat mig genom att ge mig en medryckande handling, starka porträtt av män och kvinnor genom olika sekel, några av dem till och med kända, som August Strindberg eller Marie Curie, och ändå så handlade varje bok om mig och om att vara människa.

Det är det jag skulle vilja fråga dig om. Hur gick det till egentligen?

Fanns där ett fönster som du ibland öppnade? Kanske fick du lirka lite med haspen som satt åt lite, men att när du öppnade det mot världen så kunde du plocka en sådan mening, en sådan tanke, och ivrigt, med de två stela pekfingrarna som du alltid skrev med, få ner det på ett papper? Lite som när Selma Lagerlöf menade att hon i själva verket tog diktamen från Gud. Fast så skulle du ju aldrig säga förstås. Förresten så gläntade nog det där fönstret – om det nu funnes ett sådant – snarare mot utedasset i Hjoggböle än mot någon annan mindre värdslig byggnad.

Men vem har sagt att meningen med allt skulle finnas någon annanstans än i just Hjoggböle?

Jag har lärt känna dig genom åren och haft förmånen att ställa många frågor, men just den om hemligheten bakom skrivandet, den ställde jag aldrig. För jag tror att det var den fråga du själv valde att aldrig försöka besvara. Om det nu var intuition eller magi, hårt arbete eller absolut gehör, så spelade det egentligen ingen roll för den som hela tiden sökte ord för det outsagda.

Jag kanske skulle vilja fråga dig om kärlek också, eller om ondska, vad som skapar än det ena, än det andra. Kanske om nåden. Eller sorgen och den stora lyckan. Men så inser jag att du redan har berört alla dessa ämnen i dina romaner. Jag har ju redan blivit sedd, som läsare. Det är därför jag känner magnetisören och livläkaren, det är därför jag har varit i den förtvivlade Nemos bibliotek långt nere i djupet, det är därför jag nu vet mer om mitt land och om oss alla som befolkar det. Vi är alla på något sätt legionärer, änglar, sekonder och musikanter.

Vi ingår alla i en liknelsebok, den om livets stora gåtor, och behåller vi nyfikenheten tätt intill så finns alltid mer att lära känna. Det är därför jag vill tacka dig en dag som denna.

Håkan Bravinger,
litterär chef på Norstedts men framförallt en av många, många läsare