Utan personligt ansvar

Ännu värre än "Egenmäktigt förfarande". Huvudkaraktären har inte lärt sig någonting och perseverera i samma misstag om och om igen. Ingen spänning, ingen utveckling, bara banalt och repetitiv.

En historia från verkliga livet. Började intressant, mitten litet tråkig med många upprepningar av liknande händelser. Slutet bra. Inte lika bra som "Egenmäktigt förfarande" . Jag hade mycket stora förväntningar men kan ändå säga att jag har fått behållning av boken.

Anderssons andra bok om språk uppfyller och överträffar alla förväntningar. Klart läsvärd för alla som gillade Ester Nilssons berättelse i Egenmäktigt förfarande.

Varför falla för en omöjlig kärlek. Är det kärlek eller en kamp om vem som år starkast. Språket är fantastiskt men berättelsen fastnar i sin ojämna kamp. Ingen vinnare.

En kopia av "Egenmäktigt förfarande". Nytt namn och yrke på på mannen, annars identisk.

Tråkigt att läsa om huvudpersonen som inte utvecklas utan tvärtom blir mer korkad med tiden.

Det är för mig ytterst sällsynt att en uppföljare till en fantastisk bok är ännu bättre än föregångaren, men Lena Andersson har med "Utan personligt ansvar" överträffar hon "Egenmäktigt förfarande". Språket är poetiskt briljant, dialogen och karaktärerna skarpa och ämnet kring otrohet och rollerna i detta har hög allmän igenkänningsfaktor. En magisk läsning från första till sista sidan.