Efter ett decennium av etnisk och nationalistisk agitation och med vågor av migration som lär ha satt 60 miljoner människor i rörelse, befinner vi oss i en situation där det kanske är värt att åter pröva vad den humanistiska forskningen kan bidra med. Kanske kulturstudier har ett nytt uppdrag att förvalta? Kanske kan humaniora främja tolerans och ömsesidig respekt? Men i så fall hur? Hur skapar eller utforskar man förutsättningarna för en dialog mellan olika kulturer?
Efter murens fall och Sovetimperiets sammanbrott har även de mer homogena staterna i Västeuropa fått allt svårare att hålla fast vid en privilegierad och självklar position i världen. Sprickorna i den övertygande, gemensamma berättelsen har blivit allt tydligare. Föreställningar som vi länge upplevt som "normala" och "natuliga" - allt detta "som människor vet" utan att det behöver sägas och som hör till det sunda förnuftet - allt detta har plötsligt ifrågasatts.
Gemensamt för bidragen i denna antologi, vare sig de vetter mot den litterära essän eller forskningsrapporten, är att de förskjuter tolkningsperspektiven mot marginalen och därmed
står för en decentralisering i förhållande till den traditionella erfarenhetens centrum.
